Utmattad

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Vi lever redan i den sista veckan av Ramadan, de sista dagarna av denna heliga månad som har passerat oss utan att vi insett det. Nedsänkta i den sista tredjedelen, kära systrar och bröder, ser vi hur denna månads hemlighet börjar överväldiga oss. En hemlighet så utmanande, en sanning så skärande att vi bara kan bönfalla Allah, den Högste, att få oss att glömma något av våra fel inför en sådan utmärkt verklighet.

Nödvändig glömska som vissa översätter som förlåtelse, men i slutändan är det att lindra en börda som vi har lagt på oss själva. Fel begångna av och för oss själva som inte berör Allah, eftersom Han överträffar någon verklighet. Misstagen vi gör verkar oändliga, men deras verklighet är väldigt bräcklig… De har knappt konsekvens och när Allah med sitt dekret beslutar om en månad som Ramadan, brinner de som skäggstubb, de avdunstar så att vi är lämnade uteslutande med frukterna av vår avsikt. Nyfiken form av existens och erfarenhet som överstiger vårt förnuft, vår dubbla logik, vår binära etik, vår närsynta blick…

Det är därför dessa tio dagar av Ramadan är en befrielse från elden även när vi är utmattade. En eld som vi bygger själva. En eld som inte kan förstås utan dess motsvarighet till Paradiset. Ett Paradis som inte går att förstå utan att stubb och löv brinner och gödslar jorden. Därför är Laylat al-Qadr, Allmaktensnatt, gömd i dessa tio dagar, där Allah sänder sina änglar och är bättre än tusen månader (Koranen, 97).

Vi ser ofta Eld som något hemskt, men vi uppskattar inte det sublima som finns i det. Det är också Allahs skapelse, det är också Hans hågkomst för oss som glömmer väldigt lätt. Den andra stora, oansvariga, glömska som leder oss till den där Elden och som ofta brinner i våra hjärtan. Många människor fruktar Helvetets eld, men de borde frukta mer Helvetet som brinner i deras egna hjärtan, bränslet av dem själva och som distanserar dem från Allah, vilket orsakar en okontrollerad eld som inte renar, utan ödelägger… Föreställ dig vilken hemsk bild! En otyglad eld för att inte återuppliva Budbärarens sunna och glömma Allah genom att sätta idoler – som inte nödvändigtvis är statyetter – i våra hjärtan. En eld som när den släcks bara lämnar förödelse, tomhet och tro mig… det är mer fruktansvärt eftersom det är känslan av att vara långt från Allah, den Högste. Och trots den hemska bilden upplever vi den tyvärr väldigt ofta i våra liv. Det gör oss utmattade!

Utmattad är likaså hur vi känner oss Ramadans sista dagar, eftersom det inte skulle vara en rening om vi inte upplevde en gräns. Efter att ha anpassat vår kropp till fastan – vilket i slutändan är det enklaste – blir sömnen lidande efter att ha stigit upp tidigt för att ta vår suhoor, vår nafs ser slutet om några dagar, vi tappar kraft och världsliga saker förstärks. Tiden stannar nästan och påminner oss varje ögonblick om att vi är svaga, utmattade, på väg att falla. Det här är tiden att livnära sig på välsignelser för hela året, barmhärtighet för den första tredjedelen av Ramadan och glömska för den andra…

Och här, utmattad, är det där miraklet med Laylat al-Qadr utförs. När natten är som mörkast, med en blek och maktlös måne, framträder det stora dekretet och änglarna stiger ner till jorden för att hjälpa de utmattade troende att uthärda de sista dagarna och vara medvetna om vikten av Eid al-Fitr, av livets triumf över avståndstagande. En livets triumf som symboliserar mycket väl med Koranens härkomst, som är den vitala symbolen par excellence. En triumf som bara kan uppfattas i våra hjärtan som en symbol, som vi återkommer till om och om igen, och som vi inte kan leta efter i en materiell manifestation.

Det kommer att vara på Eid al-Fitr, mellan maten återställd till solens ljus, när vi glömmer hur utmattade vi var några dagar innan och elden som brann inombords oss för att ledas till Paradisets nöjen och välsignelser. En stund av glädje och slarv inför föregående månads hårdhet. Ett årligt minne genom hela våra liv, av hur morgondagen kommer att se ut. Det är vår plikt att minnas och förbättra, mer och mer. Och ändå, här är paradoxen, vi kommer aldrig att sluta vara utmattade eller halta någon gång. Islam strävar inte efter att vi ska vara supermän eller superkvinnor, den strävar bara efter att vi ska vara medvetna om Allah. Och att vi i ditt samvete och i vår frihet bestämmer hur vi vill styra våra liv, vare sig det är mot en evig Eld som matas av oss själva eller mot ett Paradis där vi kan vila.

Det verkar komplicerat och i verkligheten är det väldigt enkelt, eftersom du bara måste känna igen Honom genom tillbedjan, du måste bara komma ihåg Honom genom dhikr, du måste bara lita på Honom för att vara uppriktigt troende. Vi tävlar inte om att vara troende, vi är bara troende. Därför, må Allah ge oss förmågan att övervinna detta ögonblick av utmattning och fortsätta på rätt väg. Må Allah ge oss medvetande att leva fullt ut. Må Allah ge oss uppriktighet att vara uppriktiga på vägen.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Fredag den 25 Ramadan 1442/7 maj 2021

Cordoba – Spanien