Privatliv

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar och bröder, om vi förra veckan pratade om gemenskap som att vara tillsammans, kommer vi idag att prata om adab inom denna gemenskap. Och tro mig, det är varken ett enkelt eller oviktigt ämne. Tvärtom, det representerar en central punkt för den troende eftersom vi många gånger har drivkraften att påtvinga oss själva, att bestämt tro att vi är i besittning av sanningen när den bara tillhör Allah, Sanningen (al-Ḥaqq).

Vi tror ofta att vi har sanningen och utan att inse vår bräcklighet skyndar vi oss att påtvinga andra vår begränsade vision, på vårt eget samhälle. Vi märker inte ens varför Allah, den Högste, ville att vi skulle vara olika, annorlunda. Om något försvagar människor så är det deras önskan om kontroll, efter ett missförstått kalifat. Eftersom människan varken är mer eller mindre, bara en vaksam individ och bland jämlikar bör man veta att dessa funktioner måste vara mycket balanserade.

Allah, må Hans namn upphöjas, uppmanar i Koranen till måttfull handling, balans, ömsesidig bekantskap och framför allt medvetenhet om Hans skapelse. Vi måste anta allt detta så att vi tillsammans på djupet kan förstå den värld vi lever i. Och även om detta kan tyckas, a priori, metafysik är den mer verklig än vi föreställer oss. Således säger Allah, den Högste, i Koranen:

NI UTGÖR det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud. Om efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser hade trott [på denna], skulle det helt visst ha varit bäst för dem. Fastän det finns bland dem de som tror, har de flesta av dem förhärdat sig i trots och olydnad. (3:110)

Den här versen kompletterar den från förra veckan för att bygga en mycket mer medveten och verklig förening mellan olika troende. Det är en uppmaning till mångfald och inte att utse en exklusiv grupp. Gemenskapen (ummah) är i slutändan den djupa manifestationen av troende. Av dem som åtnjuter det som förtjänar att bli känt och varnar för det som är skadligt genom att erkänna dess skapare, eftersom det finns hycklare och olydiga överallt. Tro och därför konstruktionen av gemenskapen kan endast ske utifrån de premisser som ges ovan, de troendes gemenskap är den som känner till och erkänner, den djupa innebörden av roten ‘arf, skapelsen och dess mångfald.

När vi går in på de moraliska och sociala implikationerna av denna vers inser vi att den representerar en uppmaning till den troendes adab, som vi sa tidigare. Från denna premiss är kunskap och erkännande tillgänglig, vilket för Allah till nuet och använder moral som ett element inte för diskriminering utan för perfektion.

Värdet av hjärtats privatliv är centralt. Varken Islam eller Budbärarens sunna inbjuder till offentliga bekännelser, inte heller moralpolisen eller manifestationer av vad som är gömt i hjärtat. Tvärtom, den tar hänsyn till att hjärtats rening är lika privat som den fysiska kroppens rening. Precis som ingen ser oss göra ghusl, att rena vår ömtåliga nakna kropp, borde ingen se oss rena vårt hjärta, underkuva egot. Risken är den omedelbara, grymma och känslolösa moraliska bedömningen.

Att njuta av skapelsens erkännande är något som vi kan försöka dela utan att tvinga andra. Att varna för vad som är skadligt, genom råd från erfarenhet, är något vi kan göra utan att skada andras hjärtan. Vi lever med varandra, vi delar, men vi kan inte kränka deras integritet och känslor. Men vår avsikt är vår, den är vår skatt. Och skatterna visas inte eftersom det är prålig.

Att tro på Allah är att erkänna våra begränsningar och våra ofullkomligheter som skapade varelser. Den håller fast vid storheten inför vår bräcklighet. Av denna anledning framstår det som en kulmination efter moral, eftersom det viktiga med Allah är att den omfattar allt såvida vi inte medvetet förkastar det, såvida vi inte vänder oss bort och inte känner igen det. Eller ännu värre, vi bestämmer oss för att känna igen och närma oss när vårt hjärta är tomt, efter att ha förlorat symbolen som får oss att tro. Bara med moral men utan djup kunskap.

Risken med denna inställning är det moraliska hyckleri som beskriver slutet av versen och det är därför den görs i plural: Bokens folk. Det kan ha varit mer logiskt att prata om muslimer, men Koranen uppmanar alla personer i boken att ångra idén om det utvalda folket. Ummah är inte ett politiskt ämne, de är troende som i sin integritet har bestämt sig för att dela de värderingar som versen upphöjer: erkänna det goda, varna för risken och hålla fast vid det som är andlig även om deras förnuft inte gör det. Hycklare kvantifierar den moraliska vikten mot hjärtat, något som bara Allah bedömer.

Vi föreställer oss, kära systrar och bröder, att detta verkligen är komplicerat i våra dagar så fulla av tomhet och buller. Därför är det nödvändigt att skydda tro och privatliv som om det vore en skatt. Låt oss visa upp den rätt till hjärtats privatliv som islam har gett oss och låt oss ge den till alla vi kan. Och att vi, skyddade eftersom det är det yttersta målet för allt detta, kan leva med uppriktigheten i att svara den Allsmäktige, glada över att ha varit konsekventa. Vi längtar efter khayr och det är så lätt att få det genom att vara uppriktig och medveten. Må Allah ge det till oss, genom exemplet av sin älskade Budbärare, och göra oss till värdiga väktare av hans skapelse så att vi kan hjälpa andra att känna igen utan att döma deras hjärtan som vi inte kan veta något om. Må Allah göra så att vi lär oss att skydda oss själva och hålla fast vid det budskap som Han har uppenbarat för oss. Amen

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre

Fredag den 9 Jumada al-Akhira 1442/22 januari 2021

Cordoba – Spanien