Island och förkastande av åtstramningspolitiken

Salim Lamrani – voltairenet.org

 

Inför den ekonomiska krisen har EU valt åtstramningsvägen och har beslutat sig för att rädda bankerna. Island, dock tidigare beslutade sig för att nationalisera de finansiella institutioner och avvisade budgetrestriktions politik. Idag har de en tillväxt på 2,7 % under 2012, och även Internationella valutafonden (IMF) välkomnade landets ekonomiska återhämtning.

I september 2008, när den ekonomiska och finansiella krisen slog Island, en liten skärgård i norra Europa med en befolkning på 320 000 invånare, var effekten katastrofal, liksom i resten av kontinenten. Finansiell spekulation ledde till att de tre huvudsakliga isländska banker vars tillgångar utgjorde en summa som motsvarade tio gånger nationens BNP, gick i konkurs med en nettoförlust på 85 000 miljoner US dollar.

Arbetslösheten multiplicerades med 9 mellan 2008 och 2010, i ett land som fram tills dess hade full sysselsättning. Islands skuld representerade 900 % av BNP och den nationella valutan tappade 80 % av sitt värde mot euron. Landet föll i en djup recession och BNP sjönk med 11 % på bara två år (1).

 

Hanteringen av krisen

Under 2009, när regeringen ville införa åtstramningsåtgärder som krävdes av IMF i utbyte mot ekonomiskt stöd för 2100 miljoner euro, tvingade en stark folklig mobilisering den att avgå. I tidigt nyval vann vänster en absolut majoritet i parlamentet (2).

Men den nya regeringen antog lagen Icesave, vars namn kommer från internet banken som gick i konkurs och vars sparare var mestadels holländare och britter, med syfte att återbetala till de utländska kunderna. Denna lagstiftning tvingade islänningar att betala en skuld på 3 500 miljoner euro (40 % av BNP), det vill säga 9000 EUR per invånare, i 15 år med en ränta på 5 %. Inför nya protester vägrade talmannen att ratificera den parlamentariska text och underkastade den till en folkomröstning. I mars 2010 avvisade 93 % av islänningarna lagen om återbetalning av Icesave förluster. När lagen folkomröstades igen i april 2011, 63 % av medborgarna återigen avvisade den (3).

En ny konstitution, som utarbetades av en konstituerande församling med 25 medborgare som valts genom allmänna val bland 522 kandidater och som har 9 kapitel och 114 artiklar, antogs 2011. Den nya grundlagen fastställer rätten till information, allmänhetens tillgång till offentliga handlingar (artikel 15), den föreskriver en kontroll kommitté för Regeringens ansvar (artikel 63), rätt till direkt samråd (artikel 65), 10 % av väljarna kan begära en folkomröstning om de lagar som parlamentet röstar om och utnämningen av premiärministern av parlamentet (4).

I motsats till de andra nationerna i Europeiska unionen som befinner sig i samma situation och noggrant genomfört IMFs rekommendationer som krävde en allvarlig åtstramning, som den som har införts i Grekland, Irland, Italien eller Spanien, valde Island en alternativ rutt. När de tre storbankerna (Glitnir, Kaupthing och Landsbankinn) kollapsade 2008, vägrade den isländska staten att injicera offentliga medel, som resten av Europa gjorde, och istället nationaliserade dem (5).

Likaså tvingades de privata bankerna att avbryta alla lån med variabler nivåer som överskred 110 % av värdet på fastigheter och därmed undvek landet en subprime-kris som i USA. Dessutom förbjöd högsta domstolen alla valutalån beviljade till privata personer, vilket tvingade bankerna att ge upp sina krediter till befolkningen (6).

Vad beträffar de ansvariga för katastrofen, de spekulerande bankirer som orsakade det isländska finansiella systemets fall, behandlades de inte med den mildhet som visades för dem i resten av Europa, där de har friats på ett systematiskt sätt. Faktum är att Olafur Thor Hauksson, den speciella åklagare som utsetts av parlamentet att ta itu med dem, skickade dem till domstol och sitter nu i fängelse. Även förre statsministern Geir Haarde tvingades att inställa sig i domstolen i juli.

 

Ett alternativ till åtstramning

Resultaten av den isländska ekonomiska och sociala politiken har varit spektakulära. Medan Europeiska unionen befinner sig i en lågkonjunktur fick Island en tillväxt på 2,1 % under 2011 och förväntas uppnå 2,7 % för 2012, och en arbetslöshet på 6 % (8). Landet hade även råd att göra en förtidsinlösen av sin skuld till IMF i september.

Den isländske presidenten Olafur Grimsson förklarade detta ekonomiska under: ”Skillnaden är att på Island vi låt bankerna gå i konkurs. De var privata institutioner. Vi injicerade inte pengar för att rädda dem. Staten behöver inte ta det ansvaret.” (10)

Mot alla odds, välkomnade IMF den isländska regeringens politik, som tillämpade åtgärder i total motsats till de som denna institution förespråkar, en politik som har bevarat ”den värdefulla nordiska modellen för social trygghet.” I själva verket har Island en ganska hög index för mänsklig utveckling. ”IMF har pekat på att den isländska räddningsaktionen erbjuder lektioner för kristider.” Denna institution tillade att ”det faktum att Island har lyckats bevara hushållens välstånd och få en större finanspolitisk konsolidering är en av de största landvinningarna för programmet och den isländska regeringen.” Dock nämnde inte IMF att dessa resultat var möjliga endast därför att Island förkastade deras nyliberala chockterapi och utvecklade ett alternativ och effektiv program för att stimulera ekonomin (11).

Fallet med Island visar att det finns ett trovärdigt alternativ till den åtstramningspolitik som implementeras i Europa i dag. Förutom att vara ekonomiskt ineffektivt, denna åtstramningspolitik är politiskt kostsamt och socialt ohållbar. Genom att välja att sätta allmänintresset ovanför marknadens intresse, visar Island resten av kontinenten vägen för att undkomma återvändsgränden.

 

Anteckningar

  1. Paul M. Poulsen, ”Comment l’Islande, naguère au bord du gouffre, a pu se rétablir”, IMF, 26 oktober, 2011.
  2. Marie-Joëlle Gros, ” Islande: la reprise a une sale dette”, Libération, 15 april 2012.
  3. Kommittén för Indragning av tredje världens skulder, ” Quand l’Islande réinvente la démocratie”, 4 december 2010.
  4. Islands Grundlag, 29 jul 2011.
  5. Antoine Grenapin, “Comment l’Islande est sortie de l’enfer”, Le Point, 27 februari, 2012.
  6. Marie-Joëlle Gros, ” Islande: la reprise a une sale dette ” op. cit.
  7. Caroline Bruneau, ” Crise islandaise: l’ex-premier ministre n’est pas sanctionné”, 13 maj 2012.
  8. Ambrose Evans-Pritchard, ”Iceland Wins in the End”, The Daily Telegraph, 28 november, 2011.
  9. Le Figaro, ”L’Islande a déjà remboursé le FMI”, 16 mars 2012.
  10. Ambrose Evans-Pritchard, ”Iceland Offers Risky Temptation for Ireland as Recession Ends”, The Daily Telegraph, 8 december, 2010.
  11. Omar R. Valdimarsson, ”IMF Says Bailout Iceland-Style Hold Lessons in Crisis Times”, Business Week, 13 augusti 2012.