Mark Cartwright – worldhistory.org
Efter erövringen av Nordafrika av muslimska araber på 700-talet e.Kr. spreds Islam över hela Västafrika via köpmän, handlare, lärda och missionärer, det vill säga till stor del genom fredliga medel där afrikanska härskare antingen tolererade religionen eller konverterade till den själva. På så sätt spreds Islam över och runt Saharaöknen. Dessutom anlände religionen till Östafrika när arabiska handlare korsade Röda havet och i en andra våg slog sig ned längs Swahilikusten. Militära kampanjer förekom från 1300-talet e.Kr. mot de kristna kungadömena i Nubien, till exempel, medan den muslimska fulanien på 1700-talet e.Kr. startade ett heligt krig i regionen Tchadsjön. Det förekom också ibland våldsamt motstånd från anhängare av traditionell afrikansk tro som animism och fetisch, ande och förfädersdyrkan.
Ändå spred sig Islam under minst sex århundraden i stort sett fredligt och gradvis varhelst det fanns handelsförbindelser med den bredare muslimska världen i södra Medelhavet, Persiska viken och Arabiska havet. Religionen antogs inte enhetligt, och inte heller bibehöll den sin ursprungsrenhet, som ofta existerade vid sidan av traditionella sedvänjor och ritualer. Med religionen kom också andra idéer, särskilt de som rör administration, juridik, arkitektur och många andra aspekter av det dagliga livet.
En observation om Islam
Det är kanske värt att notera i början att spridningen av Islam i Afrika var mycket mer än att föra vidare och anta religiösa idéer. Som Unescos allmänna historia om Afrika sammanfattar, till skillnad från många andra religioner:
”Islam är inte bara en religion: det är ett heltäckande sätt att leva, som tillgodoser alla områden av mänsklig existens. Islam ger vägledning för alla aspekter av livet – individuella och sociala, materiella och moraliska, ekonomiska och politiska, juridiska och kulturella, nationella och internationella.” (Vol III, 20)
Det är därför kanske mer begripligt, med tanke på ovanstående, varför så många afrikanska härskare och eliter var redo att anta en främmande religion när den också förde med sig bestämda fördelar av styrelseskick och rikedom.
Geografisk spridning
Islam spreds från Mellanöstern för att få fäste över Nordafrika under andra hälften av 700-talet e.Kr. när Det Umayyadiska kalifatet (661-750 e.Kr.) i Damaskus erövrade området med militärt våld. Därifrån spreds det via islamiserade berber (som på olika sätt hade tvingats eller lockats att konvertera) på 800-talet e.Kr. längs handelsvägarna som korsade Västafrika, flyttade från östkusten in i det inre av centrala Afrika, för att slutligen nå Tchadsjön. Samtidigt spred sig religionen även ner genom Egypten och svängde västerut genom Sudanregionen nedanför Saharaöknen. En tredje våg förde religionen till Afrikas östra stränder, Afrikas horn och Swahilikusten, direkt från Arabien och Persiska viken.
När religionen väl hade nått savannregionen som sprider sig över Afrika nedanför Saharaöknen, antogs den av styrande afrikanska eliter, även om mycket ofta inhemska trosuppfattningar och ritualer fortsatte att utövas eller till och med blandades med den nya religionen. När muslimska handlare trängde djupare in i Afrika så spred sig religionen från ett imperium till ett annat, och tog fäste först i Gao 985 e.Kr. och sedan inom Ghana Empire (500-1200-talet e.Kr.) från slutet av 900-talet e.Kr. Därifrån spred sig religionen österut till Maliriket (1240-1645 e.Kr.) och Songhairiket (ca 1460 – ca 1591 e.Kr.). Med antagandet av Islam av härskarna i kungariket Kanem (ca 900 – ca 1390 e.Kr.) mellan 1000- och 1200-talet e.Kr. och Hausaland från slutet av 1300-talet e.Kr., var religionens inringning av Afrika under Saharaöknen fullständig.
I Östafrika mötte Islam hård konkurrens från kristendomen som var fast förankrad i Nubien och stater som kungadömena Faras (också känd som Nobatia), Dongola och Alodia, och i kungariket Axum (100-800-talet e.Kr.) i vad som är idag Etiopien. Det var inte förrän på 1300-talet e.Kr. och militär intervention från det mamlukiska sultanatet i Egypten (1250-1517 e.Kr.) som dessa kristna kungadömen blev muslimska, undantaget är kungariket Abessinien (1200-1900 e.Kr.). Dessutom var två viktiga muslimska stater på Afrikas horn Sultanaten av Adal (1415-1577 e.Kr.) och Ajuran (1200-1600-talet e.Kr.).
Islam hade mer omedelbar framgång längre söderut på Swahilikusten. Från mitten av 700-talet e.Kr. började muslimska handlare från Arabien och Egypten permanent bosätta sig i städer och handelscentra längs Swahili-kusten. De lokala bantufolken och araberna blandades, liksom deras språk, genom att gifta sig med varandra, och det fanns en blandning av kulturella sedvänjor som ledde till utvecklingen av en unik swahilikultur. Islam var mer fast etablerad från 1100-talet e.Kr. när Shirazi-handlare anlände från Persiska viken. Som historikern P. Curtin uttrycker det: ”Den muslimska religionen blev till sist ett av de centrala delarna av swahili-identiteten. Att vara swahili, under senare århundraden, innebar att vara muslim” (125). Islam var en framgång vid kusten men den hade ingen som helst inverkan på folk som bodde i det inre av Östafrika fram till 1800-talet e.Kr.
Det fanns andra utmaningar förutom de kristna i Nubien. Det var många som häftigt höll fast vid sin traditionella tro inför denna nya religion. En annan grupp som kämpade mot Islams tidvatten var Mossi-folket, som kontrollerade länderna söder om Nigerfloden och som attackerade sådana städer som Timbuktu under första hälften av 1400-talet e.Kr. Sedan anlände de kristna portugiserna till Afrika på både väst- och östkusten där de utmanade Islams spridning. Där européerna handlade omfattande som på Afrikas västra kust blev stater som kungariket Kongo (1300-1800-talet e.Kr.) kristna, och från 1500-talet e.Kr. utmanades den islamiska dominansen av Swahili-kusten.
Skäl för adoption
Bortsett från äkta andlig övertygelse, kan afrikanska ledare ha insett att det skulle vara fördelaktigt att anta Islam (eller låtsas göra det) eller åtminstone tolerera det. De två sfärerna Islam och handel är nära sammanflätade, som här förklaras i UNESCO:s allmänna historia om Afrika:
”Sammanslutningen av Islam och handel i Afrika söder om Sahara är ett välkänt faktum. De kommersiellt mest aktiva folken, Dyula, Hausa och Dyakhanke, var bland de första som konverterades när deras respektive länder kom i kontakt med muslimer. Förklaringen till detta fenomen finns i sociala och ekonomiska faktorer. Islam är en religion född i det kommersiella samhället i Mecka och predikad av en profet som själv under lång tid varit en köpman, tillhandahåller en uppsättning etiska och praktiska föreskrifter som är nära relaterade till affärsverksamhet. Denna moraliska kod hjälpte till att sanktionera och kontrollera kommersiella relationer och erbjöd en förenande ideologi bland medlemmar av olika etniska grupper, vilket gav säkerhet och kredit, två av de viktigaste kraven för långdistanshandel.” (Vol. III, 39)
Men i Ghanaimperiet, till exempel, finns det inga bevis för att kungar själva konverterade till Islam, snarare tolererade de muslimska köpmän och de från Ghana som ville konvertera. Ghanas huvudstad Koumbi Saleh var, avsevärt, uppdelad i två distinkta städer från mitten av 1000-talet e.Kr. En stad var muslimsk och stoltserade med 12 moskéer medan den andra, bara 10 km bort och med många mellanliggande byggnader, var den kungliga residensen med många traditionella kulthelgedomar och en moské för besökande köpmän. Denna uppdelning återspeglade fortsättningen av inhemska animistiska övertygelser vid sidan av Islam, den förra praktiseras av landsbygdssamhällen.
Däremot konverterade kungarna i Maliriket till Islam, det första säkra fallet var Mansa Uli (också känd som Mansa Wali eller Yerelenku), som gick på pilgrimsfärd till Mecka någon gång mellan 1260 eller 1270-talen e.Kr. Många efterföljande härskare följde efter, mest berömd Mansa Musa I (regerade mellan 1312-1337 e.Kr.) som besökte Kairo och Mecka och förde tillbaka till Mali muslimska lärda, arkitekter och böcker. Moskéer byggdes som Timbuktus stora moské (Djinguereber eller Jingereber), och koranskolor och universitet etablerades som snabbt fick ett internationellt rykte. En noterad Timbuktu-forskare var helgonet Sharif Sidi Yahya al-Tadilsi (d. ca. 1464 e.Kr.) som blev stadens skyddshelgon. En religiösklass utvecklades, vars många medlemmar var av sudanesiskt ursprung, och många agerade ofta som missionärer och spred Islam till de södra delarna av Västafrika.
När fler människor konverterades, så lockades fler muslimska imamer från utlandet och religionen spreds vidare över Västafrika. Många infödda konvertiter studerade på sådana platser som Fez, Marocko och blev stora lärda, missionärer och till och med helgon, och därför kom Islam inte längre att ses som en främmande religion utan en svart afrikansk. Slutligen gjorde muslimska imamer sig ofta mycket användbara för samhället i det praktiska dagliga livet (och så ökade de Islams attraktionskraft) genom att be böner på begäran, utföra administrativa uppgifter, erbjuda medicinsk rådgivning, spådomar – såsom tolkning av drömmar och göra berlocker och amuletter.
En annan motivation för härskare att adoptera Islam förutom större rikedomar att imponera på sitt folk och hålla fast vid makten var att en ny dynasti kan ha stärkts i sina anspråk på legitimitet genom att också anta en ny religion. Detta kan mycket väl vara den viktigaste faktorn i kungariket Kanems adoption i slutet av 1000-talet e.Kr. Att adoptera Islam tillät också utbyte av diplomatiska ambassader med nordafrikanska stater, såväl som möjligheten att skicka forskare för utbildning, vilket båda förde staterna söder om Sahara i kontakt med den bredare Medelhavsvärlden och ökade härskarnas prestige. Ännu en fördel med Islam var att den förde med sig läskunnighet, ett oerhört användbart verktyg för imperier som byggde sin rikedom på handel.
Härskare var inte alltid så angelägna om att adoptera Islam, kung Sunni Ali av Songhairiket (regerade mellan 1464-1492 e.Kr.) var till exempel häftigt antimuslim, men kung Mohammad I (regerade mellan 1494-1528 e.Kr.) konverterade, och han införde islamisk lag på sitt folk och utnämnde qadis (islamiska domare eller domare) till rättschefer i Timbuktu, Djenne och andra städer. Liksom i Ghana och Mali förblev dock landsbygdsbefolkningen i Songhai envist lojal mot sin traditionella tro.
Tillmötesgående forntida afrikanska övertygelser
Som nämnts fortsatte forntida inhemska trosuppfattningar att utövas, särskilt på landsbygden, vilket registrerats av resenärer som Ibn Battuta som besökte Mali ca. 1352 e.Kr. Dessutom genomfördes islamiska studier, åtminstone initialt, på arabiska, inte på modersmål, och detta hämmade ytterligare dess popularitet utanför den utbildade religiösa klassen i städer och byar. Till och med den Islam som fick fäste var en speciell variant av den som praktiserades i arabvärlden, kanske för att afrikanska härskare inte hade råd att helt avfärda de inhemska religiösa sedvänjor och övertygelser som majoriteten av deras folk fortfarande höll fast vid och som mycket ofta upphöjde härskare till gudomlig eller halvgudomlig status.
Även på Swahilikusten, som antog Islam med kanske större framgång än någon annanstans, fortsatte många konvertiter med att blidka andar som förde med sig sjukdomar och andra olyckor. Förfäder fortsatte att dyrkas, i vissa städer åtnjöt kvinnor bättre rättigheter än de gjorde enligt strikt sharialagar, och i en mycket oislamisk praxis fylldes kyrkogårdar med gravar där dyrbara varor begravdes med de döda.
Kulturell påverkan
Islam hade djupgående effekter på alla aspekter av det dagliga livet och samhället men dessa varierade över tid och plats. Islams ankomst såg en allmän nedgång i statusen för vissa grupper i forntida afrikanska samhällen. En av de främsta förlorarna var metallarbetarna som alltid hade åtnjutit en mystisk vördnad från vanliga människor på grund av sina färdigheter i att smida metall. Detsamma gäller de som hittade och bröt sådana ädelmetaller som guld och järn. Däremot medförde en association med Islam ibland en viss prestige, en punkt som syns tydligast i återberättelse av samhällshistoria och grundmyter för att inkludera ankomsten av en grundare från öst. Det är också sant att muntliga traditioner i vissa fall bibehöll sin kulturella integritet, och därför presenteras vi för en parallell historia som den kan ses i biografierna om Sundiata Keita (regerade mellan 1230-1255 e.Kr.), grundaren av Maliriket, som i den skrivna historien konverterade han till Islam men var i muntlig tradition en stor magiker av den inhemska religionen.
Män och kvinnors roller förändrades ibland, vissa afrikanska samhällen har tidigare gett kvinnor en mer jämställd status med män än vad som var fallet enligt muslimska lagar. Vissa afrikanska samhällen var matriarkal, och dessa ändrades till ett patriarkalt system. Mer ytliga förändringar inkluderade byte av namn till de som gynnas av muslimer. Ofta anpassades sådana namn för att passa afrikanska språk, till exempel blev Muhammed Mamadu och Ali afrikaniserades till Aliyu. Kläderna förändrades också, i synnerhet kvinnor uppmuntrades att klä sig mer blygsamt och ungdomar att täcka sin nakenhet.
Islamisk arkitektur spreds med religionen med moskéer som byggdes varhelst det fanns dyrkare. Men precis som religionen själv fanns det mindre lokala skillnader. Moskéer på Swahilikusten hade till exempel varken minareter eller innergård som var typiska för moskéer på andra håll i den islamiska världen.
Det fanns flera tekniska innovationer som följde med Islam som skrift, siffror, matematik, mått och vikter. Inte bara muslimska forskare och missionärer besökte och vistades i afrikanska samhällen utan också muslimska resenärer och krönikörer som Ibn Battuta och Ibn Khaldun (1332-1406 e.Kr.) som gjorde ovärderliga observationer och uppteckningar av afrikanskt liv under medeltiden. Dessa författare har tillsammans med arkeologin hjälpt till enormt med återuppbyggnaden av det antika Afrika efter den europeiska kolonialperioden där alla försök gjordes för att utplåna kontinentens historia så att den inte skulle komma i konflikt med den rasistiska uppfattningen att Afrika länge hade väntat på att bli civiliserad.
Källa: https://www.worldhistory.org/article/1382/the-spread-of-islam-in-ancient-africa/
