Åh mänskligheten!

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar och bröder, efter den välsignade månaden Ramadan och välsignelserna från Eid al-Fitr, återvänder vi till våra dagliga liv, till vår förflutna tid, till vårt världsliga liv där vi växer, lever och minns Allah, den Högste och hans älskade Sändebud. Ändlig tid som håller på att ta slut och där vår tillbedjan tillåter oss att känna igen Allah i hela skapelsen.

Tillbedjan är handlingen som får oss att vara fullt medvetna om den verklighet som överträffar oss, som överväldigar oss, som tar oss direkt till Allah, den Högste. Det är därför det är så viktigt, det är därför det är som en balsam för turbulenta tider som dessa, tider då det verkar som att mänskligheten håller på att dö ut och dränker skapelsens mening.

Mänskligheten är i kris, begreppet att vara människa är i djup kris eftersom ingen bryr sig. Människor behandlas, här och där, som varor, som ett ekonomiskt värde som de producerar och konsumerar istället för att se deras djupa dimension, deras värdighet. De töms på sin andliga dimension för att betona det finita, det universella elimineras från var och en för att förvandla oss till behållare av det materiella: ben, inälvor och nollor i löpande konton. Det finns de som glömmer rättvisa för att gynna sitt ego (nafs) och sina baspassioner. Koranen (2:120) misslyckas inte med att varna oss att om vi följer dessa låga passioner, som överlämnar oss till jaget efter att ha smakat sanningen, kommer det varken att finnas hjälp eller skydd från Allah, eftersom vi förråder tillbedjans centrala punkt som är att erkänna Hans allmakt på skapelsen.

Denna kris får många människor, särskilt de som har makt, att glömma att deras makt är tillfällig och att den inte är något annat än ett test, en utmaning… Och ändå tror de att det är verklig. De glömmer att de också är en del av mänskligheten och att de måste utöva humanism, så bortglömda idag av många som kallar sig troende, förförd av Shaytans uppror.

Shaytan är det bästa exemplet på solipsism, att jag är den enda som finns, för att inte vilja känna igen den andre, på själviskhet, på oförmåga till dialog. Shaytan lämnas ensam och förtärs bort eftersom han inte kan känna igen den andre i verkligheten, av den anledningen är han förbannad. Det finns ingen större eld än att tro att man är den enda som finns, än monologen som provoceras fram av impotensen av att se skapelsen och att inte kunna smaka de välsignelser som Allah har gett. Shaytan gör varken tillbedjan eller dhikr, han tänker bara med sitt förnuft om hur han kan bli mer perfekt, hur kan han få mer makt. Han har glömt hjärtat och känslan för att fokusera på sina önskningar, materia och förnuft. Det är därför Shaytan är förbannad, eftersom han är oförmögen att skapa förstå det grundläggande. Shaytan är motsatsen till mänskligheten, till Adams söner, och ändå liknar mänskligheten allt mer Shaytans rike.

Åh, mänskligheten! Vad är det med dig? Det smärtar oss att se vad som händer i världen, men vi bör fråga oss själva var det kommer ifrån. Segern av en serie livsviktiga vägar baserade på materialism, förstörande av traditioner, överhöghet av kulturella aspekter och makt är grodden till allt. Under framstegets falska och tomma slöja har ”ideologier” ersatt begreppet tron.

I uppenbarelse är tron den vitala och holistiska väg som vi färdas längs. Det är ett erkännande av vad Allah, må alla hans namn upphöjas, hade bestämt för oss, att dyrka Honom. Tron, väl upplevd, leder till vital fred och överflöd genom att följa sunna. Tron är den fullständiga motsatsen till en ideologi eftersom den är universell, evig, delaktig av det gudomliga… Det är en teofani, Allahs manifestation, i varje ögonblick av vårt liv. Det är därför som Koranen och Sunna lägger så stor vikt vid att minnas, att leva Allahs nutid istället för människors förflutna och framtid. Tron är vägen som tar oss till Paradiset eftersom vi har känt igen oss själva och har anpassat oss till den. Det är symbolen för universalitet, vi kan vända oss till den sanna tron om och om igen och den kommer aldrig att ta slut.

För sin del är ideologi motsatsen, det är ren avgudadyrkan. Absolut och fruktansvärd tomhet som består av kulisser och tomma ord. Egoism och makt som nedvärderar vissa varelser för att påtvinga andra. Brytningen mellan natur och mänsklighet för att bara betona det som är mitt. Sanningen tillhör människan och är uttömd med upplevelsen av mitt ord. Om vi går till ideologins etymologi så är ideologi på klassisk grekiska att idealisera ett ord, att omvandla mitt ord till det absoluta. Hur långt är det från vad Islam lär. Hur långt är det från vad en uppriktig troende upplever. Allt är begränsat till en kultur, ett språk, en tom nationalism och en önskan om makt och kontroll. Under de senaste trehundra åren växer och växer dessa idéer fulla av materialism, ändlighet, nostalgi och hat, även i vårt samhälle. Det är så Shaytan infiltrerar och korrumperar. Vi har glömt, kära systrar och bröder, människan för att gynna ideologi, vår gemenskap, vårt ego. Vi har glömt mänskligheten för att fokusera på nafs.

Endast minnet av att Allah är outtömligt kan befria oss, eftersom Shaytans viskningar inte kan göra något mot Hans Ära och Majestät. Av denna anledning föreslår Allah att föra dialog, för att återvinna människans värdighet, att tänka på hur heliga våra kroppar och våra själar är, hur okränkbar friheten och viljan som Han har gett oss är, för att kompensera förnuftet med hjärtat för att inte vara som Shaytan och för att inte stolthet ska dominera oss. En uppriktig troende vet väl att verkligheten är komplex, att den inte uttöms i en förkunnelse, att den är uppbyggd med dialog, med förlåtelse och acceptans av den andre. För den andra är jag när jag ser in i hans ögon, när jag tar hans händer för att trösta honom i hans sorger, när jag gör ber med honom eller henne, när jag projicerar min barmhärtighet på den personen och hans värld. En uppriktig troende vet att verkligheten inte slutar med honom eller hans tankar utan med Allah. Och den yrseln vi upplever när vi vet detta är vad vi kallar taqwa, gudsfruktan.

Må Allah ge oss tillräckligt med barmhärtighet för att överleva Shaytans knep. Må Allah ge oss tillräckligt med barmhärtighet för att överskrida tomma och rökiga ideologier. Må Allah ge oss tillräckligt med barmhärtighet för att föra dialog med ord och gester med andra, speciellt med dem som lider. Må Allah ge oss tillräckligt med barmhärtighet för att se mer in i ögonen på den som inte är som jag. Må Allah ge oss tillräckligt med barmhärtighet för att följa vår älskade Budbärare som fyllde världen med ljus och storhet. Må Allah ge oss tillräckligt med barmhärtighet för att inte tro att världen är vi.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Fredag den 9 Shawwal 1442/12 maj 2021

Cordoba – Spanien