Den senaste tidens terroristattacker i Paris, Frankrikes huvudstad, satte igång en våg av debatter som å en ena
sidan förde fram tusentals människors selektiva solidaritet som placerade franska flaggor på sina profiler på
sociala nätverk, å andra förde det också fram massterrorn som har drabbat länder som Syrien och Irak genom
terroristgrupper som finansieras av USA, Frankrike och andra västmakter i samarbete med Turkiet och de korrupta
arabiska monarkierna som är grannar till Syrien. Under hela denna process har man knappast nämnt fallet med
Palestina, en nation som har utsatts för alla typer av terroristhandlingar som sträcker sig från attacken mot civil
infrastruktur, rivning av hus, etniska rensning och förnekande av dess folks rätt till självständighet och fred.

Logiken hos många är att vissa regimer har rätt att attackera och döda. I denna exklusiva grupp av länder med
”licens att döda”, finns förutom USA och Frankrike, den sionistiska regimen som sedan slutet av fyrtiotalet
ockuperade Palestina, Israel. Historien om statsterrorism som inletts av Israel i Palestina och i grannländerna är
mycket lång och vi har inte för avsikt att lista dem ut här. Men något kan vi bidra med undersökningen av den
israeliska regimens kontinuerliga attacker mot den belägrade Gazaremsan och dess politiska motivering.

Både Israel och de stora desinformationers massmedia som CNN, BBC, bland andra, vill få oss att tro att Israel
försvarar sig från intensiva raketattacker från Gaza eller södra Libanon. Varje gång Israel anfaller Gazaremsan,
dyker upp en nyhet som nämner en hemmagjord raket från Gaza. Denna bild går inte ihop med bilder av grupper av
israeler som sitter vid Gazas gränser och njuter av kvällen och skådespelet av hundratals missiler och bomber som
faller på palestinierna under operationen Range Protector 2012.

Det palestinska motståndet är just det, ett motstånd mot en armé beväpnade till tänderna som får stöd av inget mer
eller mindre än USA som inte bara ger militärt stöd till Israels regim, men också bidrar till att täcka upp deras
brott genom propaganda och blockering av alla initiativ i FN med sin vetorätt i FN: s säkerhetsråd.

I slutet av december 2008 och början av 2009 inledde Israel ett barbariskt angrepp på Gazaremsan. På kort tid hade
denna attack skördat hundratals civila. Varför bryter Israel medvetet mot folkrätten utan rädsla för att bli dömd
för sina brott? Vid första anblicken kan vi säga att regimen har, i verkliga livet och bort från alla tal i
internationella forum, beviljats immunitet som vi nämnde i föregående stycke. Men den sionistiska regimen skulle
inte utföra sina aggressionsplaner mot ett nästan obeväpnade folk som det palestinska folket om de inte hade något
att vinna med det. Frågan är nu, vad vinner Israel genom att provocera det palestinska motståndet och folket att
försvara sig och motstå deras ständiga attacker och trakasserier?

Sedan 1948 utvecklade Israel och genomfört en plan för etnisk rensning som inte bara försöker att ta över hela det
palestinska territorium, men också att utvisa den inhemska befolkningen för att ”judaisera” landet. I denna fråga
skrev den israeliske historikern Ilan Pappe en bok med titeln ”The Ethnic Cleansing of Palestine”, där han allmänt
behandlar denna utveckling och förklarar hur de åtgärder som vidtagits av den framväxande staten Israel 1948, passar
perfekt med definitionen av etnisk rensning. Resultatet av de sionistiska brotten var utvisningen av hundratusentals
palestinier från deras mark och skapandet av flyktingproblemet. Vad som är värre är att den sionistiska regimen har
förnekat upprepade gånger flyktingarnas rätt att återvända och även denna fråga har uteslutits från ”fredssamtalen”
som alltid har utformats för att tillgodose Israels krav och förstöra möjligheten till självständig palestinsk stat.

Inte bara utvisade den palestinska befolkningen från sina hem, men medvetet har man raderas alla minne av sådana
händelser till nästa generationer av israeler. Genom utbildnings systemet, i politiken och i media har Nakba eller
det palestinska folkets katastrof förvägrats. I stället för en katastrof, har händelserna 1948 och följande år
presenterats som judarnas nationella befrielsekamp medan märkligt nog, portrateras palestinierna som terrorister som
förnekar den sionistiska staten ”rätt” att existera. Bortom den etniska rensningen eliminerades systematiskt det
palestinska ledarskapet, även före bildandet av staten Israel genom judiska paramilitära organisationer och
britterna. Kort sagt, den verkligheten som möte den palestinska nationen för att bygga ett motstånd mot sionismen
och försöket att få deras folk att försvinna var en riktig tuff mur att riva ner.

Israel vinner genom att attackera palestinier, politikerna vinner också eftersom de får därmed stöd av ett samhälle
som deltar i sionismens rasism, och de givetvis vinner eftersom de attackerar palestinier som ett samhälle. Den
senare bör förklaras. Den israeliska regimen kan kraftigt bomba Hamas regeringsbyggnader i Gaza, de palestinska
miliser, men medan det finns ett sammanhållet palestinska samhälle, medvetna om sin nationalitet och fastbestämda
att kämpa för sin rätt till frihet, även under de värsta omständigheter, kan den sionistiska regimen inte göra
anspråk på seger och kommer inte att uppnå sitt mål att ta över hela Palestina, och även andra delar av
Mellanöstern, och skapa den Stora Israel.

Syftet med att förstöra palestinierna som en nation, som ett samhälle, förklarar det stora antalet civila offer i
israeliska attacker mot Palestina. Det förklarar också det faktum att både under 2009 och under de senaste massiva
attacker mot Gaza under 2012, de viktigaste målen för den israeliska försvarsmakten var skolor, sjukhus, moskéer,
bostadsområden, ambulanser … Enligt den israeliska regimen sjuka logik om civila stannar kvar i dessa platser är
de legitima mål och en del av konfrontationen.

Israel har aldrig accepterat att Gaza borna välde i fria val Hamas som deras regering. Thomas Friedman, kolumnist i
The New York Times, förklarade att Israels taktik både i Gaza och i invasionen av Libanon 2006, var ett försök att
”läxa upp” Hamas genom att vålla många offer bland dess militanta och stor smärta till Gazas befolkning, kort sagt,
terrorisera civilbefolkningen för att skapa kaos och underminera de palestinska myndigheterna. Som Chomsky säger i
sin artikel ”Exterminate All the Brutes: Gaza 2009”, med denna logik skulle Bin Ladens agerande för att ”läxa upp”
amerikanerna vara acceptabelt. Idag kan vi säga att under denna analys, den ”islamiska” statens agerande för att
läxa upp syrierna och deras regering är också helt acceptabelt.

Israel har förvandlat Gazaremsan till världens största fängelse. Rutinmässigt förnekar de allmänhetens tillgång till
de mest grundläggande resurser för sin existens, till exempel tillgång till mat och medicin. I denna process för att
försöka förstöra det palestinska samhället genom svält och död och försöka få dem genom denna fruktansvärda
situation att göra uppror mot de palestinska myndigheterna är delaktiga inte bara den angränsande Egypten men det
internationella samfundet som föredrar att tiga eller göra några uttalanden för statistikens skull utan att ha någon
inverkan på inkräktar och angriparregim som hotar världsfreden.

Anmärkningar:

Ilan Pappe. ”Clusters of History: U.S. Involvement in the Palestine Question ” i Gaza in Crisis: Reflections on the
U.S.-Israeli War on the Palestinians. 58.

Ilan Pappe. ”State of Denial: the Nakbah in Israeli History and Today”.
Läs Noam Chomskys artikel med titeln ” Exterminate All the Brutes: Gaza 2009″.