Islam vill inte att människan blir så egoistisk och självcentrerad att hon för några få sinnliga njutningars skull skamlöst
angriper andras religioner eller andras rättigheter och våldför sig på alla moraliska normer. Den tillåter henne inte
heller att offra andras intressen för att uppnå egna personliga sättigheter.

Islams lag, ”Sharia”, reglerar livet på så sätt att allas välfärd skall kunna uppnås. Men för att kunna uppnå välfärd och
kulturella framsteg räcket det inte enbart med negativa restriktioner.

I ett verkligt fredligt och blomstrande samhälle bör medborgarna inte bara förbjudas att göra våld på andras rättigheter
och skada deras intressen utan de bör på ett konstruktivt sätt samarbeta med varandra och etablera sådana ömsesidiga
relationer och sociala institutioner så att de bidrar till allas välfärd och till upprättandet av ett perfekt mänsklig
samhälle.

Det är en vanlig missuppfattning, mest bland västerländska författare, att islam har sitt ursprung hos profeten Muhammed
(fvmh). En del kallar Islam för muhammedanism och
muslimer för muhammedaner. Detta är en förvrängning av sanningen. Islam har varit alla Guds profeters religion och alla har
de fört fram samma budskap från Honom.

Profeterna var inte islams grundare; de var bara dess budbärare. Islam består av den gudomliga uppenbarelsen överförd till
mänskligheten av de sanna profeterna.

De kristna idag uppfostras att tro att kristendomen är den enda sanna religionen, med judendomen som en förberedelse till
kristendomen, och alla andra religioner är falska. En kristen tror att Gud har utvalt Israels barn i syfte att uppenbara
sitt budskap och sända sina profeter. Därmed tror han endast på Israels profeter och betraktar alla andra som gör anspråk
på att vara profeter som bedragare.

I orientalisters och missionärers litteratur om islam påstås det ofta uttryckligen att islam skulle vara ett hopskrap från
judendomen och kristendomen. Detta görs genom att peka på tydliga likheter mellan islam, judendom och kristendom, ett
sådant exempel är ett yttrande av Montgomery watt i hans bok ”Islam and integration of society”. ”Islam skulle kunna
erkänna fakta om sitt ursprung, det historiska inflytandet från de judiska och kristna religiösa traditionerna.” Många
orientalister, i synnerhet de med anknytning till missionen, har arbeta med att jämföra Koranen med Bibeln, i syfte att
kunna upptäcka paralleller mellan skrifterna, för att därigenom bevisa Bibelns eller de judiska och kristna idéernas
inflytande på islam.

Dessa forskare tycks inte känna till att likheten mellan två skrifter inte alls utför något vetenskapligt bevis för att den
ena skulle vara kopierad från den andra. Båda kan ha ett tredje, gemensamt ursprung. En muslim kan hävda att all gudomlig
uppenbarelse kommer från den Ende universelle Gud. Trots de förvrängningar som introducerats av människor i några av dessa
uppenbarelser, och som kan ha förstört deras ursprunglighet måste det i alla fall finnas några områden som bevarats fria
från förvanskningar och därigenom är gemensamma för många religioner.

Det är sant att det finns paralleller mellan Koranen och Bibeln. Vissa grundläggande moraliska lagar, men om dessa
paralleller skulle utgöra tillräcklig grund för att anklaga Muhammed (fvmh) för plagiat, då borde samma logik användas
beträffande tidigare heliga skrifter. Det finns t ex. likheter mellan kristendomen och judendomen. Är detta tillräckligt
för att påstå att Jesus inte var någon äkta profet, och att han helt enkelt kopierade från Gamla Testamentet? Dessutom
finns det likheter mellan judendomen och andra äldre religioner, såsom hinduismen (moraliska föreskrifter). Är detta
tillräckligt för att hävda att Moses och de andra judiska profeterna var falska profeter, och att de helt enkelt hämtade
sina läror från hinduiska och andra källor, snarare än att de fick några äkta uppenbarelser från Gud?

Detta skulle sannerligen vara ”djärva” slutsatser beträffande judendomen och kristendomen, likaväl som de är det
beträffande islam.

Av ovan nämnda torde framgå att det är både oriktigt och orättvist att påstå att inga likheter skulle existera mellan islam
och andra religioner. Alla gudomliga uppenbarelser kommer från den Ende universelle Gud. Trots de förvanskningar som gjort
av människor under historiens gång, existerar följaktligen vissa paralleller.

En muslim tror på det gudomliga ursprunget hos alla stora religioner i världen. Islams heliga bok förklarar att Gud upprest
profeter i alla nationer för att vägleda människorna till den sanna och rätta vägen. Eftersom Han är den Kärleksfulle
Skaparen och Upprätthållaren av hela världen, kan Han inte bli partisk och välja ut endast en nation för att uppenbara sitt
budskap, En muslim måste tro på grunderna till alla stora religioner. Han kanske känner sig bedrövad över hur judarna och
de kristna delvis har övergett och förvanskat Mose och Jesus ursprungliga läror, men han kan aldrig tala emot dessa
religioners heliga profeter, för han har blivit vägledd av den Heliga Koranen att tro på dem som Guds sanna och rättfärdiga
profeter.

Allah säger i Koranen: ”Säg: ’Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham
och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra]
profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja.”(2:136)

Profeten Mohammed (fvmh) sade: ”Det kommer ingen profet efter mig”, och vid ett annat tillfälle sa han: ”Mitt förhållande
till (den långa kedjan av) andra profeter kan förstås genom jämförelse med en byggnad. Byggnaden var mycket vackert byggd.
Allting däri var fulländat; bara en tegelsten fattades. Jag har fyllt i den tomma platsen och nu är byggnaden perfekt”.
(Bukhari och Muslim)

Muslimernas relation till icke-muslimer

I umgänget med icke-muslimer har de troende tillsagts att inte vara intoleranta eller trångsynta. De har uppmanats att inte
förolämpa eller tala illa om deras religiösa ledare och helgon och att inte heller säga något kränkande om deras religion.
De har uppmanats att inte i onödan söka oenighet och split med dem utan leva ifred och vänskap. Om icke-muslimerna intar en
fredlig och vänskaplig attityd gentemot muslimerna och inte inkräktar på deras territorium eller rättigheter, ska muslimerna
också upprätthålla vänskapliga relationer med dem och vara rättvisa och korrekta i sina mellanhavanden med dem. Det är vår
religions uttryckliga befallning att vi ska ha större medkänsla och vänlighet än andra folk och bete oss på ett högst ädelt
och modest sätt. Dåligt uppförande, förtryck, aggression och trångsynthet är emot själva andan i Islam. En muslim föds till
världen för att bli en levande symbol för godhet, ädelmod och mänsklighet. Hon ska vinna människors hjärtan genom sin
karaktär och sitt föredöme. Bara då kan hon bli Islams sanna ambassadör.

Kunskap och kultur

Islam betraktar kunskap och vetenskap som mänsklighetens gemensamma arv och muslimerna har fullständig frihet att inhämta
kunskap och dra praktisk nytta av vetenskapen på vilket område de vill. Men vad kultur och levnadssätt beträffar, förbjuder
Islam dem att imitera andra folk. Imitationens psyklogi säger oss att den uppkommer ur en känsla av underlägsenhet och
mindervärdighet och följden därav blir att man utvecklar en mindervärdeskomplex. Kulturell efterapning av andra får mycket
katastrofala konsekvenser för nationen; den förstör dess inre vitalitet, fördunklar dess syn, insveper dess kritiska förmåga
i dimmor, fostrar mindervärdeskomplex och utarmar sakta men säkert kulturen.

Det är därför som profeten (fvmh) uttryckligen och med kraft har förbjudit muslimerna att anta icke-muslimers kultur och
livsstil. En nations styrka ligger inte i dess klädsel, etikett eller sköna konster, dess styrka och tillväxt har sin grund
i rätt kunskap, vetenskap, disciplin, organisation och handlingskraft. Om du vill lära från andra, ta då lärdom av deras
handlingsvilja och sociala disciplin, skaffa dig tillgång till den tekniska utbildningen och kunskapen och ägna dig inte åt
sådana konstformer och hantverk som fostrar kulturellt slaveri och nationell underlägsenhet. Muslimerna har uppmanats att
skydda sig mot sådana inflytande.

Vi vet att det finns något gemensamt mellan islam och andra religioner, såsom judendomen och kristendomen. Islams syn på
andra religioner, kan sammanfattas enligt följande: alla autentiska gudomliga uppenbarelser kommer från samma universella
Gud. Därför måste alla Guds budbärares ursprungliga och autentiska läror i allt väsentligt ha varit lika varandra. Mindre
skillnader kan ha existerat, men bara ifråga om detaljerade föreskrifter om ritual, etc. Under tidernas lopp gick
emellertid de olika profeternas ursprungliga och autentiska läror förlorade. Eller också ändrades de eller sammanblandades
med filosofiska och teologiska tolkningar. Detta skedde i en sådan utsträckning, att t.o.m. gudsbegreppet fick flera olika
och motsägande förklaringar.

Man tillräknade träd, stjärnor, djur och även mänskliga varelser (t.ex. Buddha och Jesus) gudomlighet. Det var genom Guds
nåd som Hans eviga budskap fulländades och renades från alla främmande element, för att därefter presenteras i sin
ofördärvade from för mänskligheten som helhet. Detta är det universella, eviga, gudomliga, renade och fulländade budskap
profeten Muhammed kom med till mänskligheten. Vad är det då som hindrar en ärlig och fördomsfri människa från att erkänna
Islams gudomliga upphov?

Det vore kanske rimligt, om alla som förnekar Muhammeds sannfärdighet vore ateister, eftersom gudomlig uppenbarelse enligt
deras åsikt är bara vidskepelse.

Det är mer förbryllande att se hängivna missionärer och orientalister, vilkas egen tro är baserad på gudomlig uppenbarelse,
med alla medel försöka avfärda Muhammeds anspråk på profetkallet fastän hans liv och karaktär inte lämnar någon anledning
till tvivel på hans ärlighet och sannfärdighet. Skulle det inte vara bättre för mänskligheten att vända sig till sin
kärleksfulle Skapare, ta emot Hans universella budskap, tänka över att fullborda det i sitt liv. Kanske kunde detta
åstadkomma enhet, lycka och fred i vår konfliktdrabbade värld.

Salaam, 1989, Nr 5, sida 10-13