Dawuds leende

Sheikh Antonio de Diego González

 

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar och kära bröder, månskenet har runnit ut på himlen, om ett par dagar kommer vi att fira Eid med stor glädje och välsignelser. Fastan kommer att upphöra och vi kommer att glädjas över det. Efter en månads ansträngning, och i många fall av tystnad, kommer vi tillbaka till livet fulla av energi för det.

Det är en pånyttfödelse, en väckelse, en resning att möta resten av året med renhet och omtänksam energi. Ett nederlag för en fiende, vårt eget ego (nafs) som ger oss visshet om att Allah, hyllning och ära hör till Honom, alltid är med oss. Och det kommer i form av denna medvetenhet, glädje, och seger.

Profeten Dawud (David), frid vare med honom, är en främling bland oss trots att han är en budbärare full av välsignelser, skönhet och ett hjärta så enormt att alla hav på jorden kunde få plats i det. Man talar inte lika mycket om honom som andra och ändå var han en profet som var mycket kär för Mohammed, frid vare med honom. Dawuds kärlek till hela skapelsen var sådan att Allah, den Högste, gav honom gåvan av evig lycka och ett leende på läpparna, det viktigaste tecken för de som är mycket nära Honom. Han gjorde honom vacker för att han älskade skönheten i skapelsen som Allah hade förordnat. Och av denna anledning gjorde han honom till sin kalif (Koranen 38:26) och gav honom jordisk makt att härska rättvist över de uppriktiga troende mot dem som korrumperade Allahs skapelse (Koranen 2:251).

Som kung hade han ingen like, bara hans son Sulayman (Salomo) kunde överträffa honom i rättvisa och visdom, eftersom han regerade med vissheten om att Allah, den högste, var centrum av hans handlingar med andra. Hans underkastelse till Allah var det mer uppriktiga. Vår älskade profet Mohammed sade om honom i en hadith:

”Allahs mest älskade bön är Dawuds och den mest älskade fastan är Dawuds. Han brukade sova halva natten och be under den tredje delen, somna om och be under den sjätte delen, och fastade varannan dag.” (Sahih Bukhari, 19:11).

Hans ansträngning och uppriktighet borde tjäna oss under dessa sista dagar av Ramadan för att bli av med ondska och fulhet, söka skönheten genom att fullända vår uppriktiga underkastelse genom att försöka hitta en längtad perfektion i våra handlingar som regenter av det välde som Allah, den Högste, har placerat för oss, så att vi kan njuta, så att vi kan vinna. Och så att vi, i bästa fall, kan ha leendet som profeten Dawud brukade bära.

En uppriktig tjänare som Dawud är ödmjuk och älskar ödmjukhet, trots att han var kung och mer än så som Allahs kalif på jorden. Att regera med samvete utplånar egot som kvävs av det enorma tryck som det kärleksfulla hjärtat genererar i sin kärlek till den Högste. Det är därför profeten Dawud åt från det han producerade med sina händer och inte väntade på att andra skulle komma med mat till honom eftersom han anförtrodde sig åt den Högste och det var han som försörjde honom (Sahih Bukhari, 34:25).

En ödmjukhet som närvarande likaledes när han kämpade. Hans tillit till Allah var sådan att han fastade innan han slogs med sina fiender, som en reningshandling, men också för att erkänna sina gränser. Något som, som haditherna berättar, profeten Mohammed själv identifierade som den maximala kraft som en människa kan ha (Sahih Bukhari, 30:86). Att fasta ger ödmjukhet inför Allahs verklighet, det är därför det är det perfekta tillståndet att möta den största fienden: egot (nafs).

Under Ramadan tittar vi ofta på det kulturella och glömmer exemplet med Dawud inte bara som tjänare utan som en skapare av skönhet. Vi tror att fasta också innebär att fasta från skönheten och beröm, och det är inte så! Kära systrar, kära bröder, man fastar inte från mer beröm och välsignelser varken till Allah eller hans älskade Sändebud. Att utelämna skönheten i dessa dagar är inte förhandlingsbart på något sätt och den som föreslår det med olämplig stränghet eller hårdhet i hjärtat vet inte hur många välsignelser som är sammanslagna i lovsång under Ramadan. Så låt oss komma ihåg den välsignade rösten från profeten Dawud som reciterade (Sahih Muslim, 6:280) som prisade och närdes av sin Herre tills psalmboken (Zabur) nedföll till honom. En text full av välsignelser som uppmanar oss att känna igen Allahs under från poesi, musik och framför allt leendet.

Eftersom det är från detta den sista från vilken glädjen i det djupa hjärtat manifesteras, som i profeten Dawud, när kunskapen om Allah, den Högste, gjordes gällande. Att le är en väl förankrad sed bland dem som har en intensiv kärlek till Allah och gör den till en ljuskälla under nymånens nätter medan Allah väntar på att visa oss vägen.

Kära systrar, kära bröder, låt oss vara med Dawud och le dessa dagar. Låt oss överlämna oss till uppriktighet, kärlek och ödmjukhet och inte frukta i kampen mot fulhet. Må bara skönhet och välsignelser vinna, må Allah låta oss komma närmare Honom för att känna och älska Honom ännu mer. Låt oss inte tillåta någon orättvis Goliat att beröva oss detta faktum och låt oss vara som Dawud och besegra honom med det ljus som Allah har gett oss för att göra världen mer rättvis och vacker. Amen.

Låt oss be till Allah, den Högste, och ljuset från hans Sändebud så att våra hjärtan inte förtärs i elden av omedelbarhet och ord, innan vi ser den fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Amin

 

 

Fredag den 29 Ramadan 1441/22 maj 2020

Cordoba – Spanien