Början av vägen

Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar och bröder, vi är en månad närmare pilgrimsfärden, ḥajj, och från det transcendentala datumet för Eid al-Adha, därför måste vi börja tänka på början av vägen för att nå båda med medvetenhet. Medvetenhet om innebörden av båda händelserna är grundläggande, eftersom det inte handlar om att utföra mekaniskt utan om tider att tänka, känna och reflektera.

I forna tider förbereddes vägen till Mecka, som påminner oss om alla händelser som Hajar och profeten Ibrahim upplevt, flera år i förväg. Än i dag är det fortfarande en exceptionell resa, även om vi på grund av den omedelbarhet som har invaderat vår värld borde förbereda oss på under lång tid. Flygplan, surfplattor och appar, försök att ersätta det genom att ta med snabba genvägar, och ändå vet vi säkert att de inte kan eftersom det är en inre resa, en resa i hjärtat.

I de traditionella lärarnas muntliga kommentarer är ḥajj och Eid al-Adha relaterade till medvetenheten om ens egen död, antagandet om vår resa och, slutligen, med förstörelsen av nafs (egot) och slutet av en individualiserad samhälle. Båda är gemenskapsfester, men med individuella utrymmen och stunder. En del av ritualerna är att känna sig ensam framför publiken, att koncentrera sig på att utföra offret inför andras rop och avslappnade samtal. Det bryter ”vi” för att sedan bryta vårt ”jag” och begrunda döden framför våra ögon.

Offret, blodigt eller ej, finns i alla kulturer. Det är att ge gåvan i en tacksamhets handling eller som erkännande. Muslimer gör det genom att åberopa det andra elementet, vi frågar inte i gengäld, vi erkänner bara Allahs storhet, vi minns Ibrahim som testades med sin egen son. Ett test så bra att vi även idag måste förbereda oss när vi vet det. Därför är en av de viktigaste åtgärderna för en muslim att offra, kontrollera och erkänna den makt som Allah, den Högste, har lagt i våra händer.

Av denna anledning förberedde sig de forntida resenärerna, reste kilometer, lärde sig och undervisade, delade med sig innan de dog insvepta i sina vita tyger och återföddes på Arafats natt, när de såg solen gå upp som lyste upp Kaaban och som sköt upp domen som Allah, hyllning och ära hör till Honom, har för oss. I dessa ögonblick är taqwa (medvetenhet om Allahs oändlighet) allt, vördnaden vid det möjliga slutet av vår existens är svindlande och dock räddar Allahs barmhärtighet oss genom att återföra oss till vardagen.

Av denna anledning är både ḥajj och Eid al-Adha två inledande resor där vi växer, expanderar och dör, för att återfödas insvepta i bräckligheten av att veta att vi är små jämfört med skapelsen och ändå är vi investerade i en sådan kraft som tvingar oss att vara ännu mer ödmjuka.

Stigen var i förmodern tid den rikaste delen av ḥajj. Människor från hela den islamiska världen gav sig iväg för att göra sina livs resa, den som mest skulle förändra både deras hjärtan och deras förnuft. På den tiden var Mecka ett globaliserat utrymme, rikt och fullt av kunskap.

Resenären utgick från en avlägsen stad och om han var en man eller kvinna med kunskap kunde han undervisa i lite vetenskap i en stad halvvägs. Logik, filosofi, juridik eller astronomi var ämnena och betalningen för den visdomen för dem kunde vara guld, silver eller mer visdom. Resenären visste att hans status som muslim öppnade dörrarna till hus, moskéer och palats, han kunde se ofattbara underverk i sitt hemland eller träffa människor berikade av kärlek till Allah och hans Profet.

Ingenting var lika med det som redan hade setts, allt var fantastiskt. Allt påminde om Allahs härlighet, allt var baserat på tillit till Honom, allt upplystes av Islams ljus och blev på så sätt sötare och lättare. Må Allah återställa vår förvåning när vi står inför händelserna vid nästa måne.

Ty på den långa resan fanns det olyckor och svårigheter, som påminde honom om att ḥajj inte var en nöjesresa utan snarare en förberedelse för döden. Vägen till ḥajj var en allegori över hans eget liv, glädje och sorg, förståelse och missförstånd, och i slutändan död och belöning. Precis som miljontals liv hade varit före hans, precis som Muhammeds liv var, och detta var tiden att tacka för att du levde, för att du accepterade dekretet som det kommer.

Därför är ḥajjs huvudpersoner och modeller Hajar och Ibrahim. De accepterade Allahs bevis och gav sig iväg, och när tiden kom bad de och blev hörda. Hans son, profeten Ismail, är vårt stora exempel på en pånyttfödd man, som har sett dödens ansikte flera gånger och som har översvämmats av Allahs rena barmhärtighet. Hans namn, som betyder ”som Gud har hört”, är just ytterligare en allegori över triumfen att ha hörts i alla böner på vägen.

Och det är på den vägen där vi återföds och bygger upp vår liv som Ismael gjorde. Så kom ihåg att den personliga väg du tar på den kommande måne kommer att avgöra nästa, där två stora möjligheter att bli bättre kommer. Låt oss börja vägen mot en bättre, rättvisare och mer samvetsgrann värld. Låt oss acceptera svårigheterna eftersom belöningarna kommer att bli så stora att vårt nafs (ego) kommer att spricka som en skör kristall och först då kommer det vi längtar efter.

Vi ber Allah att översvämma oss med välsignelser och barmhärtighet till alla människor.

Vi ber Allah om styrka att acceptera vårt ansvar och det gudomliga mandatet längs vägen.

Vi ber Allah om ljus och fred under denna måne som representerar resan hem.

Vi ber Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Vi ber Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår herre, världarnas herre.

Fredag den 9 Dhul Qaddah 1440/12 juli 2019

Cordoba – Spanien