Årligen betalar den amerikanska regeringen ut 3000 miljoner dollar till den israeliska armén och 1300 miljoner till
den egyptiska armén. De är den största första och näst största stöd Washington ger till väpnade styrkor i världen.
Detta är belöningen för undertecknandet av fredsavtalen i Camp David mellan Israel och Egypten 1979, när USA agerade
som medlare.

Dessa avtal innebar slutet på arabvärldens enighet. Egypten återfick Sinai som Israel ockuperade ett år tidigare och
Israel lovade att stoppa ockupationen av Gaza och Västbanken, vilket inte är uppfyllt och fortsätter att systematiskt
bryta mot överenskommelse även idag. Kairo erkände staten Israel, även om Tel Aviv fortsätter att ockupera de syriska
Golanhöjderna och östra Jerusalem.

De arabiska länderna ansåg att Egyptens president Anwar Sadat hade förhandlat utanför den arabvärldens intresse och
enbart i termer av sina egna. Egypten blev tillfälligt utestängda från Arabförbundet, som flyttade sitt huvudkontor
från Kairo till Tunis (1989 återvände Egypten till förbundet) och Anwar Sadat mördades kort efter i en attack under en
militärparad.

Efter undertecknandet av Camp David avtalen blev den egyptiska armen garant för deras efterlevnad på den egyptiska
sidan, och Tel Aviv och Kairo började en hjärtlig relation.

Israel befriades från sin största regionala fiende dittills, den egyptiska krigsmakten är den tionde största armén i
världen, och fick fria händer att driva den olagliga ockupationen av flera palestinska områden, trots innehållet i
avtalen. Diskrimineringen och förtrycket som Israel ägnar sig åt mot den palestinska befolkningen har inte hindrat de
egyptiska generalerna att vara lojala till Camp David.

1300 miljoners dollar effekt, i Wikileaks

Vikten av USA: s ekonomiska stöd till den egyptiska armén citerades av den amerikanska ambassaden i Kairo år 2009, i
meddelande som sedan publicerades av Wikileaks:

”President Mubarak och de militära ledare ser vårt militära biståndsprogram som hörnstenen i vår relation och
betraktar de 1300 miljoner dollar i årligt stöd som ”en oberörbar kompensation” för att skapa och upprätthålla fred
med Israel. De konkreta fördelarna med vår relation är tydliga, Egypten förblir i fred med Israel och den amerikanska
militären har exklusiv tillgång till Suezkanalen och egyptiska luftrum.”

Därför i dessa dagar håller på att behandlas i de amerikanska medierna en debatt om underhållet av ekonomiskt stöd
till den egyptiska armén från Washington.

USA har undvikit att kalla en statskupp det som hände i Egypten, just för att fortsätta finansiera den egyptiska
militären trots att amerikansk lag förbjuder att ge ekonomiskt bistånd till ett land där det har skett en kupp.
Washingtons mål är att hålla Egypten under dess inflytande, och generalerna är deras främsta tillgång.

Vissa amerikanska tv-komikerna kunde inte avstå att håna Vita Husets språkliga balansgång:

”Vi tror att vi kan hoppa över vår egen regel om statskupper om vi helt enkel inte använder ordet kuppen. Detta är som
en tävling. Din utmaning är att beskriva den nuvarande situationen i Egypten, men om du använder uttrycket kuppen,
förlorar du allt” sade med ett skratt denna vecka komikern John Oliver på Daily Show med John Stewart.

Enligt tidningen Haaretz har Israels egen regering bett USA att inte ta bort denna hjälp som på något sätt garanterar
de egyptiska generalernas åtagande med Israel.

Allt detta därför att bland de israeliska intressena finns ”stabiliteten” i Egyptens Sinaihalvön, som gränsar Gaza
och Israel. För det behöver Tel Aviv ett samarbete med den egyptiska armén och en regering i Kairo villig att
inkludera denna uppgift på sin prioriteringslista. Det är ingen slump att just efter Morsis fall registrerades flera
väpnade attacker mot egyptiska militära mål i norra Sinai.

Just nu och trots den senaste tidens händelser, har Washington fortsatt med sin leverans till Egypten av fyra F16
stridsflygplan. Under tiden, efter störtandet av Morsi har USA beslutat att främja ett återupptagande av ”fredssamtal”
mellan israeler och palestinier, som var fryst i tre år.

Frågan om Sinai

Associated Press, med hänvisning till källor från försvar, säkerhet och intelligens, nämnde den viktiga roll som
frågan om Sinai spelade i situationen. ”Diskrepans nivån mellan Mohamed Morsi och arméchef, general El Sisi som ledde
militärkuppen föreslår att militären hade planerat i månader att ta mer kontroll över det politiska styret i Egypten”
skrev AP.

En av de mest djupgående meningsskiljaktigheter mellan arméchef och Morsi, enligt dessa källor som citeras av AP,
kretsade kring den egyptiska Sinaihalvön som gränsar till Israel och Gaza. Strax efter Morsis tillträdde år 2012,
dödade beväpnade män 16 egyptiska soldater.

Israel var snabb att fördöma palestinska grupper i Gaza och Hamas förnekade inblandning flera gånger. Morsi lovade
åtgärder mot de ansvariga för dessa attacker, men också talade offentligt om behovet av återhållsamhet och dialog.

Enligt källor som citeras av AP, i november 2012 beordrade Morsi militären att kvarhålla en offensiv i Sinai som var
på väg att starta. Generalerna protesterade, och gjorde så igen när Morsi motsatte sig lansering av en annan militär
operation.

Mitt i dessa spänningar uppstod Tamarrod rörelsen, som började samla namnunderskrifter för att fälla Morsi. Om detta
skriver AP:

”Det verkar som om detta var ett gyllene tillfälle för El Sisi att bli av med presidenten. Militären hjälpte Tamarrod
mycket tidigt genom att kontakta organisationen via en tredje part, enligt de tillfrågade tjänstemännen.”

Nyhetsbyrån konstaterar också att ”när Tamarrod sa att den hade samlat två miljoner underskrifter för fällandet av
Morsi, blev militären intresserade och arbetade genom tredje part för att etablera kontakter mellan gruppen och
liberaler och affärsmän kopplade till oppositionen som skulle finansiera rörelsen, enligt två högre tjänstemän inom
inrikesministeriet.”

”Betydelsen av Israel-Egypten samarbete”

Betydelsen av frågan om Sinai har också nämnts av en egyptisk pensionerad brigadgeneral. I en intervju med BBC, denna
militär, Ayman Salama, sade att Morsi ”hotade de högsta intressen i nationell säkerhet och militär genom att samarbeta
med Hamas mot arméns intressen, särskilt i Sinai.”

Salama upprepade också ”vikten av ömsesidigt samarbete mellan Israel och Egyptens arméer om säkerhet och
underrättelsetjänsts frågor.”

I det egyptiska samhällets kollektiva ideologi har alltid funnits en stor solidaritet med palestinierna och de
fördömer den israeliska ockupationen. I själva verket den rörelsen som drev de egyptiska uppror 2011 föddes i många
fall i värmen av solidaritet med det andra palestinska upproret i början av 2000-talet. En verkligt fritt och
demokratiskt Egypten, ut ur en nykolonial ram som denna, skulle vända ryggen åt Israel så länge den fortsatte med sina
brott mot folkrätten.

Men för tillfället den kampanj som vissa egyptiska sektorer kör mot palestinierna och de ökande restriktioner för
palestinierna för att komma in i Gaza från det egyptiska territoriet, hjälper till att placera långt från
verkligheten det uttrycket som hävdar att ”vägen till en fri Palestina passerar genom Kairo.”