Khotba

Fredags khotba 2023-09-29

Främlingar

Sheihk Antonio de Diego González

 

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, att leva är en lång och komplex resa. Vi går igenom det med hjälp av lagen och verkligheten som den Högste, Allah, har satt för oss. På den här vägen kommer ibland ett leende fram, andra gånger tårar och för det mesta, bland stor självupptagenhet, känner vi oss förvånade inför den djupa verklighet som bländar oss och inför vilken vi bara ser former till vilka vi vill ge helhet, den helhet som bara Allah, den upphöjde, har.

Att ägna en khotba åt en främling eller främlingar är att ägna en reflektion åt att se oss själva, våra gränser och den ”andre” som vi, med en blandning av skörhet och arrogans, betraktar på avstånd. Och det är så att jag först tänkte ägna denna khotba till tolerans eller begreppet mänskliga rättigheter, men jag föredrog att höja, eller sänka, positionen och ägna den åt det annorlunda. För det är från denna position som ”den andre” upphör att vara avlägsen och blir ”du” och att det ”självupptagna jaget”, dominerat och skyddat av egot, blir sig själv som transcenderar mot den Högste.

Ordet främmande på arabiska, ghuraba, kommer från en rot som frammanar marschen och vägen förbi, försvinnandet, upplösningen, räckvidden av långt avstånd, solens solnedgång (maghrib) och till och med överflöd. En horisont där man kan söka och finna Allah och hans älskade Sändebud och där man kan finna det största överflöd: oss själva.

Vårt samhälle, vår värld, och till och med många av de sätt som vi förstår Islam, stannar inte av för att vi ska hitta oss i Allahs nutid, den Högste. De blir bättre underhållna av att hitta tusen saker och förnimmelser i det förflutna, den nostalgin, eller i framtiden, de önskningarna, som hindrar oss från att möta dem vi verkligen är. Vi tittar inte på oss själva i spegeln som Allahs Sändebud håller upp så att vi ser oss själva under hans välsignade vägledning. Med dhikr når vi det tillstånd där vi hittar oss själva med att uppnå en självkännande som inbjuder oss att förstå att vi bara är en ynka del av Allahs potentiella barmhärtighet i hela denna enorma skapelse. Och där förstår vi att vi är främlingar, men inte för att vi är annorlunda utan för att vi ser på oss själva och befinner oss framför en överflödande Allah och i vårt väsen slår den första delen av shahada öronbedövande: la illaha illallah, ”det finns ingen gud utom Gud.”

Det är i denna tomhet, i rastlösheten på grund av vår ändlighet, på grund av vårt väsens bräcklighet, som profeten Mohammed dyker upp, leende och i prakt, och inbjuder oss att se bortom oss själva när vi intuitiv kan se vilka vi verkligen är. Och främlingens väg börjar. Faktum är att det finns en hadith som berättas av Imam Tirmidhi som säger följande:

”Allahs Sändebud, frid vare med honom sa: ‘Visst började Islam som något främmande och det kommer att återvända som något främmande precis som det började. Så Tuba är för främlingar’” (Jami al-Tirmidhi, 2629).

Denna berättelse om Budbäraren inbjuder oss att reflektera över det främmande och hur Islam är en sådan väg. En väg, som vi redan har nämnt, kära systrar och bröder, föreslår att känna sig främmande och saknad för att inte betrakta den andre som sådan. Som det sägs i hadithen, föddes Islam som något främmande, förföljt och skört med profetens undrande över att ha känt uppenbarelsen i sin egen kropp, den renaste unikheten i Budskapet, universum i sig själv. Och därifrån känna hela skapelsen som en jämlik, att känna ”den andre”, den främmande som en broder i Allah och respektera hans väsen, att ha en enorm adab (sätt att bete sig) mot hela universum. Islam är det, frid (salam) mot helheten.

En frid som är rotad, som Tuba-trädet, i Allah som ger fysisk och andlig balans, det goda, skönhet och sanning och som med sin närvaro driver bort Shaytan, som har lite att göra med någon som är främmande och där man bara ser Allah och hans vackra Sändebud, och bjuder in den ”andre” att komma med. Den uppriktiga troende är som trädet, hans bas är Allah och han kan bara överföra grönska och välsignelser eftersom Allah ger honom näring på ett sådant sätt att han inte behöver någonting.

Att bjuda in den ”andre” att komma in är en handling av generositet och kärlek som görs endast av den som, närd av Allah, den Högste, känner igen främlingen som ”du” medan man tittar med bestämdhet in i hans ögon och ser sin egen främlingskap i honom. Det är i denna kärlek till en annan skapad varelse, bräcklig och begränsad, som Allahs barmhärtighet erkänns.

Att vara främmande är inte att dra sig tillbaka från den fysiska världen och bli en exkluderande som vissa säger. Inte heller bli en puritan som avsäger sig världen. Inte heller avvisa och döma den andre med en högfärdig gest som fyllts av falsk sanning. Det handlar helt enkelt om att reflektera över vårt jag, över vårt inre och var och ens begränsningar som ser mot unikhet med profetens exempel. Att placera oss själva i Allahs nutid och därifrån med tillbakadragna andetag titta på världen utan rädsla, med medvetenhet och full av barmhärtighet. Det är just i profetens exempel där vi finner hur att vara en främling kan innebära att nå det absoluta, att nå Allah och upplysa andra.

Må Allah, prisad vare i alla världar, få oss att begrunda vår främlingskap i ljuset av Allahs Sändebud. Må Allah göra oss till främlingar genom att anta hans andliga ljus istället för mörker, skönhet istället för fulhet, god istället för ond, ödmjukhet istället för stolthet. Må den Allsmäktige ge oss upplevelsen av att känna främlingen i vårt djupa inre så att vi välkomnar andra främlingar och att de blir ett ”du”. Må Allah vilja att vi ska uppleva glädjen av hans eviga nutid och rota oss i honom som Tuba-trädet, som kommer att ge oss en välsignad skugga. Amen.

Låt oss be Allah, den Högste, att våra hjärtan inte förtärs i omedelbarhetens eld och ord, innan vi får en glimt av den fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre

Amen

 

Fredag den 26 Rabi al-Akhar 1442/11 december 2020

Cordoba – Spanien