Ayman Al Sayyad – Rebelion
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kunde inte göra det tydligare i sitt möte med en delegation av FN-ambassadörer den 31 januari 2024 att uppdraget från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (UNRWA) måste avslutas, eftersom det enligt honom bara ”håller frågan om palestinska flyktingar vid liv, och det är dags för FN och det internationella samfundet att förstå att detta måste upphöra.” Flera västländer, ledda av USA, skyndade sig att vidta åtgärder för att hjälpa Netanyahu att uppnå sitt slutliga mål: avskaffa UNRWA, eller snarare, den rättsprincip som ligger till grund för dess existens.
Bortsett från att vilja så tvivel om ärligheten i rapporterna från UNRWA och relaterade organisationer – enligt order från Internationella domstolen (ICJ) den 26 januari, grundat på nämnda rapporter – avslöjar Netanyahus uttalande det verkliga strategiska målet för våldsam israelisk kampanj mot den internationella byrån, med vilken Israel har anklagat tolv av sina anställda för att ha deltagit i attackerna den 7 oktober, eller för att uttrycka tillfredsställelse med den händelsen. Man måste komma ihåg att sådana anklagelser bara påverkar tolv personer av de mer än tretton tusen arbetare som är anställda av denna organisation.
En rättighets institutionalisering
Den israeliska premiärministern speglar därmed en väletablerad israelisk ståndpunkt i frågan om palestinska flyktingar och rätten att återvända, vilket Israel uppfattar som både ett historiskt och geografiskt hot. Att bara hänvisa till flyktingfrågan från 1948 skulle förstöra grunden på vilken staten Israel skapades. När det gäller deras rätt att återvända, vilka lösningar som än tidigare föreslagits inom ramen för Osloavtalet, skulle utan tvekan ha en geografisk och demografisk påverkan som skulle förändra alla ekvationer på plats.
Genom att undertrycka frågan om palestinska flyktingar vill israelerna vidmakthålla lögnen om ”ett land utan ett folk för ett folk utan ett land.” Och genom att försöka avskaffa UNRWA vill de att hela världen ska glömma – precis som de försöker ignorera det – att deras stat skapades genom en process av etnisk rensning och fördrivningen av 750 000 palestinier.
Det är värt att nämna här en studie som publicerades 1994 av Center for Strategic Studies vid Tel Aviv University, och som utarbetats av Shlomo Gazit, som var chef för den israeliska militära underrättelsetjänsten mellan 1974 och 1978 efter att ha varit koordinator för aktioner i de ockuperade områdena. Studien, integrerad i en serie dokument som utarbetats i väntan på de möjliga förhandlingar som Oslo upprättade för en permanent lösning, handlade uteslutande om ”det palestinska flyktingproblemet.”
Flyktingfrågan ingick officiellt i frågorna kopplade till en permanent lösning, som skulle diskuteras med start i maj 1996 i enlighet med den agenda som överenskommits i Oslo (överenskommelser), förhandlingar som Israels undanflykter hade lyckats förhindra under lång tid, mer än fem decennier, det vill säga sedan 1948.
I planeringen av vad som skulle kunna bli (men aldrig blev) Oslo-förhandlingarna om en permanent lösning, varnade Shlomo Gazit den framtida israeliska förhandlaren för att det första steget borde inkludera ”avskaffandet av UNRWA” och överföringen av ansvaret från lägren palestinska flyktingar till värdländer. Det handlade om att avskaffa den ”rättsliga/officiella statusen” för palestinska flyktingar genom vilken de förvärvar ”rätten att återvända” i enlighet med resolution 194 från FN:s generalförsamling (den 11 december 1948), och vars artikel 11 föreskriver att Generalförsamlingen ”(…) beslutar att flyktingar som så önskar ska få återvända till sina hem så snart som möjligt och leva i fred med sina grannar och att ersättning ska betalas ut som ersättning för egendom till dem som väljer att inte återvända och för egendom som går förlorad eller skadad när de ansvariga regeringarna eller myndigheterna i enlighet med internationell rätt eller rättvisa principer är skyldiga att ersätta sådan förlust eller skada.”
Ur en strikt juridisk synvinkel förblir FN:s generalförsamlings resolution legitim, det internationella samfundet har inte fattat något senare beslut om att upphäva eller ändra det.
Även om ingen inom de arabiska regeringarna bryr sig om denna fråga eller genomför relevanta initiativ för att aktivera – eller ens åberopa – internationella resolutioner, är sanningen att Netanyahu, liksom sina föregångare, inte har glömt att UNRWA, i kraft av sina lagregler, det är det organ som konsoliderar flyktingars rättsliga status genom att ge dem flyktinglegitimation och upprätta flyktingläger som enheter utanför värd staternas ansvar, och åtskilda från deras naturliga miljö, med alla de rättsliga konsekvenser som detta medför.
En historisk position
Liksom sin föregångare Naftali Bennett (Israels premiärminister från 13 juni 2021 till 1 juli 2022), som gjorde liknande kommentarer i en CNN-intervju den 2 februari 2024, gör Netanyahu inget annat än att upprepa gamla israeliska ståndpunkter. Minns ett tidigt amerikanskt förslag från 1949, som föreskrev att Israel skulle tillåta återvändande av en tredjedel av alla palestinska flyktingar, ”under förutsättning att den amerikanska regeringen tar på sig utgifterna förknippade med vidarebosättningen av de återstående flyktingarna i angränsande arabländer.” David Ben Gurion, grundare av staten Israel och dess första premiärminister vid den tiden, avvisade dock snabbt det amerikanska förslaget, redan innan de berörda arabländerna hade uttalat sig.
Så det finns inget överraskande i en israelisk position som har vidmakthållits från Ben-Gurion till Netanyahu, eftersom Israels erkännande av flyktingarnas rätt skulle innebära att man erkänner sitt ansvar i skapandet av problemet och dess juridiska implikationer, d.v.s. rätten att återvända. Det finns heller inget överraskande i den israeliska ledarens ståndpunkt om UNRWA, som är den juridiska gestaltningen av flyktingproblemet.
När UNRWA skapades trodde man att byrån skulle vara ”tillfällig”, i kraft av de två resolutioner från generalförsamlingen som skapade den (resolution 212, november 1948 och resolution 302, december 1949). Deras uppdrag, ja självaste deras existens, skulle upphöra när de palestinska flyktingarna i deras vård återvände till sina hem och mark som togs från dem av sionistisk milis 1948. Istället ökade deras antal när staten Israel ockuperade mer territorium i Palestina under 1967 krig. Nu kommer Netanyahu för att sätta stopp för flyktingproblemet, inte genom att låta dem återvända till sina hem, vilket skulle motsvara den naturliga lösningen på problemet, utan genom att eliminera den internationella organisation som ”minns deras existens.”
Sammanfattningsvis har den israeliska kampanjen mot UNRWA flera mål, varav två är väsentliga: för det första har den ett omedelbart mål som, som den framstående anglo-israeliske historieprofessorn Avi Shlaim hävdar, är relaterat till ICJ-beslutet. I väntan på domstolens kommande överläggningar syftar den israeliska kampanjen till att förfalska bilden av UNRWA, skrämma dess ledare till tystnad om fortsatta israeliska kränkningar och förstöra trovärdigheten för dess rapporter och uttalanden som domstolen baserade sitt beslut på. Det är mycket troligt att, som skrupelfria advokater ofta gör när de saknar bevis, kommer detta att vara huvudbrevet som presenteras av det israeliska försvaret när förhandlingen återupptas (åtminstone i propagandasyfte).
Det andra målet för den israeliska kampanjen är strategiskt och har en mer avgörande inverkan: det är ett nytt och gammalt försök att helt likvidera frågan om palestinska flyktingar som, ur folkrättens synvinkel, fortfarande är i kraft och ännu inte har lösts.
Även om Netanyahu vill att flyktingfrågan ska förflyttas i alla dess juridiska och humanitära dimensioner, visar hans ståndpunkt om UNRWA och hans tydliga uttalande i frågan att han, liksom andra fanbärare av sionismen som ideologi och som strategi, inte ignorerar vad som fastställer FN-organisationens stadgar om definitionen av en palestinsk flykting, att det kan hänföras till någon person ” (…) som hade sin normala vistelseort i Palestina i minst två år före konflikten 1948 och som till följd av den konflikten förlorade både sitt hem och sina försörjningsmöjligheter och fann fristad, 1948, i ett av de länder där UNRWA bistår.
Enligt UNRWA:s register överstiger antalet palestinska flyktingar sex miljoner. Representerar denna siffra ett demografiskt hot mot sionismen? Står Israels ideologi, strategi (och stat) över alla försök att effektivt tillämpa internationell rätt på denna fråga?
Originaltext: El objetivo final de Israel no es la UNRWA sino el derecho al retorno
