Tawakkul, det viktigaste för resan

Sheikh Antonio de Diego González

 

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar och bröder, vi är fortfarande på vägen till ḥajj och offret, och det är omöjligt att göra det utan tawakkul (full tillit). Av alla termer för islamiskt tänkande är detta en av de mest kraftfulla och samtidigt mest uppriktiga. Tawakkul är något som varje levande troende föds ur livets hårdhet, från människans ensamhet före en skapelse så nära och långt borta. I grund och botten är det föregående steget till att känna enhet med Allah, den Allsmäktige, för endast när den uppenbara diskursiva logiken är bruten är det möjligt att nå Honom.

Logiker som är trasiga, ämnen som späds på eftersom när någon går in i tawakkul (andlig position) förvandlas det skenbara till en ljuskälla som lyser upp vår existens. Dagliga upplevelser som förvandlas till ögonblick av transcendens eftersom full tillit till Allah, prisad vare Honom, är ren alkemi. En alkemi där blyets hjärta förvandlas till briljant guld. Tawakkul är profeternas sunna och på samma gång det som drar oss närmare dem. Så säger den Högste i Koranen:

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni [har i sinnet] mot oss; ja, alla som söker [ett mäktigt] stöd skall sätta sin lit till Gud!” (14:12)

Både ḥajj, resan till Mecka och offerfesten är stunder där tawakkul, vägen, så full av gropar och hål, kräver alltid självförtroende. En högre tilltro till den ultimata och sanna verkligheten, i Allah. Båda är parter där vi måste se längre för att dra nytta av deras betydelser och deras handlingar.

I den första, ḥajj, representeras initiationsresan, den ständiga konfrontationen med döden och önskan att komma fram för att rena sig, att vila. Det är livet självt och döden själv som överskrider symbolen som ska levas. Vägen för Hajar, för Ismael, för Musa och för Muhammed själv är upplevd liksom dess ensamhet. Hårdheten på denna väg mildras alltid av tawakkul, genom att lita på att belöningen dyker upp i ögonblicket innan den bryts eftersom Allah, den Högste, aldrig överger oss. Tålamod och tawakkul är det föregående steget till belöningen med vilken Allah ger seger. Och i hjärtat av den som upplever det finns bara tacksamhet kvar innan den släcks i Honom, den Högste.

I det andra, offret, måste vi lita på att Allahs mandat är rättvist och nödvändigt, även om något begärs av oss som överskrider vår logik. Hur svårt är det att acceptera att behöva offra sin ende son? Och ändå var saker och ting inte som vi trodde, i sista stund stannar allt och tawakkul gör att profeten Ibrahim inte faller i galenskap inför ett så stort offer. Precis som Muhammeds offer genom att acceptera uppenbarelsen, utan tvekan, en enorm, brutal tyngd som på samma sätt översteg hans sinne, hans kropp och hans väsen. Och ändå, tawakkul innan det som utlovades av vår Herre materialiseras igen. Förtroendet för Allah som Budbäraren hade, fick honom att acceptera tyngden av uppenbarelsen även om det var en chock för hans liv, för hans stabilitet. Att offra sitt dagliga liv för att vara en talesman för ett budskap som kommer att riva gränser och göra människor medvetna om verkligheten.

Tja, offret är egentligen inte med lammet utan med oss själva, att sätta tawakkul framför skräcken vi känner att leva, till den lysande avgrunden av taqwa (Allahs medvetande), till det faktum att veta att vi är lite jämfört med det verkliga. Och ändå håller vi andan och precis när vi skjuter kniven nerför lammets hals, väljer vi tawakkul i våra liv. Vi ger förtroende för en varelse som vi inte ser och som vi säger att den inte har någon like om. Alhamdullillah, må all ära vara Honom, världarnas Herre.

Tawakkul är det mest kraftfulla vapnet en troende har. När man möter en uppenbar barock verklighet, innebär tawakkul att man tar bort prydnaderna för att behålla grunderna. Det är en rening att komma inför Honom, att vara medveten om komplexiteten i sinnevärlden och på samma gång att göra uppror mot varje tyranni som försöker böja oss. För den som har tawakkul vill inget som inte är verkligt och vet att det inte finns någon annan kraft som Allah. Därför mötte Moses faraon orädd som Dawud den skräckinjagande jätten. Med tawakkul att veta att seger kommer med Allah.

Men vi lever i en tid där tawakkul är svårt, eftersom materialism och omedelbarhet förblindar våra hjärtan och förblindar oss för verkligheten. Det är svårt att ha förtroende inför så många beslöjade tecken som skymmer vår syn, som tystar det osedda och det som inte är grovt påtagligt. Vi kan inte kontrollera någonting och lämnar därför detta liv i tawakkul.

Således är uppgiften för en troende just att hålla fast vid verkligheten, utöva sin tawakkul och kompensera för alla dessa vissheter med styrkan av barmhärtigheten före nåd. Endast på detta sätt kommer taqwa och tystnaden som tillåter oss att njuta av det som är verkligt före skuggan av det som är förutbestämt, som Allah den Högste, har ordnat för oss sina tjänare.

Vi ser på en värld där vi alla vill vara någon annan, och ändå är framgången för han som är i tawakkul att han är ingen. Han vill inte vara nafs (ego), han vill inte vara något, han vill låta sig flöda genom tillvaron, genom verkligheten. Och även om det här är storslagna ord så är de inte det, eftersom den enkla önskan att ha denna andliga position överskrider den. Och det är därför tawakkul inte är söt och inte heller är dess sökande söt, den är väldigt bitter, eftersom den knäcker dig, överskrider dig, stärker dig… Och ändå ger den dig fītra (urnaturen).

Tawakkul är ren fītra eftersom vi känner oss som i barndomen utan ego (nafs) med självförtroendet att få hjälp när vi behöver det. Vi blir vuxna och vi tror att vi kan göra allt själva, vi tror på vår illusion och vi vet att vi är starka och ändå finns vår hårdhet bara i våra hjärtan och i våra ögon.

Av denna anledning vet Allahs nära och kära att tawakkul är skydd, det är bräcklig hårdhet, det är att utsätta sig själv för verkligheten, vilka konsekvenserna än kan bli. Det är profetians märke, för de som inte vände sig bort från Allah såg fortfarande med svindel avgrunden av hans närvaro, och profeten Muhammed ler för att han ser att vi har tagit hans välsignade exempel.

Och det är i det ögonblicket, när vi förnimmer avgrunden, kniven över oss, den hotande faraon, den trängande olyckan eller den karga öknen, som vi reagerar och säger: ”Må det vara Allahs vilja för jag är en tjänare och i honom finns mitt förtroende!” Då, först då, blir vi hans nära, eftersom Allah mjukar upp hjärtat hos den som gör den begäran och sänder sina änglar för att hjälpa oss. Och så blir vi hans nära. Må Allah ge oss den position så att rädslan späds ut och dras ut ur våra hjärtan och välsignelserna renar oss när regnvatten renar fältet.

Vi ber Allah att översvämma oss med välsignelser till alla människor.

Vi ber Allah om styrka att acceptera vårt ansvar och det gudomliga mandatet.

Vi ber Allah om ljus och fred för alla folk som är i konflikt.

Vi ber Allah att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Muhammeds vägledning.

Vi ber Allah att förlåta våra förfäder, oss, våra föräldrar och alla troende.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

 

 

Fredag den 16 Dhul Qadah 1440/19 juli 2019

Cordoba – Spanien