Kalams vetenskap

Andalusiska Muslimer – Webislam

Ilm al-Kalam, eller Uttalandets vetenskap, är ett av de centrala ämnena i den traditionella utformningen av en
muslim. Termen brukar uttryckas i västerländska språk som ”teologi” eller ”muslimsk skolastik”. Egentligen är det
något helt annan. Experten på denna vetenskap kallas mutakallim (plural, mutakallimiin).

Definition

Det är svårt att veta när och hur uttrycket Ilm al-Kalam började utse en självständig vetenskap (eller kunskap) inom
de islamiska vetenskaperna. I varje fall om begreppet Fiqh ursprungligen betydde, särskilt i Hanafi skolan,
”spekulativ tänkande” (man särskilde den från Ilm, Vetenskap, som hänvisade från början till kunskap om Uppenbarelse
i allmänhet), termen Kalam ”ordet”, “tal”, tog snabbt meningen av ”diskurs”, ”diskussion”, ”tvist”.

Den första definitionen av denna vetenskap visar att Ilm al-Kalam är den disciplin som syftar till att ge den
muslimska världsbilden (Aqeedah) diskursiva argument, vilket innebär ett erkännande av reflektionen och därmed
resonemangens viktiga roll i klargörande och försvar av Uppenbarelsens teoretiska innehåll. Ordet Fiqh därefter
skulle reserveras för studier av Islams praktiska aspekter samtidigt som Kalam refererade till meditationer kring
Islams grundläggande läror.

Ilm al-Kalam hade också snart som synonym uttrycket Ilm at-Tawhid, Enhetens vetenskap, även om dess område är inte
bara Guds enhet men inkluderar alla grunderna i den muslimska världsbilden (särskilt profetians fenomen och om
bildandet och riktning för det muslimska samfundet). En annan synonym är Ilm Usul ad-Din, Islams grunders vetenskap.

Det finns en annan förklaring om varför Kalam refererar till vetenskapen som studerar Aqeedah. Frågan om Allahs Ord
(Kalam Allah) och Koranens natur var, enligt vissa, en av de första frågorna som diskuterades av muslimska tänkare,
och diskussionerna om dessa specifika punkter fortsatte under en lång tid, därför antog man namnet Kalams vetenskap
för alla teoretiska reflektioner om Islams läror, med ett brett fält att täcka. Men andra författare ifrågasätter
denna ”etymologi” och påpekar att frågan om karaktären hos Allahs ord varken var den första eller den mest
kontroversiella bland muslimska tänkare.

Det troligaste är att Kalam inledningsvis hänvisade till alla sorts diskussioner med rationell avsikt och sedan
tillämpades det mer specifik till argumenten för Islams läror. Troligen finns dess ursprung i retoriken och bevis
konst eftersom i vissa traditionella definitioner säger man att denna vetenskap kallas Kalam eftersom med det ”lär
man sig att prata (d.v.s. att diskutera)”.

Utan tvekan har alla de frågor som tagits upp av denna vetenskap är i huvudsak förslag till diskussion, konsten att
argument och vederlägga vilket kräver stor mental smidighet och övertalningsförmåga samt behärskning av de
uppenbarade texter, det arabiska språket, osv. Därför snart uppstod en hel del skolor (madzahib, pluralis av madzhab,
samma term som används för fiqh strömmar). Detta lockade traditionalisternas (hadith lärda, speciellt Hanbalis)
misstro och attacker.

Men i verkligheten uppstår Kalam vetenskapen i islam som svar på Koranens imperativ som tvingar muslimer att tänka,
inte att ha tro. Att uppnå verklig kunskap om Gud är något som varje muslim bör sträva efter och för det är först
nödvändigt resonemangen som öppnar dörren till en djupare upplevelse.

Denna upplevelse bör inledas med en fast övertygelse som inte föremål för tvivel eller tvekan, som alltid följer bara
tro och antaganden. För att övervinna detta skede är det viktigt säkerheten som uppnås endast med en klar förståelse.
Dessutom är Kalam (betraktat som ledade reflektion) av ”samma väsen” eftersom den kommer från människan, och islam
intygar det genom att fastställa denna vetenskap som börjar med att definiera en metod att följa och som uppfyller
förnuftets krav.

I själva verket är Kalam berättelsen om människans strävan att kunna och dess utveckling har sin grund i den
”naturliga människans” reflektioner som när inte är under tvång (Uppenbarelsen, antaganden, mm) når en spontan
tillfredsställande kunskap. Exemplet beskrevs av Ibn Tufail i sitt verk Haj Ibn Yaqzan (Den självlärda filosofen) och
med det blir vettigt hadithen där profeten (fvmh) sade att alla barn föds i islam och det är deras föräldrar de
som missleder dem genom att tvinga på dem kristendomen, judendomen, Zoroastrianism, mm.

Stora skolor

  1. Tidiga trender

    Med Fitna (Oenighet) som utlöste mordet på den tredje kalifen (Uthman) och den kontroversiella upphöjningen av Ali,
    delades upp det muslimska samfundet i tre fraktioner (firaq), murjierna, kharijiterna och shiiterna. Det vill säga,
    den första stora diskussionen inom islam motiverades av hänsyn som borde visas till valet av Imamen (i betydelsen
    kalifen, samhällets ledare). Murjierna förespråkade anpassning till omständigheterna och acceptera Imamen (kalifen)
    oavsett varför man valde den, kharijiterna krävde att Imamen var den ”bästa i samhället” och att vid minsta fel,
    borde han avsättas, även med våld om det behövdes och slutligen shiiterna som föreslog att Imamen borde vara
    ”legitim” vilket innebar enligt dem att han var en ättling till profeten genom Fatima och Ali.

    Detta innebar indirekt att för murjierna en muslimsk var det oavsett fallet, även om han agerar i strid med Islams
    läror, så att en tyrann kunde godtas. För kharijiterna var motsatsen och man förlorar sin egenskap av muslim om man
    agerar i strid med islam, är så att en orättvis Imam inte var längre muslim och kan därför inte längre vara Islams
    huvud. Shiiterna tenderade mot skapande av en myt kring Imamen som slutade med att den blev ofelbar och den enda
    giltiga tolkare av Islam.

    Sunni ström dyker upp som en försoning mellan murjiernas och kharijiernas extrema positioner. Det vill säga frågan om
    Iman väsen, även om det var sekundär, krävde viktiga reflektioner över grundläggande frågor (masail). Så småningom
    tog form masail kroppen som gav upphov till Kalam vetenskap: iman definitionen (andlig attityd) och dess komponenter
    (aqaid), mumin villkoret, ödet, Koranens natur, de mer allmänna frågorna om Allahs attribut (deras natur och relation
    till Essens, med initialt tonvikt på kvaliteten på Ordet, Kalam). Många andra frågor (masail) tillsattes under åren.

    Ganska snart kommer Ilm al-Kalam också att anta en försvarton för islam i diskussioner med mazdaism anhängare och de
    kristna i Damaskus. Islams möte med grekiskt tänkande och logik ledde till att man sorterade och organiserade idéer
    med hjälp av verktyg och arabiseringen av filosofins reflektion. Trots dessa utländska stimuli utvecklar Kalam sin
    egen metod och blir inte en enkel anpassning av externa bidrag.

    Det är kontroversen med de kristna som har uppmärksammats mest av arabisterna vilket ledde till att de betraktade
    Kalam som ett slags muslimsk teologi eftersom dess antagonist i dessa kontroverser var kristen teologi. I och för sig
    är Kalam ett specifikt muslimskt tänkande som täckte många fronter och kan inte reduceras till att vara enbart
    spekulationer om Guds natur (något otänkbart i islam).

    Det är mycket riskabelt att försöka följa den historiska processen av de första ställningstagandena. Trender och
    tolkningar som gjordes i början av islam är kända för oss genom författare som senare tog avstånd från många av de
    första argumenten (skolornas historia är oftast konstruerad från kritiken de fick från al-Ashari, al-Baghdadi,
    ash-Shahrastani, Ibn Hazm från Cordoba, mm.). Dessutom har vissa författare tvetydiga positioner och kan inte
    placeras i definierade skolor, och å andra sidan bör inte enkla trender förvandlas till skolor i sig. En mutakallim
    kan representera olika trender beroende på den aktuella frågan. Vi kan bara föreslå några riktmärken.

    Trenden kallad qadarism (inom sufismen) eller försvarare av fri vilja, var de som mest motsatte sig till den
    Umayyadiska regimen (som stödde sig på de första murjier, de som ansåg att det räckte nog med att deklarera sig
    muslim för att betraktas som sådana och begångna regelbrott inte utesluter en från Islam). Qadarism anhängares
    överklagande applicerades på dem som hävdade att människan har makt (qudra) över sina handlingar, och den är ansvarig
    inför Allah, vilket innebar ett förnekande Ödet (Qadar).

    Den muslim som begår ett allvarligt brott bör betraktas omedelbart som kafir, en icke-muslim. Denna tes är ett
    kännetecken för kharijiterna som vi konstaterade tidigare. Eftersom mänskliga handlingar har ett egenvärde var
    qadarism anhängare mycket moraliserande. Qadariernas efterföljare var mutaziliterna som omfattade även andra ämnen,
    men så småningom när de första anhängarna av qadarism var borta, tillämpades namnet qadarism på den mutaziliska
    skolan (mutaziliterna avvisade denna beteckning och även använde den i motsatt riktning för att beteckna just
    fatalisterna). Mutaziliterna liksom qadarism anhängare motsatte sig umayyaderna och de första abbasiderna (och
    shiiter) gav dem deras stöd för det.

    Den motsatta positionen till qadarism (och deras efterföljare mutaziliterna) var fatalisterna, Jabri skolan (jabria),
    anhängare av Jabr, Allahs tvång. För qadarierna är människan inte fri alls och deras handlingar, goda eller dåliga,
    är Allahs skapande och människan kan inte göra något annat än att följa det. Mutaziliterna brännmärkte som fatalister
    (de kallades jabrier och ibland qadarier) alla som förkastade deras lärdomar om fri vilja, inklusive asharierna.

    Asharierna, som vi kommer att se, inte var fatalister och inte heller hävdade fri viljan (och som så småningom skulle
    vara ledande bland sunniterna) kallade jabrier lärjungarna av en viss Jahm (jahmier som förespråkade fatalismen).
    Naturligtvis är jabrismen (murjismens logisk utveckling) mer ”toleranta” med muslimernas fel, så de tilltalade de
    härskande dynastierna (vars medlemmar ofta anklagades av folket för att vara dåliga muslimer och därför ifrågasattes).
    Men vi bör inte överdriva de möjliga politiska konsekvenserna av dessa trender, och många författare som behandlade
    ämnet var inte ute efter att vara ”populära” hos makthavarna, men deras slutsatser var resultatet av reflektioner om
    Koranen och Sunnah.

    Med beteckningar jabrism och qadarism sammanfattas de första rörelser i islamisk tanke och de var inte riktigt
    strukturerade skolor eller bildad som sådana. Egentligen det som anges ovan är ett användbart system, men inte
    slutgiltig. Det fanns många personligheter under denna era som höll positioner som kombinerade olika kriterier,
    vilket signalerade framtida diskussioner.

  2. Mutazilismen eller, mer korrekt, Itizal

    De första mutaziliter (grundare av en sann tankeskola) var samtida med de trender som nämnts ovan. Det är svårt att
    skilja dem från de senaste qadarierna. Men från år 750, med det slutliga inrättandet av abbasiderna (som hade gynnats
    av qadariernas kritik mot deras umayyadiska föregångare) favoriserades mutaziliterna medan diskussioner om Imamens
    giltighet förlorade vikt.

    Kritiken mot makten ersattes av polemik mot krypto-mazdeerna, en term som slutligen användes för att benämna många
    kvarvarande förislamiska tro. Mutaziliterna, stora islam apologeter, byggde en kraftfull argumenterande och
    väldefinierade apparat som påverkades av översättningarna av grekisk filosofi och vetenskap.

    Efter ”grundarna” (Wasil och Amr ibn Ubayd) i Basra och Baghdad organiserades två grupper av mutaziliter (800 och
    900-talet av den kristna eran). Vanligen betraktas Abu l-Hudzail al-Allaf (d. 841) som grundare av skolan i Basra.
    Bland de mest framstående medlemmarna av denna skola måste man nämna Muammar, an-Nazzam, den stora forskare al-Jahiz,
    al-Jubbai och hans son Abu Hashim (död 933). Doktorerna i Basra föreslog originella lösningar på aqeedahs problem
    och introducerade teorin om atomer som tjänade till att ytterligare utveckling.

    Skolan i Bagdad var kanske mindre lysande och hade i Bishr ibn al-Mutamir (d. 825) dess mest framstående
    representant. Al-Murdar, Dzumama, al-Jayyat och al-Kabi finns bland de mest framträdande i gruppen.

    Mutaziliterna var muslimer som bestämde sig för att göra en tydlig redogörelse för islams grunder, rensa
    missuppfattningar och avvikelser och försvara den främst inför mazdeerna, manikéerna och kristna. Den mutaziliska
    skola var heterogen, men alla författare var överens om att erkänna förnuftets (aql) värde som ett kriterium (mizan)
    för att analysera Uppenbarelsen och lagen. De uppmuntrades av önskan att rensa hela begreppet Allah från mångfald och
    alla antropomorfism och fördjupa sig i Tawheed, den radikala enhet, och samtidigt understryka den absoluta karaktären
    hos Allahs rättvisa (vilket innebär en full relativisering av islams lära om Ödet). Därför kallade mutaziliterna sig
    själva ”Rättvisa och Enhets folk” (Ahl al-adl wa t-Tawhid).

    De gemensamma punkter bland mutaziiliterna sammanfattades i fem stora baser runt vilka de organiserade sina
    diskussioner:

    1. Guds enhet (tawhid) där Allahs attribut (Sifat) utsattes för noggrann analys (tanzih) som berövade dem från allt
      antropomorfism i en förandligande process som, enigt deras belackare, bara förnekade Attributens betydelse (taatil,
      annullering av Allah)

    2. Allahs rättvisa (Adl), Allah agerar med det bästa i syfte och Han inte vill det onda, som bara kan vara ett verk
      av människan (människan har makt, qudra, över sina egna handlingar), är ensam ansvarig för sina handlingar och därmed
      ansvarig inför Allah, som dömer med rättvisa (detta innebär negationen av Ödet).

    3. Löftet och Hotet (al-Waad wal-Waid), d.v.s. att vi måste följa islam och avstå från allt det förbjudna, och denna
      aktivitet är det som ger muslimen mumin kategori eller utesluter honom från det (detta kallas även Namn och Stadgar,
      Asma wa Ahkam, som innebär att var och en får namn och status som man förtjänar i enlighet med sina handlingar).

    4. Mellan stadiet (al-mazila baina l-manzilatain). Det finns en situation mellan Imanen och Kufr, som är Fusuq, en
      muslim som inte handlar i enlighet med islam, men inte formellt lämnar det (runt denna princip dök upp hårda
      kontroverser eftersom det påverkade de övervägande som borde tas om en orättvis kalif).

    5. Befalla det goda och förbjuda det onda (al-amr bil maruf wan-nahy ani l-munkar). Mutaziliterna krävde varje
      muslims direkta ingripande för att bekämpa ondskan, orättvisa, okunskap, osv. (Även om denna ”princip” kan ha en
      sekteristisk tolkning och den användes som ursäkt av mutaziliterna för att attackera sina motståndare när de fick
      abbasidernas stöd, särskilt mot dem som hävdade att Koranen är oskapad).

    Mutazilismen som under en tid gynnades av de abbasidiska kalifer, passerades av den Ashariska skolan. Många av de
    verk som de skrev har gått förlorat (även om idag har börjat man upptäcka och studera ursprungliga manuskript), men
    det finns många referenser till författare som sympatiserade eller kritiserade denna ström och därför är det lätt att
    rekonstruera Itizals läror.

  3. Asharismen (asharia)

    Under den abbasidiska kalifen al-Mutawakkil (1000-talet) började ifrågasättas mutazilismen som började förlora
    utrymme till traditionalisterna (hadith lärda) och hanbalier och zahirier, som förespråkade att hålla sig till
    Uppenbarelses ord. Det startar då även en allvarlig kritik av Kalam som sådan. Men Ilm al-Kalam var avsett att inte
    bara överleva utan att förnya sig, tack vare mutationen som Abu l-Hasan al-Ashari (873-935) gjorde med den, som var
    först mutaziliter och sedan oberoende.

    Abu l-Hasan är utan tvekan grundare av Asharia, den mest utbredda Kalam skola i islam och den mest uppskattade. Ett
    betydande antal av hans verk har överlevt till denna dag (Luma, Ibana, och framför allt Maqalat al-Islamiyin som är
    oersättlig för att veta mer om tidigare skolor och trender).

    Under århundradena visar en lång lista med namn asharismens styrka. Det är sant att inom skolan fanns flera olika
    trender och ståndpunkter t.o.m. motsatta. Således använde al-Baqillani det för att försvara de ashariska tesen om
    atomism som hade startats av mutaziliten Abu l-Hudzáil, men al-Yuwaini imiterade inte honom, utan föredrog att gå
    tillbaka till Abu Hashims teori om former som hade övergivits av al-Gazzali. Men de perspektiven utifrån man tänkte
    om Aqeedahs läran är konsekventa i alla av dem, så att man kan tala om en mer enhetlig skola (madzhab) än
    mutaziliterna.

    Asharismen är en del av en allmän rörelse för att återställa islams ursprungliga värden. Denna rörelse följds med av
    ett växande intresse för direkta studier av islams källor (Koranen och Sunnah), och Kalam anklagades för att
    nedvärdera dem för lättsinniga och godtyckliga tolkningar. Arbete med att höja upp värde av de uppenbarade texter
    leddes av Ahl al-Hadith, hadith lärda, bland vilka hanbalierna var de mest framstående som också förespråkade
    bokstavstro. I sin bok Ibana börjar Abu l-Hasan al-Ashari med ett eldigt lovtal till Imam Ahmad ibn Hanbal, grundare
    av Hanbali fiqh skola.

    Men det var inte tillräckligt för senare hanbali forskare som vanligtvis avvisade asharismen som de betraktade som en
    enkel variant av Kalam, bara mer acceptabelt bida eller förkastliga innovation inom islam. Men hanbaliernas kritik
    (och Islahs supportrar och Salafis idag) inte hindrade den omfattande acceptansen av asharismen inom islam.

    Ashariernas gemensamma attityd är en kompromisslös bekräftelse av Allahs outgrundliga makt som inte agera på grundval
    av ett mål (i motsats till vad mutaziliterna sa) och det är utom allt tvivel. Faktum är att Allah är det Sanna
    Existens och det Enda Medlet. När Han beordra en muslim en viss handling, gör Han inte det för att denna handling är
    god i sig själv, det är Hans kommando (Amr) som gör att något blir bra eller dåligt. Allah är Skaparen av mänskliga
    handlingar, och människan är behållaren (mahall). Men Allahs ”hänvisar” handlingarna till människan (Iktisab eller
    Kasb teori) och det är hemligheten bakom människans ansvar inför Allah. Asharismen förnekar därför fri viljan, men
    den är inte fatalistisk.

    Alla Koranen uttalande motsvarar verkligheten. De ”tvetydiga” verser (mutashabih) är helt sant i sin bekräftelse av
    sin existens, men de antropomorfismer de framställer bör behandlas av bila kaif, ”utan form”. Koranen är oskapad
    (gair majluq) och Allahs Attribut (Sifat) är inte metaforer. Ordets Attribut (kalam) är inte beroende, men kvarstår
    i Allah, men den Ashariska skolan kommer att tillägga att det finns ett inre Ord (dzati), oskapade, och erkänner den
    skapade egenskap hos de tecken som uttrycker det.

    Abu l-Hasan al-Ashari presenterade sina läror i sina diskussioner med mutaziliterna, men hans anhängare fick
    konfrontera med andra trender, de bokstavstrogna, karramierna, filosofer, mm. Man kan ställa in följande kronologiska
    distinktioner:

    1. Asharis verk, grundaren
    2. De första lärjungarna, al-Baqillani som tog över atomernas teori som sedan godkändes eller tystades ner,
      al-Bagdadi, Ibn Furak (karramiernas motståndare), al-Bayhaqi och al-Yuwaini som förespråkade formerna.

    3. Den sista nämnda författaren var al-Gazzalis Kalam lärare, som förebådade strömmen av de som kallades ”moderna”
      och som konfronterade framförallt filosoferna al-Gazzali, ash-Shahrastani, Fakhr ad-Din ar-Razi (en av de mest
      originella tänkare från denna skola), al-Isfahani, al-Iyi, al-Yurjani.

    4. Manualernas ålder, tiden under vilken man systematiserade och populariserade hela den tidigare ashariska tanken:
      as-Sanusi, al-Laqani, al-Fudali, al-Bajuri, mm.

    Asharismen antogs av en stor majoritet av sunnimuslimer. Den togs emot av sufierna och även i alla lag skolor (först
    utvecklades det i shafiier miljöer sedan hanafi och också bland maliki).

  4. Hanafi-Maturidiska trender

    Bredvid den ashariska är den maturidiska Kalam den mest accepterade inom islam. Maturidi är nära knuten till den
    hanafiska Fiqh skola genom dess hänvisning al-Fiqh al-Akbar, et verk som tillskrivs Imam Abu Hanifa där han
    fastställer deras världsbild.

    Namnet maturidismen kommer fån skolan organisatör, al-Maturidi från Samarkand (d. 944), författare till en bok, Kitab
    at-Tawhid, som var grunden för spekulationen. Den maturidiska tanken identifierar sig nästan helt med asharismen.
    Enkelt kan man säga att jämfört med asharismen, ger den mer psykologiska och intellektualiserade lösningar. När det
    gäller ödet, delar de synpunkter med al-Ashari men maturidierna bara tillägger att det är människans psyke som
    fastställer om en handling är bra eller dålig, och däri ligger dess ansvar inför Gud, och å andra sidan betonar de
    Allahs vetenskap mer än Makten.

    I varje fall, förutom dessa detaljer, är det nästan omöjligt att särskilja mellan ett maturidisk och asharisk verk,
    om det inte är för författarens påstående (skillnaden skulle därför uteslutande vara genealogiska och irrelevant,
    och avslöjar att det finns andliga familjer som inte skiljer sig förutom i hänvisningen till särskilda lärare).

  5. I modern tid

    ”Förnyelsen” av det arabisk-muslimska tänkandet (Nahda eller renässansen) har pågått sedan slutet av
    artonhundratalet. Den är huvudsakligen av en allmän kulturell karaktär, främst litterär och helt påverkat av den
    moderna västvärlden, men den också var aktiv inom ”islamisk vetenskap” (Islah, reformationen).

    Olika författare (al-Afghani, Muhammad Abduh) var de första att försöka med uppdaterade presentationer av islam,
    men bidrog inte med något original förutom ett språk som hade mycket från kristen ”teologi”. Denna trend blev
    starkare med prestiget hos islamiska universiteten som hade formats i enlighet med västerländska modeller.

    Alltmer sättet man förklarar islam och resonemanget omkring den, anpassa islam till den moderna idén om vad som måste
    vara en ”religion”. Men i det stora litteratur som genereras idag, är det lätt att hitta giltiga reflektioner och
    bidrag som kräver detaljerad studie.