Halspulsåder

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, det finns två verser i Koranen som får mig att tänka. Även om hela texten får mig att tänka och meditera, erbjuder dessa två mig specifikt en privilegierad ram. Ofta är vårt liv ett sådant flöde att vi glömmer vad det betyder men vi når inte absolut medveten glömska om vi inte slutar vara tacksamma för allt som är har fått.

Surat Qaf ger oss specifikt anledning till eftertanke. Som ni väl vet är denna sura från den eskatologiska cykeln, det vill säga de som handlar om världens undergång och nästa liv och dess syfte är att påminna oss om att verkligheten inte är så uppenbar som vi tror. Allah, efter att ha berättat för profeten om världens underverk, föreslår att vi ska vara medvetna om hur de vidriga människorna har hamnat efter att avsiktligt förnekat budskapet och budbärarna. Resultatet kunde inte bli mer förödande, eftersom Nuh, Ras, Thamud, Ad, Lot och Faraos folk blev förkrossade… Men omedelbart ställer Allah oss en utmanande fråga – och det är detta jag vill ägna mig åt i dagens khutba – så att vi mediterar:

Har den första skapelsen tröttat Oss? Nej, ingalunda! Men [omnämnandet av] en ny skapelse gör dem förvirrade. VI HAR skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder. (50:15-16).

Denna vers, eller snarare den sista delen, är mycket välkänd, citerad i khotbas och halaqas, som vi upprepar mycket, men som vi reflekterar lite över. Den första delen är dock ännu starkare än det berömda slutet och låter oss inte bara förena det med glömskan, utan med tacksamhet och livet självt.

Det förvånar mig inte alls att Allah, den Högste, börjar med en fråga om meningen med livet, förmedlar viskningen av själva insidan (nafs, egot) och avslutar med ett element som är lika viktigt för livet som halspulsåder är: den som samlar upp det syrefattiga blodet som har passerat genom hjärnan och har bidragit till koordinationsprocesserna i din kropp, den som i forna tider var den mest sårbara i en svärdkamp, den som skärs för att utföra offer av ett djur.

I Koranen är ingenting slumpmässigt och allt har en djup symbolisk och fysisk logik som förvånar oss så mycket. Dessa två verser får oss att tänka om meningen med livet och själva livscykeln, vilket är så utmanande för var och en av oss.

Dessa verser ger oss en rundtur i mänskligt liv på det mest intima sättet… Hur nära är Allah oss alla? Varför förkastas den nuvarande skapelsen? Varför finns det folk som tvivlar på nästa? Hur påverkar det egot?

Allt börjar med förkastandet av skapelsen, en icke troendes attityd. En icke troende är icke troende eftersom han försöker täcka ljuset som Allah har tillhandahållit för hans skapelse. Människorna i de förintade städerna var så arroganta att de förnekade skapelsen och budbärarna, de förstörde skapelsen, eller åtminstone försökte göra det, som kom med det kaos som var nödvändigt för den ordning som Allah, den Högste avser att existera. Icke troende är den som, i vetskap om att denna skapelse är från Allah, har drömmen om att förstöra den och uteslutande leva i det materiella… Det andliga är till ingen nytta, inte heller löftet om en ny skapelse.

Det är här Koranen återigen påpekar, på ett mycket intressant sätt, och får oss att se det förakt som finns för Allahs eviga tid som vi uppfattar som cykler, ibland som ord och löften, men som är en realitet. Att förneka verkligheten, och dess oändlighet, är en icke troendes största handling. Den har en sådan njutning att mötet med den verkligheten förvandlas till Eld, till själva helvetet.

Allah säger till oss – i plural och visar upp sin kraft – att det var Han som skapade människorna. Detta är en konstant i Koranens text, människan påminns om att hon är en finit varelse, att hon finns (liv och begränsad dimension) och att det är Allah som får henne att uppnå andlighet. En perfekt skapelse med underbara ofullkomligheter som är typiska för våra liv. Och då sägs det att: Vi vet vad hennes själ viskar till henne (50:16). Det där viskandet från själva själen, det vill säga viskandet från nafs (egot), som söker skydd och överlevnad för det fysiska subjektet. En drift som är intimt kopplad till materialets fysiska plan… Allah vet det i den mån Han är den som har byggt oss, den som känner till våra svagheter och böjelser och den som har skrivit vårt öde.

Det är här när han säger den berömda frasen: Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder (50:16). Allahs ofantlighet, i vilken vi också deltar som en del av Hans skapelse, manifesteras på ett symboliskt fängslande sätt. Allah är väldigt nära, han hör oss, lyssnar på oss, skyddar oss, vägleder oss eller får oss att göra fel – beroende på vilka vi är – så gör han sin makt uppenbar för oss… Om halspulsåder är nära, insatt i mitten av vårt fysiska väsen är Han i vårt andliga centrum. Och samtidigt är det lika grundläggande och väsentligt som vår egen hals som håller oss vid liv.

En värld utan Allah, vare sig genom frivillig avvisning (materialistisk ateism) eller glömska (självupptagenhet) av Hans närvaro, är en tom värld, dömd till döden som när halspulsådern inte gör sitt jobb. Det är manifestationen av Eldens helvete som den icke troende lever i, en halspulsåder som inte återför blod till hjärtat och lungorna för att syresätta dem och ge liv… Den icke troende är en levande död, en enkel och vulgär zombie långt ifrån närvaron av Allah, den Högste.

Kära systrar och bröder, den uppriktiga troende längtar bara efter livet som en del av denna skapelse, som en del av nästa eller det öde som Allah vill. Han är den som ger liv och den som skyddar var och en av hans varelser som känner igen Honom. Och framför de fruktansvärda synerna, före ofrivillig glömska, före viskningarna från våra själviska själar, kommer bara Hans barmhärtighet att finnas kvar, för Han är alla världars Herre. Amen.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Amen

Fredag den 27 Dhul Hijjah 1442/6 augusti 2021

Cordoba – Spanien