Begrunda nymånen

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, varje år, dagarna före månaden Ramadan, blickar vi mot himlen och söker efter något. Vi höjer våra huvuden, ser bortom stjärnorna och letar efter månen. Omedvetet, mer med hjärtat än med förnuftet, letar vi efter hilal, det ljuset från halvmånen som markerar början av den heliga månaden. Det är versen (tecknet) som vi väntar på att allt ska börja, det är basmallah som Allah, den Högste, har ordnat så att vi i dess ofantlighet förstår hur han beordrar sitt mandat över skapelsen.

Urgammal tradition, århundraden gammal, som i vår värld åtföljs av teknik. Idag tittas lite på himlen, även om Allah har skrivit sina tecken i den. Och ändå förblir månen, strålande som Jibrils ögon, oberörd, vara den bästa guiden för den troende som hoppas kunna börja den nya månaden, månaden av storhet och åtstramning.

En viktig metafor som uppmanar oss att reflektera medan vi lyfter våra hjärtan med dhikr. Shaaban månads utdöda måne som drunknar i natten, medan miljontals ögon väntar på Ramadans måne innan ett svindlande och mörkt tomrum. Ett tomrum typiskt för mänsklig existens, typiskt för dess nafs. En oro över Allahs outgrundlighet som uppenbarar sig själv i denna månad för sina tjänare som han gjorde för sin budbärare för århundraden sedan. Därför måste vi vara uppmärksamma på alla tecken, omedelbart så att välsignelser tar över oss i varje ögonblick. Så att förnuftet inte dikterar över hjärtat, och att känslor som oroligheter inte grumlar väntan.

Det är denna väntan på månen som lär oss tålamod medan kroppen väntar på att börja sin rening, förbereder sig för den gudomliga månaden Ramadan. Innan vi bryter ner vårt nafs (ego) med fastans sammetslena hårdhet, innan vi går samman under nätterna i långa sessioner med tarawih och dhikr. En känsla som ökar när vi tittar på himlen, när vi ser månen dyka upp och utvecklas, lyser upp oss och minskar tills den försvinner.

I Ramadan där vissa ser förlust eller tomhet, känner den troende som klamrar sig fast vid Allahs medvetande ett sublimt tillstånd där sinnena förhöjs, där verkligheten blir ännu mer verklig. Samma sak händer med månen, där vissa ser en himmel mörk som sammet, den uppriktiga troende ser månens hilal, bräcklig och svag som markerar början på den gudomliga månaden. Rajabs sådd som växte i Shaaban är nu redo att skördas med möda. Och därifrån, alhamdulillah, börjar alla mysterier som Ramadan döljer att leva i oss.

Av denna anledning, och som vi har sagt, kära systrar, kära bröder i denna khutba före Ramadan, måste vi vänta på månen, vänta med att begrunda den. Och vi gör det precis som vår profet har lärt oss: fulla av glädje, leende, beredda att förändra våra liv under en månad som sedan slår rot under resten av året. Frukterna vi samlar in kommer att hjälpa oss att leva andligt resten av året.

Således berättar Imam Abu Dawood att profeten inte rekommenderade att fasta före Ramadan, förrän månen sågs: ”(…) Fasta inte tills du ser den (månen) och fasta så länge du ser den” (Sunan Abu Dawood, 14:15). Tja, det handlar inte om att förutse, det handlar om att leva i rätt ögonblick, medveten om Allahs diktat.

Det är månen som representerar vår egen existens. Vi framträder för Allahs barmhärtighet, vi lyser levande och vi lyser och prisar hans Budbärare för att långsamt släcka ut oss själva i hans oändliga tillvaro, i Världarnas Herres majestät. Det är därför vi tittar på himlen och letar efter månen, för kort sagt, vi letar efter oss själva. Vi finner, med svindel, vårt liv. Och Ramadan påminner oss om det svåra i att avstå från det uppenbara livet och samtidigt vår enorma skörhet eftersom vi är beroende av vad Allah har dikterat.

Den här månaden får vi veta att qadr är obönhörligt, och att varken hunger eller törst kan bryta den. Fasta är inte berövande, det är storhet. Det bryter vår linjära tid att känna att Allahs vilja, upphöjd vare hans namn, styr oss och att vårt vackraste exempel finns i vår älskade Mohammeds väg. Ramadan måste internaliseras, levas holistiskt. Om vi inte gör det, kära systrar och bröder, är vi sålda eftersom vi kommer att få problem och motsägelser i vår erfarenhet under dessa datum. Det är inte en tid av berövande utan för mötet med sig själv, det är inte en tid av svårigheter utan av överflöd, det är inte en tid av prat utan av tystnad och interiorisering. Låt oss återknyta kontakten med Koranen, låt oss bygga upp ett uppriktigt minne av Allah och hans älskade Profet. Låt oss försöka gå så långt som möjligt, känna till våra gränser, erkänna oss själva som varelser begränsade av Allah.

Mina ord kan inte säga mer innan Ramadans ankomst, bara titta på himlen, leta efter månen och vänta på att se dess blekvita ljus. Må den Allsmäktige tillåta månens ljus att lysa upp våra hjärtan och bryta alla träldomar som inte är till Honom. Må Allah göra så att vi förstår innebörden av fasta och dhikr och att vi inte tänker på berövande utan på tillväxt, inte heller på hårdhet utan på mjukhet. Må det vara med er alla denna månads välsignelse och tillsammans låt oss veta hur vi kan dra nytta av den.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre

Fredag den 27 Shaaban 1442/9 april 2021

Cordoba – Spanien