Dr. Muhammad Zulfikar Rakhmat – Middle East Monitor

År 2023 upplevde jag något jag aldrig förväntat mig i ett land som Singapore. Inte en gång, utan två gånger, blev jag arresterad och förhörd på Changi flygplats – inte för att ha brutit mot någon lag, inte för att ha burit misstänkta föremål, utan för mitt arbete som akademiker och journalist som skriver om Mellanösternfrågor, särskilt Palestina.

Jag är indonesisk medborgare. Jag växte upp i Qatar på grund av min fars flytt och avslutade min gymnasie- och grundutbildning där. Jag studerade senare i Storbritannien, och mellan 2022 och 2025 bodde och arbetade jag i Sydkorea som forskningsprofessor vid Busan University of Foreign Studies. Mitt skrivande har länge fokuserat på Mellanösternpolitik, med ett konsekvent intresse för Palestina – en sak som är förankrad i personlig historia, moralisk klarhet och akademisk plikt.

I februari 2023 var min fru och jag på väg tillbaka till Indonesien från Sydkorea i Singapore. Vi hade planerat en lugn kväll under vår övernattning, inklusive ett stopp för att prova halalnudlar på Tampines Mall. Men istället för en lugn mellanlandning blev jag stoppad vid immigrationen och förd till ett avskilt rum bredvid disken. Min fru blev ombedd att vänta i närheten, förvirrad och orolig.

Efter en kort väntan kom tre män fram till mig och identifierade sig som Singapores säkerhetsofficierare. De frågade mig om min bakgrund, min resehistorik i Mellanöstern och, mest talande, mitt akademiska och journalistiska arbete. De tog min telefon och gick igenom dess innehåll. En av dem hänvisade till mig som en ”produktiv skribent”, en kommentar som tydliggjorde att de hade gjort tidigare research om mig före mötet. En annan frågade: ”Varför skriver du om Mellanöstern, särskilt Palestina?” De pressade mig också på mina åsikter om situationen i Mellanöstern, vilket antydde ett djupare intresse inte bara för vad jag hade skrivit, utan för de perspektiv jag hade.

De anklagade mig aldrig uttryckligen för att ha gjort fel. Men deras fixering vid mina publikationer och vid mina år som jag bott i Mellanöstern var en tydlig indikation på att mitt intellektuella arbete hade väckt deras uppmärksamhet. Senare berättade min fru att en polis direkt hade sagt till henne att de förhörde mig på grund av min journalistik. Efter timmar av förhör släpptes jag och eskorterades till gaten. Vi fick aldrig prova nudlarna, och vi blev tillsagda att vänta till morgonen med vårt anslutningsflyg. Innan jag släpptes gav en polis en avskedsvarning: ”Skriv inte om vårt möte.”

Jag skriver om det nu eftersom sådana hot inte kan gå obestridda.

Sju månader senare, i september 2023, hände det igen. Jag var på ett flyg från Busan till Yogyakarta via Singapore. Eftersom transfern inte var automatisk var jag tvungen att gå igenom immigrationskontrollen för att checka in mina väskor igen. I samma ögonblick som mitt pass skannades blev jag avvisad och dragit åt sidan igen. Förhören den här gången var kortare, men tonen och fokuset var detsamma. Även när jag återvände på morgonen för att gå ombord på mitt nästa flyg blev jag avvisad igen och hänvisad till en ”speciell” immigrationsdisk.

Det här var inte isolerade eller tillfälliga möten. Mitt namn och pass hade tydligt blivit rödflaggade.

Ironiskt nog har jag professionella band med Singapore självt. Jag är knuten till Middle East Institute vid National University of Singapore – en av landets främsta akademiska institutioner för Mellanösternfrågor. Men det verkade inte spela någon roll för säkerhetsvakterna som förhörde mig. Mitt intellektuella bidrag betydde ingenting inför statens misstankar.

Jag har rest till över 40 länder. Liksom många muslimer och forskare med fokus på Mellanöstern har jag upplevt granskning på flygplatser, inklusive en gång under Storbritanniens ökända Schedule 7-terrorbekämpningslag på Manchester Airport. Men att möta denna typ av behandling i Singapore – ett land jag hade besökt flera gånger tidigare utan problem, och det allra första landet jag någonsin reste till som ung student – ​​var djupt oroande.

Singapores ståndpunkt i Palestina är talande. Även om landet officiellt stöder en tvåstatslösning och ofta uttrycker oro över våldet i regionen, lutar dess utrikespolitik starkt mot Israel. Militärt samarbete mellan de två staterna är robust, inklusive anskaffning av israeliskt tillverkade vapen. Som sådan kan öppen kritik av Israel eller offentligt stöd för palestinska rättigheter i tysthet avskräckas inom Singapores hårt kontrollerade offentliga sfär. För utländska medborgare som jag själv kan även transitering genom flygplatsen vara tillräckligt för att utlösa granskning.

Detta väcker kritiska frågor om yttrandefrihet och akademiskt oberoende – inte bara inom Singapore, utan i ett växande nätverk av stater som prioriterar geopolitiska allianser framför grundläggande rättigheter. Den avskräckande effekten är verklig. Efter dessa erfarenheter undviker jag nu aktivt flyg som transiterar genom Singapore. Jag tackar nej till inbjudningar att tala eller delta i evenemang där. Jag känner mig inte längre trygg när jag reser genom ett land som straffar intellektuell undersökning av Mellanöstern.

Vi måste fråga oss: vilken typ av globalt akademiskt och journalistiskt utrymme skapar vi när stater börjar straffa människor inte för vad de gör, utan för vad de skriver? När säkerhetsvakter börjar citera dina artiklar för att rättfärdiga ett gränsförhör, vet du att du inte bara blir profilerad – du blir övervakad för att få dig att tänka efter.

Journalister och forskare måste förbli vaksamma. Vi måste fortsätta att tala sanning till makten, särskilt när det gäller förtryckta folk som palestinierna. Det är viktigt att fortsätta utmana makten genom kritisk undersökning och att dokumentera de subtila och öppna sätt på vilka restriktioner för yttrandefrihet och oliktänkande sträcker sig bortom nationella gränser.

Singapore, å sin sida, måste hållas ansvarigt. Om landet vill förbli ett respekterat nav för global transport, näringsliv och akademi, kan det inte rikta in sig på människor baserat på deras åsikter. Det kan inte välja och vraka vilka intellektuella samtal som är tillåtna. Och det kan verkligen inte undertrycka skrivande om Palestina utan att avslöja sin egen medverkan i en mycket större ansträngning för att tysta den kampen.

Låt oss vara tydliga: Palestina är inte tabu. Palestina är inte ett brott. Att skriva om det borde inte göra någon misstänkt.

Jag blev tillsagd att inte skriva om vad som hände mig på Changi flygplats. Men tystnad är inte ett alternativ.

Original text: I was interrogated in Singapore twice for writing about Palestine