Gud ingriper mellan människan och henne hjärtats önskningar
Sheikh Said b. Ayiba
I Guds den Barmhärtigast den Nåderikes namn
Ni bör veta att Gud träder emellan människan och hennes eget hjärta… (8:24)
En lärares arbete är ett hårt arbete som utvecklas mellan tillfredsställelse och frustration. Att utbilda, från latin educere (att komma ur från sig själv) för att expandera sina horisonter, är ett komplext arbete med egot, men det är ännu mer komplicerad när det gäller att omskola en vuxen som på egen begäran vill ”komma ut”, gå längre bort.
Egot är så fast etablerat att sannolikheten för framgång är oftast låg, som vi sa, när man försöker det på den enskildes begäran. Kanske av den anledningen, bland andra, lär Koranen att människan inte vet riktig vad hon vill, även om det hon söker är något bra.
Men försöket att vägleda den som ber det genom själens väggar är, kanske, en av de mest engagerade och svåra pedagogiska arbetet. De flesta människor som kommer till en andlig guide för att be om hjälp vet inte riktigt vad de frågar efter. Förutfattade meningar, ”idoler” som skapats, falska förhoppningar, ”det” som man tror man uppnått, de olika kostymer av ”dygd” och ”kunskap” med vilket man klär ut egot, är utan tvekan de värsta fallgroparna som lärjungen och läraren måste hantera.
Lärjungens tidigare kunskap, som är lovvärt under en inledande period, kan bli ett verktyg för ursäkter. Allt som inte matchar med ”det man vet”, kommer att vara ett vapen som används mot vägledaren, en bra anledning att försvara sig och hävda sina egna kriterier.
Medveten om denna situation, den Gamla Traditionen instruerar oss på följande sätt, ”Om du kommer med en full korg, vad kan vi lägga till i den?”
En stor majoritet av dagens ”mästare”, dynastiska arvingar till gamla familjer, ägare av några viktiga teoretiska bagage och i behov av många ”lärjungar”, vågar inte genomföra denna smärtsamma och komplicerade uppgift, egots rengöring. Kanske genom att vara bara dynastiska arvingar har de ärvt enbart kunskap och förlorat det viktiga, eller kanske inte. Men de begränsar sig att överföra formler och övningar som en gång hade (eller fortfarande har i den rätta sammanhang) obestridlig giltighet.
Men enbart formel, rörelsen, eller liturgin utan innehåll, leder till risken att förankra lärjungen i riten. De kan förväxla det med den farliga utvecklingen av känslor, och bland mer eller mindre intensiva känslor kan de tro att de har nått målet för all andlig tradition som är en förening mellan den man älskar och älskaren. Detta känslomässiga tillstånd är giltigt för de flesta människor, det motiverar dem, och troligen får de en stor förtjänst i det, men det begränsar andens utveckling.
Den andliga guiden inte alltid sätter igång med alla lärjungarna det smärtsamma arbetet med att tömma egot, eftersom han vet att det är osannolikt effektiv. Det finns lärjungar som ber uppriktigt om det, med deras gester, deras ord, och när de introduceras i processen kommer de att vrida sig som vattendränkt trä, fräsande, med rök och slutligen konsumeras utan att ge eld. Således Koranen säger att människan ofta frågar vad han tycker är bra, men vet inte vad den frågar om. Och här lär vi att vi måste vara försiktiga med vad vi frågar efter, därför att vi kanske får det.
Andra lärjungar, rädd av sig, frågar klokt och de kommer att vara som grönt trä som först sprakar, men sedan fastnar vid elden och skiner och värmer.
Och slutligen finns de lärjungar som inte frågar, tålmodiga väntar för de gynnsamma och oförutsedda omständigheter, eftersom bara det oväntade är lika effektivt i och med det finns inga tidigare fördomar. Med ledning av läraren och genom att följa de oväntade skapelsens tecken som slumpmässig visas i vår vardag blir dessa lärjungar är som torr ved. De blir lätt mottagliga, fogliga för närheten till elden och blir ett med den.
Men … vad är foglighet?
Vi säger ofta att foglighet i oss, eller att vara ”abd” eller foglig inför Allahs skapardynamik, är att vara uppmärksam på tecken, att lära sig att styras av dem och att medveten agera på det bästa sätt vi kan. Och acceptera att resultaten av våra handlingar inte måste komma överens nödvändigtvis med våra förväntningar, men med Skaparens okända plan för oss. Detta innebär att vi inte kan förbli borta från världen.
Även om vi vet att världen är en illusion, Dunya, kallar oss Skaparen till existens för att delta i den kreativa leken.
Detta jordiska liv är [inte mycket mer än] lek och flyktig glädje… (47:36 och 6:32)
Om universums förgänglighet var tillräckligt skäl för att befria oss från vårt ansvar inför Honom, människans närvaro i skapelsen som säte för kunskap och medvetenhet, och därmed manifestation av det Gudomliga, skulle inte ha någon mening.
Din Herre sade till änglarna: ”Jag vill skapa en människa av lera. När Jag har format henne och andats in i henne något av Min ande, fall då ned [alla] på era ansikten inför henne!” (38:71-72)
Eftersom:
GUD – det finns ingen annan gud än Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. (2:255 och 3:2)
Genom att vara en del av ”något av hans ande” är varje ”Guds medveten” person en sann kalif, en av Hans representant inför de andra varelserna i skapelsen, så säger Koranen:
OCH SE, din Herre sade till änglarna: ”Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” (2:30)
Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblees som vägrade, full av högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen. (2:34, 7:11, 15:28, 17:61, 18:50, 20:116 och 38:71)
Men Han varnade:
du skall inte ha makt över andra av Mina tjänare än dem som helt gått vilse och [av fri vilja] följer dig. (15:42)
Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn… (2:31)
Det innebär att Han begåvade mänskligheten urskiljningsförmågan, Han utmärkte den med en kvalitet som andra varelser inte har, och gav dem befogenheten att föreställa sig, differentiera och veta. Vi måste alltid komma ihåg, vilket vi redan har noterat, den allegoriska innebörden av vissa Koran uttryck. Behovet av att göra läsbar lärandet för alla människor, kräver allegori.
Så måste människan agera i enlighet med sin relativa kunskap och i enlighet med den rätta vilja, som på grund av sina relativa kunskaper och känslor, födds i sitt hjärta. Men den rätta önskan som kommer från kunskap, även om det verkar ”rätt”, ska alltid omfattas av effekterna av skapelsens dynamik under dess utförande.
Mellan önskan och resultatet finns händelserna, några valda och andra som följer av omständigheter, som kan tolkas som ”vardagliga” eller ”kausala”. Önskan, som inte bara kommer av att veta, men också genom känslornas ingripande är också Dunya, och måste vara beroende av det relativa och instabila värde av koncept-kunskap och därmed föremål för kontroll och modifiering.
Bland det ursprungliga syfte och slutresultatet finns en plats som inte alltid är under vår kontroll. Det är i detta utrymme där vi säger skapelsens dynamik ingriper och vars tecken vi måste vara vaksamma för att agera och acceptera det om bevisen så bestämmer eller ändra snabbt med ”precis vändningar” om vi anser att det är lämpligt.
Koranen säger: Gud träder emellan människan och hennes eget hjärta… (8:24)
Därför att:
Människan ber om det onda liksom hon ber om det goda, eftersom hon är benägen att förhasta sig. (17:11)
Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er – Gud vet, men ni vet inte. (2:216)
I varje fall blir det erfarenheten som kommer att skärpa vår ”vision” genom ”spelet” mellan vad vi anser framgång och vi antar som felet. Genom denna ”lek” kommer vi att lära oss att se när vi är i stånd att rätta till eller på att acceptera. Eftersom den varelse som inte är utrustad med ”vision” kommer inte att kunna veta om sin önskan, även men ädelt utseende, motsvarar Skaparens plan.
Detta har vi påpekat genom de tidigare koraniska verserna. Ändå förblir människans ansträngning att bygga en bättre värld nödvändig, utan att bli rädda för det troliga felet, eftersom:
GUDS är fullkomlighetens sköna namn. (7:180)
Rörelsen mellan vad vi anser korrekt och vi det vi ser som felaktig är existensens skapande tecken. Därför ska man inte vara rädd för det troliga felet, inte heller tvinga fram med våld den som sannolik är korrekt. Allt måste genomföras med försiktighet och klokhet, men utan den ogrundade rädslan som framkallas av ortodoxismens radikalism, även när de är välgrundade.
För att försvara sig mot sådana farhågor lär vi oss följande ordspråk av profeten Mohammed, frid vare med honom:
”Om ni var fullkomliga, skulle Gud förgöra mänskligheten och skapa en annan ofullkomlig, eftersom genom att göra fel kommer ni att be om förlåtelse och Han kommer att förlåta er.”
”Sannerligen, Min barmhärtighet kommer att råda över Min vrede.” Här hänvisar Mohammed till Gud.
Och vi lär oss också att:
[Allt tillhör] Gud, [Gud som] för Sig har stadfäst nådens och barmhärtighetens [lag]… (6:12 och 6:54)
Om det är inte så, vilken roll spelar barmhärtigheten?
Således vår förvandling till ”abd” eller vår foglighet inför skapelsen dynamik grundas inte på en ”helig övergivande” och inte heller om en hopp om en hypotetisk perfektion som är förbjudet för oss. De är några begrepp som ofta har misstolkats i mystisk litteratur som ett slags frånvaro, i frågan om övergivandet, eller hopp om ett mål, när det gäller perfektion, vilket är ett attribut som tillhör endast Allah.
Den verkliga orsaken till vår lydnad till Skaparen har detta syfte:
Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig. (51:56)
KUNSKAP är syftet.
Varje handling måste därför föregås av kunskap och generera ny kunskap, för detta är syftet med tillvaron, eftersom Gud är ALLT det kända eller det som finns kvar att känna till, och ingen av det kan frångås! Den som tror att han kan avstå från en del är en den som inte förstod det hela, även utan den banala försök att definiera Gud. Vi har varnats:
Ni drar olycka över er genom era [försök] att beskriva [Guds] Väsen… (21:18)
Stor är Gud i Sin härlighet, Herren till allmaktens tron, fjärran från [deras försök] att beskriva [Hans Väsen]! (21:22)
Stor är Han i Sin härlighet, himlarnas och jordens Herre, Herren till allmaktens tron – och fjärran från [människornas alla försök] att beskriva [Hans Väsen]. (43:82)
Således är även attributen om Allah, hyllning och ära till Honom, som avslöjas i Koranen eller sunna avslöjas ungefärliga för vår förståelse, och inte noggranna beskrivningar som vi inte skulle kunna urskilja.
Vår lydnad till Allah är baserad på acceptans av resultaten av syftet med våra handlingar, vilket innebär att ”vi är skyldiga att handla” utan komplex, men med en vises klokhet. Och sedan ska vi tacksamt acceptera resultatet, oavsett om vi gillar det eller inte. Koranen lär oss.
TÄNK [ÄVEN] på att detta jordiska liv [knappast är annat än] lek och förströelse, tom prakt, ihåligt skryt och tävlan om att överträffa varandra i rikedom och i antal söner. Det är som [jord som fått ta emot] rikligt regn. Den grönska som det framkallar gläder odlarna, men sedan vissnar den och du ser hur den gulnar, till dess ingenting annat återstår än torra strån. I nästa liv [väntar] ett strängt straff eller Guds förlåtelse och Hans välbehag, men livet här i denna värld ger enbart flyktig och bedräglig glädje. (57:20)
[Så är det] för att ni inte skall sörja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er. Gud älskar inte inbilska skrävlare. (57:23)
Koranen fortsätter att varna oss:
Människan är av naturen en otålig varelse. (21:37)
Vi är platsen för den Enda Medvetande, därför utövar vi kalifatet eller suveränitet, och det gör oss medskapare. Rädslan för att ha fel kan aldrig vara ett tillräckligt skäl för frånvaro. Ansträngningen eller Jihad är något som inte kan åsidosättas.
Tror ni att ni skall få stiga in i paradiset utan att först ha gått igenom detsamma som de som levde före er? (2:214)
För att urskilja det som är lämpligt i detta försök att ta oss till paradiset, eller det tillstånd av medvetenhet som ett sådant allegoriskt uttryck innebär, har Allah gett oss en viss förmåga.
… därefter formar Han henne och andas in i henne något av Sin ande och skänker henne hörsel och syn samt förmågan att känna och förstå. (32:9)
Känslor, sinne och urskillning, frihet att välja.
Om Vi hade velat, kunde Vi ha väglett varje människa, men [detta var inte Vår vilja… (32:13)
Och naturligtvis den nödvändiga intresse som uppmuntrar i oss en önskan att veta.
MÄNNISKAN är skapad rastlös och otålig. (70:19)
Förmågan har vi fått, och de tecken som ibland är som kryptiskt språk den ena gång och tydlig och klar andra gånger har vi också fått. Koranen säger oss ständigt:
[i allt detta] ligger förvisso budskap till dem som använder sitt förstånd. (2:164)
Så i allt finns en anledning vars syfte är kunskap:
VI HAR inte skapat himlen och jorden och allt som finns däremellan för ros skull. Om Vårt syfte hade varit förströelse kunde Vi ha funnit den inom Oss själva, om Vi verkligen skulle vilja ägna Oss åt något sådant. (21:16-17)
[de som vet] att Gud har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte. I detta ligger helt visst ett budskap till dem som tror. (29:44)
Vi har inte skapat himlarna och jorden och allt som finns däremellan för Vårt nöjes skull; nej, Vi har inte skapat dem utan en plan och ett syfte, men de flesta [människor] inser det inte. (44:38-39)
Vi ber så att den Barmhärtigaste fyller våra hjärtan med Hans frid.
Amen
