Underkastelse

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, idag kommer jag med en fråga för att inleda khotba som jag tror att vi någon gång har känt oss identifierade med: När ska vi underkasta oss själva till Allahs vilja? Ändå är det väldigt vanligt att vi trotsigt vägrar att överge en attityd eller en handling eller till och med, på annat sätt, överger oss själva inför Allah, den Högste. Människor fortsätter att vara komplexa, envisa och själviska och uppfattar allt detta som ett hot.

Ett hot som inte borde vara sådant och som nästan alltid innehåller ett lugnande som ger oss livsviktig balans. Men vårt ego (nafs) försöker, som alltid, skydda oss från det okända, det försöker skydda oss från faran och utmaningen från det okända, även om det är själva verkligheten. Det finns alltid en konservativ attityd, eftersom vi vill förbli oförändrade, att upprätthålla en oföränderlighet som bara är god för Allah.

Den islamiska traditionen känner till underkastelse till Allah, hyllning och hör till Honom, som gudsmedvetandet, detta är en av de ädlaste metoder som den uppriktiga troende kan ta till sig. Men idag, kära systrar och bröder, skulle jag vilja prata med er om en typ av gudsmedvetande som är närmare och vanligare, men inte mindre viktig. Ett avståndstagande från oss själva, vår trygghet och tröst för ett mer andligt uppdrag, för en utlovad framtid.

Grunden för dagens khotba ligger i suran Al-Qasas (Berättelsen), där historien om profeten Moses berättas. Vid ett tillfälle berättar Allah situationen för oss på detta sätt:

Men det var Vår vilja att visa dessa förnedrade och förtrampade människor Vår särskilda nåd och göra dem till föregångsmän [i tron] och låta dem ärva [de ogudaktigas makt] och ge dem en säker plats på jorden, och Vi ville genom dem ge Farao och Haman och deras män en [försmak av] det som de ville skydda sig emot. Och Vi ingav Moses moder: ”Amma honom, men när du tror att hans liv är i fara, sätt då ut honom i [Nilen]. Oroa dig inte och sörj inte; Vi skall låta honom återvända till dig och Vi skall göra honom till en av [Våra] budbärare!” Och [en som hörde till] Faraos hus fann honom och tog upp honom – [Vi hade nämligen bestämt att] han skulle bli deras fiende och [orsaka] dem sorg; Farao, Haman och deras män var djupt ogudaktiga människor. (28:5-8)

Här ser vi hur Allah, i all sin makt och härlighet, bestämmer sig för att hjälpa Banu Israil och befria dem från slaveriet och faraos tyranni, och visar honom sin största rädsla: att förlora kontrollen och jordisk makt. För att göra detta har han Moses, son till en slav, som kommer att befria Banu Israil. Men innan han fick honom att leva profetskapet, krävdes gudsmedvetande från sin mor, samma gudsmedvetande som krävs av oss varje dag för att vara uppriktiga troende.

Det gudsmedvetenhet som Allah kräver av honom, upphöjd vare alla hans namn, är mycket enkel och samtidigt mycket utmanande. Det är ett slag mot egot (nafs) och en medvetenhet om att Allah, den Högste, alltid har bättre planer för en än vi, med vårt begränsade förnuft, kan tro. Moses mor måste erkänna det därför att befrielse alltid börjar med ett offer, med en kapitulation. Ett offer som verkar blodigt, som Ibrahims, men som Allah omvandlar till symboliskt. Det är att ge upp vår vilja genom att erkänna Honom, att utnyttja hela semantiken i abd (tjänare) i en acceptans av Verkligheten, det vill säga av Honom Själv. Just när Allah, den Högste, säger:

Och Vi ingav Moses moder: ”Amma honom, men när du tror att hans liv är i fara, sätt då ut honom i [Nilen]. Oroa dig inte och sörj inte; Vi skall låta honom återvända till dig och Vi skall göra honom till en av [Våra] budbärare!” (28:7)

Det är då vi måste inse att Allah kräver stort förtroende av oss, men ger oss samtidigt trygghet. Men inte den bräckliga säkerheten hos egot (nafs) som slutar med att förslava oss, utan den absoluta friheten som erbjuds oss med säkerheten i Allahs agerande. Att lämna en son i floden för att bli en budbärare, vilken kraftfull och överväldigande bild.

Vår nuvarande värld tillhör egot, nu är frågan omformulerad: Vem skulle vilja vara en budbärare och skulle kunna vara som Hamam, en enkel tjänare till den tyranniske farao? Eftersom Haman inte gör någon typ av offer, dyrkar han bara sten avgudar av en härskare som tror sig vara en gud. Hans qibla är orienterad mot makt, mot materialism istället för den Allsmäktige, precis som Farao. Så ofta konfronteras Hamam med sina rädslor, precis som Moses mamma, men utan den visshet om uppenbarelse som hon har. Därför, när Allah, Hans är makten och äran, bestämmer sig för att straffa dem, gör Han det genom att manifestera deras rädsla: förlusten av jordisk makt. När han konfronterar Moses, år senare, kan han bara göra ett magiskt trick, ren illusion, inför den makt som Allah har gett sin profet. Tänk hur många Hamam vi känner och tänker också vad dess slut kommer att bli. De kommer inte att överstiga de kommer att drunkna i sitt eget ego, som Hamam gjorde i Röda havets vatten.

Den rätta vägen kräver personliga uppoffringar istället för offer, den kräver att vi offra vårt ego för uppriktig gudsmedvetenhet och ödmjukhet. Vi måste överlämna oss tillfälligt för att nå evigheten, för att smaka på trädgården. Moses mamma belönades med befrielse, både fysisk och andlig, och fick alla möjligheter att leva fullt ut, trots hennes uppenbara slaveri.

Meditera över detta, kära systrar och bröder, och över vad det innebär att överge sig själv till Allah, den Högste. Det är inte att avsäga oss vilka vi är utan helt enkelt acceptera ödet som är över oss och vägleda vår vilja mot det. Om vi är kapabla till det kommer vi att förlora rädslan, egot kommer att vara stumt och vi kommer att smaka befrielse i livet. Den uppenbara symbolen för berättelsen om Moses är mer relevant idag än någonsin eftersom vi är slavar till många saker och vi måste välja vad vi ska offra för att befria oss själva eller om vi föredrar att drunkna i vårt eget nafs (ego). Må Allah ge oss kraften att fortsätta på den rätta vägen och inte vara en av dem som felar. Amen

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Fredag den 10 Safar 1443/3 september 2021

Cordoba – Spanien