Öken

Sheikh Antonio de Diego González

 

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära bröder och systrar, vi firar Eid al-Adha, högtiden då vi firar Ibrahims offer, frid vare med honom, och hans trofasthet mot den Allsmäktige, en dag för reflektion, för att ompröva världen och våra liv på djupet.

Denna berättelse utspelade sig i öknen, en öken som hade varit värd för Hajars exil och profeten Ismail hade ännu inte fötts. Vi är medvetna om innebörden av Ibrahims offer men ibland glömmer vi innebörden av det föregående offret. Utan detta offer skulle det aldrig ha funnits någon uppenbarelse, utan det skulle vi inte ha haft möjlighet att reflektera över öknen.

Precis som i de gamla berättelserna om profeter och deras familjer, får ibland avundsjuka, som i fallet med Josef (Yusuf) och hans familj, människor att avvika från vägen. De får de människor som delar din information att göra förkastliga och skrämmande saker eftersom deras ego (nafs) kräver att de kontrollerar situationen, vilket de naturligtvis inte kan, eftersom varje befallning tillhör Allah, den Allsmäktige.

Fallet med Hajar är paradigmatiskt eftersom hon, tillsammans med Maryam, var de enda kvinnor som sett Gabriel (Jibril), och upplevde svartsjukan hos sin mans andra fru som ledde henne till öknen, till exil och till att avslöja sig själv. Nåväl, kära systrar och bröder, Allah hade mycket bättre planer för dem. Grundandet av en stad som de skulle kalla Mecka och i vilken Allahs hus, Kaba, skulle ligga.

Saras svek mot Allahs befallning är bara ett exempel på vår mänskliga situations bräcklighet, att även när vi är omgivna av höga och magnifika människor kan vi falla offer för vårt hjärtas sjukdom. Vi är inte fria från det. Vi kan fabricera vanära, befallningar eller förebråelser, och ändå är det Allah som ytterst dikterar vägen och får oss att komma ihåg eller inse vad som är verklig som Han, må Hans namn vara prisat, vill. Även om vi inte ens inser det just då. För Allah vet alltid bäst.

Hajars avfärd till öknen, fortfarande med profeten Ismail i sitt sköte, är en symbolisk bild med en utveckling. Till en början, i det uppenbara, kan det verka hårt, destruktivt, fruktansvärt, men dess sanna dolda ansikte är ett av stor glädje och triumf eftersom Ismail skulle vara på väg att initiera vår älskade profet Mohammeds släktlinje.

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni [har i sinnet] mot oss; ja, alla som söker [ett mäktigt] stöd skall sätta sin lit till Gud!” (14:12)

Det är därför Hajars väg börjar härifrån, ḥajj, en målmedveten resa, full av prövningar och ansträngningar som påminner om den yttre och inre öknen tills man når oasen, tills man blir frälst av Allah, den Allsmäktige, genom Gabriel.

I de muntliga kommentarerna från traditionella mästare relateras Hajj och Eid al-Adha till medvetenheten om ens egen död, accepterandet av vår resa och i slutändan till förstörelsen av nafs (egot) och slutet på den gemensamma individualiseringen. Båda är gemenskapsfiranden, men med individuella utrymmen och stunder. En del av ritualerna är att känna sig ensam i folkmassan, att koncentrera sig på att utföra offret mitt bland andras rop och avslappnade samtal. Det bryter vårt ”vi” för att sedan bryta vårt ”jag” och se döden framför våra ögon. Det är att resa till öknen, rena oss själva, dö och återfödas.

Offer, blodiga eller inte, förekommer i alla kulturer. Det är att ge gåvan i tacksägelse eller som ett erkännande. Vi muslimer gör det genom att åberopa det andra elementet, vi ber inte tillbaka, vi erkänner bara Allahs storhet, vi minns Ibrahim som prövades med sin egen son för att svara för att han låtit sin fru Hajar och sin son Ismail gå till öknen. Ett så stort prov att vi även idag, trots att vi vet det väl, måste förbereda oss noggrant. Därför är en av de viktigaste handlingarna för varje uppriktig troende att offra, verifiera och erkänna den makt som Allah, den Allsmäktige, har lagt i våra händer. Och i den övningen kommer vi att återfå Ibrahims ödmjukhet för att äntligen kunna bygga Allahs hus, må Hans namn bli upphöjt.

Låt oss acceptera den uppriktiga uppoffringens väg, utan överdrifter, och vänta på den stora belöning som Allah har för var och en av oss. Den kommer aldrig att svika oss, även om det finns svek, svartsjuka eller vanära, sanningen kommer från Allah eftersom Han är den Sanne. Låt oss under dagarna inför Eid al-Adha reflektera över denna verklighet genom dhikr. Låt oss förstå det och fortsätta vår resa genom öknen. Låt oss noggrant observera det och se allt liv som gömmer sig bland sanddynerna och klipporna och låt oss inte lämna våra nafs (ego) att vi är ensamma.

Låt oss be Allah, kära systrar och bröder, att vi på denna resa genom öknen må finna Ibrahim, Ismail och Hajars exempel. Må vi övervinna prövningar och trötthet och förstå den sanna innebörden av uppoffring, vilket vi måste omsätta i praktiken i dessa dagar.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

 

 

Fredag den 3 Dhul Hijjah 1441/24 juli 2020

Cordoba – Spanien