Känn igen dig själv

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, vi är redan inne i tredje veckan av Ramadan. Vi har passerat zenit av denna heliga månad och vi är på väg mot festivalen Eid, festivalen för livets återkomst. Men nu, när vi redan har integrerat fastan, när vi har ”lidit” innebörden av denna månad, det är då fastan verkligen gör sitt jobb, när den lämnar oss nakna och sköra framför oss själva. Fastan gör oss transparenta så att vi framför spegeln kan reflektera över oss själva.

Det kan låta som en paradox, men det är det inte. Ramadan är en månad av åter kännedom, av att känna igen det som vi trodde att vi visste med säkerhet, som vi trodde att vi bemästrade, som vi trodde var självförsörjande… och ändå finns ingenting i närvaro av Allah den Högste. Att fasta är inte bara att beröva oss själva mat, dryck och sex under soltimmar, det är att reflektera över våra gränser, på våra svagheter, på världen som suddas ut framför våra ögon… Det är prioritet för detta erkännande att rena oss och gör oss värdiga att ta emot, till och med en tusendel, av uppenbarelsen som upplevdes av profeten. I detta ögonblick av Ramadan är vi inte längre rädda för Hira grottan, utan för oss själva som väntar med vårt enda sällskap, vårt ego (nafs), som hotar att höja sig över var och en av oss. Tystnad när vi töms inför en värld full av ljus, darrande när vi ser oss själva ofullkomliga och sköra inför Allahs härlighet.

De senaste veckorna är då vi bör vara mest medvetna om viskningarna från våra nafs som, dränkta av rening tenderar att försöka komma fram men inte genom att orsaka glömska utan snarare genom att försöka bryta oss. Det är där som Allahs välsignade barmhärtighet, så grundläggande, fungerar som en motvikt och förhindrar denna bristning, och påminner oss om att även när vi rör gränsen är vi arvtagare till Adam och Mohammed, de som representerar den perfekta mannen (insan al-kamil).

Ramadan är inget annat än en förstärkt version av vårt liv. Den uppmanar oss att begränsa mittpunkten i syfte att uppnå en välförtjänt överflöd, en överflöd som gör att vi, fulla av välsignelser, kan åter känna många saker som vi redan visste vid födseln från vår fitra (urnatur). Våra liv går mellan glömska och erkännande, många vet inte vad de letar efter längre, däremot gör vi det, vi söker Allah. Och Hans spegling, genom Mohammeds vägledning, finns i hela dess skapelse.

Fastan ger oss som sagt något att tänka på… Vi tänker överdrivet, till och med tomt, vi tänker på de flyktiga dagarna som försvinner. Vi tänker och tänker och väver in det med tillbedjan: lite av Koranen, bön, förbereder zakat och lägger till dhikr (minne) till det. Det är den där tillbedjan som vi har, som borde bli bränslet för vårt ego (nafs) att brinna och, om möjligt, det där reflekterande tänkandet som genereras i förnuftet och som lämnar hjärtat åt sidan.

En tanke som är steril om den inte åtföljs av kärlek, en kärlek från vilken välsignade frukter blommar. Ett av vår tids problem, och som förstärks för många troende i Ramadan, är den överdrivna rationalismen där det inte finns något utrymme att erkänna verkligheten eller undret som Allah har för oss. Detta sätt att leva eliminerar vår fitra (urnatur), den vi hade när vi var barn, och reducerar livet till enkel materialism. Materialism som kväver varje djup upplevelse av verkligheten, som utarmar oss, som begränsar vår existens.

Detta var Qurayshs värld som såg avgudar i stenar, som förnekade Allah och Hans eviga gåva som Han hade ordnat genom profeter och budbärare, som betedde sig som icke troende som förstör skönhet, det goda och sanningen som tillhör Allah, hyllning och ära hör till Honom, eller att de ägnade sig åt att hamstra och hamstra rikedomar.

Och alltid, kära systrar och bröder, kommer det att finnas Quraysh och icke troende i vår värld, men i Ramadan är det en månad att återhämta sig från fitra och separera oss från dem, rena oss mot den materialismen och den där sterila rationaliteten som inte leder till någonting, som får bort oss från Honom, den Högste, och från hans Sändebuds sunna.

Ramadan är månaden där halm och löv brinner, där Allahs eld renar hela så processen och där vi under mörka nätter, i månens ljus, konsumerar frukterna till välsignat minne av Honom och Hans barmhärtighet. Det är denna väg vi måste sträva efter, det är en väg av välsignelser och överflöd, men för att göra det måste vi tillbringa dagen i Hira grottan, vi måste uppleva den kvävande omfamningen av Jibril och vi måste acceptera att en Budskap ges till oss för att förändra allt.

Må Allah, kära systrar och bröder, ge oss möjligheten att återuppleva detta i många år. Må Allah få oss att djupt känna igen verkligheten som Han har skapat. Må Allah öppna våra hjärtan för alla möjliga världar. Och slutligen, kära systrar och bröder, må Allah vägleda oss till Honom.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

Fredag den 18 Ramadan 1442/30 april 2021

Cordoba – Spanien