Osäkerhet

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar och bröder, vi måste lära oss att leva i total osäkerhet. Osäkerhet är naturligt för vår tro, eftersom vår älskade Budbärare upplevde den genom att känna den i uppenbarelsens ögonblicket. Den store vise Jalaladdin al-Suyuti nämnde att utan denna osäkerhet skulle ett budskap från Allah, må Hans namn upphöjas, aldrig ha nått oss. Faktum är att Koranen varnar för att människor som tror sig vara självförsörjande kommer att ha många problem under hela sitt liv: Men den som håller hårt om penningpåsen och som [därför att han är rik] tror sig vara fri från allt beroende och som förnekar det högsta goda, [för honom] skall Vi göra det tungt och svårt. (92:8-10)

Dessa verser i Koranen gör det klart för oss osäkerhetens stora tyngd och den enorma faran med arrogans. Hycklaren döljer sanningen, klär verkligheten med skenbar säkerhet och tror sig vara självförsörjande, förnekar skönhet och möjligheter, tillskriver allt till människan i sin ändlighet. Om osäkerheten försvinner, tar den med sig de oändliga möjligheter som Allah erbjuder. Lätthet kommer bara med erkännandet av vår ofullkomlighet, bara om vi låter oss själva bli hjälpta. Annars förvandlas fast visshet bara till svårigheter som ställs av vårt eget ego (nafs).

Osäkerhet är sammanflätad med Allahs kraft på oss, den manifesterar och förvandlas till en uppriktig troende som medveten om Allah. En känsla så lik när vi tittar på ett vackert landskap från en klippa. Det är i det ögonblicket som överträffar oss, när osäkerheten visar sig och vi vet att vi lever. Detta är att leva i oändligheten i fullhet, att känna oss själva som begränsade, i behov av Allah.

I själva verket är människan inte en varelse skapad för säkerhet utan för osäkerhet. Hon är inte allvetare som Allah utan använder kunskap som ett verktyg. Därför kan förnuftet aldrig ersätta det förnuftiga hjärtat, vilket är det som får oss att blomstra från möjligheternas osäkerhet. Människan är en varelse som växer bland skuggorna och projicerar sig själv existentiellt, växer inför det absoluta, erkänner Allahs och hans Sändebuds ljus som reflekteras i oss själva. Det är en uppstigningsresa mot Allah där det aldrig finns någon visshet… Med tanke på detta är det enda som återstår för den troende en gränslös överlämnande till Allah. En profetisk sunna som före händelserna i Ḥajj manifesterar sig intensivt i våra liv.

Att lita på Allah (tawakkul) är det mest kraftfulla vapnet en troende har (Koranen 3:159). När man ställs inför en uppenbar barock verklighet, innebär tawakkul att man tar bort ornamenten för att förbli med grunderna. Det är en rening att komma inför Honom, att vara medveten om komplexiteten i sinnevärlden och att samtidigt göra uppror mot varje tyranni som försöker kuva oss. För den som har tawakkul vill ha inget som inte är verkligt och vet att det inte finns någon annan kraft som Allah. Därför mötte Musa farao utan rädsla som Dawud gjorde mot den skräckinjagande jätten. Med tawakkul av att veta att seger kommer med Allah. Och allt är fullt av osäkerhet…

Men vi lever i en tid där både osäkerhet och tawakkul är mycket svårt, eftersom materialism och omedelbarhet förblindar våra hjärtan och förblindar oss för verkligheten. Ärligt talat är det svårt att ha förtroende inför så många beslöjade tecken som skymmer vår syn, som tystar det vi inte förstår och det som inte är grovt påtagligt. Vi kan inte kontrollera någonting och det är därför vi lämnar detta liv i tawakkul.

Således är uppgiften för en troende just att hålla fast vid verkligheten, utöva sin tawakkul och kompensera för alla dessa visheter med barmhärtighetens styrka. Endast på detta sätt kommer det att komma gudsfruktan och tystnad som tillåter oss att njuta av det verkliga i skuggan av den förutbestämda som Allah, den Högste, har förberett för oss, sina tjänare.

Vi ser på en värld där vi alla vill vara någon annan, och ändå är framgången för den som litar på Allah att han är ingen. Han vill inte vara nafs (ego), han vill inte vara något, han vill låta sig flöda genom tillvaron, genom det som är verkligt. Och även om det här är storslagna ord så är de inte det, eftersom den enkla önskan att ha denna andliga position överskrider den. Och det är därför tawakkul inte är söt och inte heller är dess sökande söt, den är väldigt bitter, eftersom den bryter dig, överskrider dig, stärker dig… Och ändå ger den dig urnaturen.

Tawakkul är ren ur natur eftersom vi känner att vi var i barndomen utan ego (nafs) med självförtroendet att få hjälp när vi behöver det. Vi blir vuxna och tror att vi kan göra allt själva, vi tror på våra drömmar och vi vet att vi är starka och ändå finns vår hårdhet bara i vårt hjärta och i våra ögon. Av denna anledning vet Allahs närstående att tawakkul är skydd, det är bräcklig hårdhet, det är att utsätta sig för det verkliga oavsett konsekvenserna. Det är profetians märke, för de som inte avvek från Allah såg fortfarande med svindel avgrunden av Hans närvaro. Och profeten Mohammed ler för att han ser att vi har tagit hans välsignade exempel, så fulla av osäkerhet…

Och det är i det ögonblicket, då vi uppfattar avgrunden, kniven ovanför oss, den hotande faraon eller den enorma jätten, den trängande olyckan eller den karga öknen, det är då vi reagerar och säger: ”Må det vara Allahs vilja för jag är en tjänare och jag litar på honom! Då, först då, blir vi hans nära, eftersom Allah mjukar upp hjärtat hos den som gör den begäran och sänder sina änglar för att hjälpa oss. Och så blir vi hans nära… Må Allah ge oss den där andlig positionen så att osäkerheten omvandlas alkemiskt, rädslan späds ut och sköljs bort från våra hjärtan och välsignelser renar oss som regnvatten renar fältet. Amen

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre

Fredag den 8 Dhul Qadah 1442/18 juni 2021

Cordoba – Spanien