En av de unika händelser, som hänför sig till sympati och jämlikhet i mänsklighetens historia, utspelade sig då Omar var
ute och vandrade en natt. Det var vanligt att han gick ut under nätterna, för att med egna ögon se under vilka förhållanden
folk levde.

En natt befann han sig i en av Medinas många dalgångar. Plötsligt hörde han någon gråta i ett närbeläget tält, i vars
öppning en man stod. Omar hälsade på honom på vederbörligt sätt och frågade vem han var. Han svarade, att han var en
beduin, som hade kommit till Medina för att be de troendes furste om hjälp. Då frågade Omar honom om gråtandet och
klagandet inuti tältet, en fråga som beduinen försökte undvika. Han sade att eftersom det inte angick honom (Omar), skulle
han inte bry sig om det, utan gå sin väg. Föga visste han att det var de troendes furste han talade till. Emellertid talade
han efter Omars insisterande om, att hans hustru låg i värkar och inte hade någon som kunde hjälpa henne att förlösa
barnet.

Omar återvände hem och frågade sin hustru, Umm Kulsum bint Ali, om hon var intresserad av en belåning som Gud kunde ha fört
i hennes väg. När hon frågade vad det rörde sig om berättade han i korta ordalag och bad henne ta med sig det som behövdes
till en nyfödd och den nedkommande modern samt en del proviant. Han tog alla dessa saker från Umm Kulsum och började gå med
henne efter sig.

Snart kom de till beduinens tält och Omar skickade in sin fru i tältet, medan han själv satt ute med mannen. Han tände en
eld och började laga mat av matvarorna han tagit med sig. Beduinen var fortfarande omedveten om att han satt bredvid en av
världens stora män. Under tiden födde kvinnan i tältet ett barn och Umm Kulsum kallade på honom där inifrån, varvid hon
tilltalade honom med Amir al-Muminin. Hon sade åt honom att gratulera sin vän till hans barns födelse.

När beduinen hörde hennes ord blev han medveten om att han hela tiden varit tillsammans med ledaren för den islamiska
staten och dessutom varit oförskämd mot honom. Han fyllde av fruktan och drog sig tillbaka från Omar, men denne lugnade
honom och bad honom att sitta där han satt, oceremoniellt. Sedan bad han Umm Kulsum att erbjuda modern maten han hade
lagat. När hon hade ätit gav han hennes make mat och sade: ”Ät, du har varit vaken hela natten och haft det besvärligt. Kom
till mig imorgon, så ska jag se till att du får vad du behöver.” När mannen nästa morgon kom till Omar, tillerkändes han
underhåll för sin nyfödda baby och blev frikostig hjälpt.

Salaam, Nr 2 – 2000, Sida 4