Tänk på gränsen

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, den uppgående månens strålar introducerar oss i en ny månad, Dhu-l Hijjah, resans månad. En resa som vi gör med månen, en resa som kan vara fysisk till Allahs hus eller symbolisk för vårt eget inre. Att förlora oss själva i vår egen öken för att födas på nytt vid gränsen full av välsignelser. En månad som i sin första hälft är döden och i sin andra hälft är livet, tvärtemot vad månen viskar till oss med en omvänd cykel.

Dhu-l Hijjah är den månad då vi minns Ibrahims familj, frid vare med honom. Hela denna månad är tillägnad dem. Uppriktiga, ärliga troende, dominerade av frågor och i vilka innerst inne slår den kärlek och ödmjukhet som krävs för att söka Allah och Hans befallning. Ibrahims hus representerar som ingen annan attityden av kontemplation. En kontemplation av skapelsen och det fastställda som leder dem att acceptera förvisning och död (Hajar och Ismail), offret av sin egen son (Ibrahim) eller förintelsen av sin egen stolthet (Sara). Detta är månaden för den initierande och transformativa resan som kommer att få oss att bli uppriktiga troende.

Snarare bör vi titta på symbolerna som Ibrahims hus ger oss och inte bara fokusera på tecknen. Vi har levt eller kommer att leva alla deras erfarenheter som troende, som vi måste övervinna och förstå för att vi inte kan vända oss bort från dem. Förvisning, död, liv, gränser, stolthet, återlösning är en del av vårt liv, liksom det gudomliga budskapet, glädjen, vattnet som rinner från öknen, kniven som stannar i sista stund, lammet som tar emot offret eller lovprisning till Allah, den Högste. Berättelserna vi minns denna månad, så vävda med symboler, är våra egna liv, låt oss lära oss att leva dem utan rädsla.

I vår värld har offer, blod, att acceptera nederlag, att andas djupt eller döden i sig blivit tabu, utan dem kan vi inte leva, även om de gör oss obekväma. Men det världsliga livet är inte bekvämt på något sätt och det är därför vi den här månaden minns gränsen och, bakom den, glädjen. Du kan inte smaka glädjens sötma utan att smaka på gränsens bitterhet, en kort men användbar bitterhet för att värdera det vi har. Ibrahims hus är grunden för Allahs älskade Sändebuds hus. I det ögonblick då vi tror att ingenting är vettigt, att allt är trasigt och förlorat, dyker en Herrens ängel upp, lika ljus som fullmånen, och bringar fred. Detta är upplevelsen av månaden Dhu-l Hijjah, resemånaden. En resa till Allahs verklighet, den Högste.

Att överväga att offra är en av de mest obekväma sakerna för någon i vår tid, det ger oss en viss känsla. Offraren erbjuder ett offers liv, djuret, till Allah, den Högste. Offret görs för hans ära och för att andra ska kunna leva av det köttet. Människan utifrån sin regentskap står inför ett transcendent mandat och maximal ödmjukhet. I samma ögonblick som den vassa kniven rör vid djurets hals, drar universum ihop sig, men offraren kan inte darra. Det rena snittet får blodet att rinna, med knappt något ljud från djuret i en tystnad som bryter tiden och fyller rummet med mening. Ödmjukhet mot ett liv som tar slut så att andra kan fortsätta.

Detta är en praxis som varje troende bör uppleva en gång i sitt liv. Han bör inta Ibrahims andliga position, om han är en man, eller Hajars, om hon är en kvinna, för att bli medveten och möta gränsen. Den första med medvetenheten om att förvandla flera liv från det mest absoluta medvetandet, även om kniven darrar av rädsla för offret… Den andra att ge sitt liv i förlossningen, ett offer som innebär att flytta bort, återansluta och erbjuda sitt liv utan att förvänta sig något tillbaka, så att allt på ett ögonblick ges välsignelsen som Hajar mitt i öknen. Två olika offer som sammanstrålar i Ismail, ”den som Allah hör”, två extrema situationer som skapar en patriark, en komplett profet. Troende måste bli medvetna om denna dubbla gräns för att uttala frasen som definierar Ismail: ”Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].” (37:102)

Men Ismails test är inte döden, acceptans är den nödvändiga överlämnande av våra liv som först hans mor och sedan hans far gjorde. I vårt liv, för att uppnå fullständighet, måste vi gå från Ibrahims eller Hajars andliga tillstånd till Ismails där vi, utan rädsla, snabbt kommer att bygga Allahs hus. Det är den stora symbolen för den tidiga tiden och vad Dhu-l Hijjah inbjuder oss till, för som Ismail kommer vi inte att dö utan att återfödas för att bygga Kaaba. Gränsen är nödvändig för att begrunda Allahs världar och fråga oss själva om vårt uppdrag.

Hajj, som en rit, är minnet av vår egen död och uppståndelse, det är därför vi bär en svepning, det är därför vi betraktar världens ände, det är därför vi tackar genom att offra, det är därför vi darrar och darrar av vördnad på en torr plats med intensiv energi som Mecka. Tänk på vad det betyder… I en värld med färre och färre ritualer, tänk på lyckan som Hajj, offret och Ibrahim eller Hajars andliga tillstånd betyder. Må Allah göra oss värdiga att nå Ismails tillstånd, må Allah få oss att njuta av den verklighet som denna andliga position är. Må Allah göra att vi aldrig mer darrar inför kniven som är till nytta för oss trots att vi inte förstår det och inte heller inför den nödvändiga exilen som ger oss avskildhet för att återfödas. Må Allah, den Högste, göra oss värdiga att bygga Hans Hus i våra hjärtan. Må Allah göra att vi i det huset tar emot arvet efter hans älskade Budbärare, som härstammar från Ismails härstamning under Dhu-l Hijjas fullmåne. Amen.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Fredag den 29 Dhul Qadah 1442/9 juli 2021

Cordoba – Spanien