Farorna efter befrielsen

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, efter Muharrams fullmåne är vi tydligen fria. Ashura är festivalen för att minnas så många välsignade hijror, så många befrielser, och för att bekräfta vårt förbund med den Allsmäktige. Men idag vill jag betona de faror som befrielsen medför när den väl har uppnåtts.

I boken får vi veta historien om Moses, frid vare med honom, som är huvudpersonen i Muharram, att vägen till befrielse var svår och att det som dessutom hände när de befriades var att de återgick till andligt slaveri. Därför att? För när egot (nafs) tror sig vara fritt, agerar det tanklöst och förblindar personen.

Detta är intressant eftersom vi alla pratar om att befria andra när vi inte ens har befriat oss själva. Den viktigaste befrielsen är den andliga, att känna full medvetenhet om Allah, den Högste. Politisk eller social befrielse är bara en därmed sammanhängande konsekvens men inte målet i sig. Och detta är viktigt eftersom människor ofta tror att det är det och tänker på våld som den enda möjliga vägen. Och där kommer skräcken eftersom deras ego (nafs) talar för dem och de tror att en handling som övergår i våld – och detta är inte bara fysiskt, utan kan vara verbalt eller symboliskt – genererar mer slaveri, hat och avgudadyrkan. Det försvagar dem som trodde sig vara befriade och begränsar andras frihet.

Den andliga vägen gör det tydligt att det inte kan förekomma något tvång och att man alltid måste förhandla. Vi måste förhandla, försöka föra en dialog, slåss om och om igen. Och befria andra endast när vi är säkra på att vi har befriat oss själva, när Allah, må Hans namn upphöjts, vill. Dagens farao eller quraish är inte de som ska bekämpas, utan snarare de som ska pröva vår egen befrielse. Att befria oss från oss själva är ännu mer skrämmande, eftersom det är vårt ego (nafs) som försöker påtvinga oss sin vision. Och naturligtvis…

Därför är det extremt farligt att försöka sig på gruppbefrielse utan att ha gjort detta, för om vi inte kan kontrollera oss själva, tänk dig att kontrollera en grupp med samma problem som vi. De kommer inte att förstå vad denna frihet med Allah innebär och det kommer att förvandlas till en bitter upplevelse. Profeten, frid vare över honom, visste detta väl, vilket är anledningen till att han inte befriade någon förrän han hade förintat varenda uns av sitt ego, vilket är anledningen till att Hijra var en individuell process inom samhället. Det är därför han och hans profetior är de som har det mest autentiska värdet för oss. Sann frihet, inte politisk frihet, tillhör Allah och Han ger den till vem Han vill.

Många gånger tar vi felaktigt Moses erfarenhet och tror att han var en befriare. Nej, det var han inte. Han var en profet. Och detta antyder att han förmedlade ett budskap som Allah, må Hans namn upphöjas, gav honom från en process av inre befrielse. Först med ett erkännande av att han var en ”andra”, han var inte en egyptier som sin bror farao. Han skickade honom sedan ut i öknen där han upplevde ensamhet, prövningar, lärdomar från Khidr och slutligen såg Allah. Och därifrån anförtroddes han möjligheten att överföra ett budskap till sitt folk.

Detta är den profetiska vägen, den att söka och konfrontera sig själv. Väl i ett tillstånd av förintelse gick Moses för att träffa sin tidigare bror och hans folk, men Farao ignorerade honom. Hans ego, hans avgudadyrkan av världen, hans egen bräcklighet talade i det. Moses förmedlade budskapet så som han hade blivit anförtrott. Folket trodde att de såg Moses som en befriare, medan farao såg en revolutionär som kom för att destabilisera sitt rike. Varken det ena eller det andra, och det är därför Allah var den som visade sin makt över alla så att de kunde se och döma. Men människor är så sköra, och alla misstolkade tecknen.

Och Allah, den Högste, gjorde sin vilja och besegrade Farao och så var det skrivet. Och han ledde det judiska folket till öknen där han lät dem vänta vid foten av Tur-berget på att Moses skulle avsluta de trettio dagar långa fastorna och erhålla den moraliska vägen till befrielse, lagens tavlor, som var individuell. Det är här det ömtåligaste ögonblicket i vår historia uppenbarar sig: de som nu var befriade trodde att de var fria utan Allah, att de hade blivit politiskt befriade, och deras ego (nafs) talade. Och farorna med befrielsen uppenbarade sig.

Berusade av självförtroende insåg de att Moses inte bara tog lång tid på sig, utan att öknen var en ogästvänlig plats. Istället för att ta tillfället i akt att reflektera, utföra dhikr och förbli tysta, talade de och konspirerade för att be om hjälp från en forntida gud. Att de inte hade befriat sig individuellt, att de inte kände sig helt andliga utan snarare hade en politisk eller gruppvision, hade lett dem till att bygga guldkalven. De människor som trodde sig vara fria, istället för att ta hand om sig själva, var mer förslavade av avgudadyrkan och brist på tillit till Allah. Och så började en lång pilgrimsfärd mot det förlovade landet och en stark gemenskap.

De troendes gemenskap kan bara byggas utifrån vår egen andliga erfarenhet och med Allahs tillåtelse. Det är en lära som följer glädjen efter Ashura, eftersom den andliga vägen inte slutar med utgången eller befrielsen. Innan vi bekämpar andra faraoner måste vi övervinna faraon inom var och en av oss, annars skulle vi vara dömda att leva under den. För att det ska finnas gruppfrihet måste det finnas individuell frihet, vilket är djupt andligt. Annars kommer vår frihet att brytas vid första steget och vi kommer aldrig att bli fria.

Kära systrar, kära bröder, jag ber Allah, må Hans namn bli upphöjt, att vi må få befria oss själva och förstå att det enda sättet att bygga gemenskap är att vi alla är fria. Må det skydda oss från vårt ego och från avgudadyrkan som kommer med makt. Må vår överlämnande till Honom, den Högste, vara uppriktig, och må vi få det vi behöver mest.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Fredag den 16 Muharram 1442/4 september 2020

Cordoba – Spanien