Tålamod

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, Ramadan Mubarak! Vi såg Ramadans måne och förberedde oss för att fasta enligt Koranen och Sunna från vår älskade Budbärare. Fastan markerad, återigen, av introspektion, tystnad och reflektion.

Om vi ​​vanligtvis behövde ha tålamod under Ramadan de senaste åren har vi fått bli ännu mer tålmodiga och på så sätt upptäckt det dolda bakom denna månad. En upplevelse som utmanar, som ifrågasätter vårt vanliga sätt att leva så förmedlat av kulturella traditioner, av en socialisering som ibland bryter vår rytm att leva denna heliga månad. Ibland blir vi döva och hör inte åminnelsen av uppenbarelsen som den gavs till vår profet Mohammed i Hiras grotta.

Tålamod är en grundläggande förutsättning för att leva ett balanserat liv. Ramadan, även om det kanske inte verkar så för utomstående, är månaden för balans, flöde, fred. Fasta och rening ska inte upplevas som fördärv, inte heller som straff. Tvärtom är det dags att lämna det fysiska, dödliga jaget och tänka på vår andliga dimension, men utan en nedsättande eller asketisk nyans. Kroppen straffas inte, det finns inget straff, det finns reflektion över den. Solen renar den med sitt ljus, med sin värme och sitt ljus. Solen markerar tiden för att leva utan en kropp, den lär oss att ha tålamod tills månen med sitt bleka sken spricker mot himlen.

Sabr är ett mycket gammalt ord, som syftar på tålamod, att stärka det tålamodet, att lyda det som är befallt, att fly från agitation och sorg. Ṣabr är en av grundpelarna i muslimernas liv, en nödvändig reaktion, en ansträngning inför komplexiteten i vår värld. Det är inbjudan att leva fullt ut, efter att ha passerat genom friden och Ramadan är minnet så att detta kan vara möjligt. En uthållighet som stärker oss när vi tror att styrkan är utsläckt, för Allah, den Högste, finns alltid där.

Med utgångspunkt från detta tålamod uppmanas vi att tänka att människor har skapats för att nå Allah, och det är vad vi gör under Ramadan. Ramadan är dock inte den enda månaden som når Honom, må hans namn upphöjas. Det är en månad av intensiv ibada, av fullt medvetande, men för att nå den måste man ha mints hela året, de tidigare elva månarna. Annars kan Ramadan bli en fruktansvärd plåga, en plåga utan mat eller dryck som möter oss och inte månaden där vi upptäcker och renar oss själva.

Därför skulle det vara bra att notera att fasta inte är exklusivt för Ramadan och inte heller är rening mer än läsningen av vår heliga bok. Dessa är aktiviteter för att leva med medvetande och medvetenhet om Allah varje dag vi konfronterar, varje dag vi möter världen. Allt detta under Ramadan intensifieras och erbjuder oss en intensiv upplevelse där inte ens Shaytan kan ingripa eftersom han är kedjad (Bukhari 3277, Muslim 1079), men fienden finns inom oss själva: vårt nafs (ego).

Den här månaden borde vi vara mer bekymrade över hur våra nafs, istället för att bli tämda, kan löpa amok på grund av att de inte kan ha tålamod, för att fokusera på Allahs sanning. Onödig socialisering, att låtsas vara lycklig, att vilja tvinga oss själva är vad, kära systrar och bröder, kan spåra ur oss, kan få oss att falla och kan få oss att lida. Det är bättre att vara medveten om en minuts fasta än att omedvetet fasta, en sida i Koranen som reciteras med avsikt är bättre än att recitera den som en papegoja. Ramadans välsignelser ligger i graden av medvetenhet och avsikt som vi lägger in i den och inte i att försöka bli något som vi inte är och som vi säkert kommer att överge halvvägs igenom.

Tålamod är viktigt för att inte bli frustrerad, avsikt att inte gå vilse och ett leende för att vara medveten om att oavsett vad som händer är det en gåva från Allah. Det är den fulla Ramadan, så det finns ingen hunger alls, inget lidande uppfattas, så Allahs välsignade sakina faller över mänskligheten. Sakina är den där svala brisen som under varma dagar fräschar upp alla med en gudomlig andetag, baraka är som det kalla vattnet i en pool som eliminerar alla spår av värme. Målet med Ramadan är att känna både som ett förspel till trädgården där varken den gudomliga brisen, eller strömmen med kallt vatten och mubarak, eller den lummiga, gröna skuggan kommer att vara närvarande.

Ramadan är inte förbud, det är öppenhet. Ramadan är inte lidande utan glädje. Ramadan är vårt eget dagliga liv som upphör så att vi minns Allah, upphöjer Honom, lovprisar Honom. Och den som försöker få dig att se annat, åh, stackars han! För han vet inte hur han ska njuta av Allahs skapelse.

Låt oss be att vi förstår Ramadans mysterier. Låt oss be att få leva det med samvete. Låt oss be att få le varje dag trots svårigheterna. Låt oss be att få leva en evig Ramadan där våra hjärtan får näring. Låt oss be, kära systrar och bröder, att vara fullt medvetna om våra liv till slutet och att inte ta fel på grund av glömska.

Må Allah, den Högste, ge oss förstånd för att acceptera vår värld, att leva med och acceptera vår öde, ha ödmjukhet och vara uppriktiga och ödmjuka troende. Må Allah, den Högste, ge oss möjligheten att vara helt, renade och följa Mohammeds sunna. Amen.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre

Fredag den 4 Ramadan 1442/16 april 2021

Cordoba – Spanien