Wilfried Mouran Hofmann
Övers. Hanna Paasikivi
Så länge en religion förblir en stamreligion, är enighet ganska lätt att upprätthålla. I sådana fall, tjänar religionen den
nationella identiteten och sammansmälter med en specifik civilisation. Så var fallet ursprungligen med Islam också, till
den grad att än idag ser många Islam som en arabisk religion. Faktiskt finns det t.o.m. muslimer i västländerna som när
denna missuppfattning genom att de försöker leva, klä sig, möblera sina hus, äta och borsta tänderna exakt så som Quraish
muslimerna ur Hashemit klanen gjorde i Hijaz på 600-talet. Det är receptet till ett subkulturellt ghetto existens.
Religioner försöker att ge svar som gäller hela mänskligheten, svar som tenderar att bli universella i sin inställning och
expansionistiska i praktiken. Från första ögonblicket uppstår problemet att bibehålla enigheten, för att, även för de
omvända finns det ingen kulturell nollpunkt. Faktum är att varje ny nation som inträdde i kristendomens eller Islams
fälla, gjorde det inte bara med ett eget språk, men också en hel del av sitt ideologiska bagage från sin kulturella
bakgrund. Det är i viss mån oundvikligt, men utvecklingen kan vara berikande eller förödande, eller både och.
Den kristna kyrkan ändrade för alltid riktning när man upptog egyptiska och platonska föreställningar om treenighet,
liksom från Persien Mazdaianska föreställningar om prästerskap och sakrament, manikeanska idéer om kroppens och själens
värde, zoroastriska spekulationer om änglar och neo-platonska kosmologiska teorier. Det resulterade i att kristendomen blev
en extremt österländskt religion med ett halvt dussin motstridiga Kristus föreställningar och många sekter och beteckningar
ännu till denna dag.
Medborgare i Umma
Hur gick det för Islam under dess snabba och omfattande utbredning? Muslimer tenderar att ge positiva svar och peka på att
Islam har besegrat splittrande faktorer som stamsolidaritet, hudfärg och sociala klasser, som ingen annan religion, och
relativt sett stämmer det. För första gången någonsin har Islam skapat ett samhälle som inte är baserat på blodsband utan
på en delad ideologi. Det var, och förblir, det revolutionerande konceptet med Umma. Det är som om Sverige skulle erkänna
alla världens lutheraner som medborgare. Varken kristendomen eller kommunismen har varit lika framgångsrika som Islam när
det gäller att tämja fördomar p.g.a. färg, språk, klass eller religion. Varje år åskådliggörs det förunderliga broder- och
systerskapet bland muslimer på ett imponerande sätt under al-hajj och under ramadan, speciellt i Mecka.
Faktum är att konceptet med en universell umma, som enar alla muslimer, vem eller var de än är, fortfarande är en
emotionell verklighet, visade sig tydligt under Rushdie-affären och det andra Gulf-kriget då muslimer från Birmingham till
Dacca vägrade följa sina regeringars logiska resonemang och istället följde sina hjärtan unisont så att säga. Man bör inte
underskatta den politiska potential den här samhörighetskänslan innebär, den frustrerade längtan efter faktisk enighet, för
sådana idéer hur vaga de än kan te sig, kan komma att forma historien.
Ett exempel är Tysklands historia. Ni kanske minns hur Karl den Store, efter Roms fall, skapade sitt frankiska imperium, år
800, med hjälp av ett ideologiskt påhitt: att det tidigare hedniska romerska riket fortsatte att existera, nu med en kärna
av kristna germanska stammar. Den här idén, den s.k. Heliga Tysk-Romerska riket, växte sig så stark i tyskarnas sinnen,
att det tog ända till 1871, d.v.s. mer än 1000 år, innan Tyskland enades till ett land till skillnad från Frankrike,
Storbritannien eller Spanien.
Muslimernas misstag
Förvisso kan en nation bara kräva lojalitet för att den fungerar som en slags utvidgad familj, och Koranen anset att
familje- och stam skillnader (s.k. inne- grupper) är normala och i grund och botten sunda (Se sura 25:54 och vidare sura
30:22). Hur som helst kan den naturliga lojaliteten gentemot familjen och stammen urarta till rasism, chauvinism och
arrogans.
Tyvärr är inte den islamiska historien fri från sådana avvikelser. En nykter och ärlig uppskattning av islamisk historia
visar att inte heller muslimerna kunde utbreda sig utan att det ledde till stora svårigheter som i sin tur ledde till
sprickor och bristningar bland dem. Det är ju så att varje inne- grupp skapar en ute- grupp och den processen kan leda
ända till en förintelse. Det är lätt att se att de första politiska svårigheterna inom islam var resultat delvis av
antagonism mellan klaner. Redan under valet av den förste kalifen, Abu Bakr år 632, gjorde immigranterna som kommit till
Median från Mecka, anspråk på principiellt företräde före muslimerna från Medina. Lite senare gjorde Hashemiterna
Profetens familj i dess snävaste bemärkelse anspråk på företräde före Umayyad familjen som hade fortsatta anspråk på
adlighet sedan den förislamiska tiden.
Ur det här perspektivet var striden vid Siffin mellan Ali och Muawiyya år 657 en stam konflikt. Abbasidiska revolten mot
kalifatet i Damaskus var också delvis en familjeaffär. Brytningen mellan Sunni och Shia kan inte helt förklaras om man inte
tar med iranska fördomar mot araber, och återupplivandet av den förislamiska iranska monarkin, i islamisk förklädnad, med i
beräkningen. I det ottomanska imperiet hyste araber och turkar ingen kärlek till varandra. (På turkiska kallas fortfarande
kolsvarta katter arap).
Islamisk historia och nutid visar också att en del muslimer inte är helt immuna mot tanken på att vara ett utvalt folk, som
judarna. Redan under tidig islamisk historia fick nya konvertiter från främre orienten, Persien och Indien s.k. mawali
känna sig som andra klassens muslimer. Den här situationen speglas i många, om än tvivelaktiga, hadither, som talar om
persernas, turkarnas, berberernas eller andra etniska gruppers förträfflighet eller ovärdighet.
På 800- och 900-talet reagerade mawali mot diskrimineringen och bildade en anti-arabisk rörelse, som hette shuubiyyah (av
ash-shaab); den baserades på den gruppsolidaritet som Ibn Khaldun på 1300-talet skulle komma att kalla asabiyya.
Tyvärr urartade detta så långt att muslimska slavhandlare började göra svarta afrikanska muslimer till slavar och sålde dem
till Amerika. Ännu idag är förhållandet mellan Senegal och Mauretanien förgiftat p.g.a. handeln med svarta muslimska slavar.
Västerländska muslimer
På en annan nivå är bristen på enighet lika tydlig: de västerländska muslimernas bidrag till vår tro är avsevärd se bara
på René Guenon eller Martin Lings eller Muhammad Assad. Men deras inflytande i den arabisk-islamiska världen är nästan noll
p.g.a. en genomträngande skepsis mot västerländska konvertiter, speciellt om de kommer från judendomen. Det finns en del
möjliga skäl till en sådan attityd, men den är likafullt beklaglig.
Muslimer födda i den arabisk-muslimska världen är särskilt rädda att västerländska muslimer som inte talar arabiska sen
födseln, inte ska kunna tränga in i Islam på djupet och därför skapa felaktiga europeiska versioner av Islam, en svensk
Islam eller en euro-Islam med lite Islam och mycket Europa.
Vad gäller de språkliga kunskaperna kommer få amerikaner eller européer någonsin lära sig tillräckligt bra arabiska för att
bli giltiga Koranöversättare.
Nu finns emellertid lättillgängliga genom att klicka på musen översättningar som gjorts av bestyrkta författare och
institutioner. Problemet nu är snarare att det är enkelt, bedrägligt enkelt, att få tillgång till allt hadith material,
as-sahih as sitta, på CD-rom eller på diskett. Det innebär att en västerländsk muslim idag lätt kan lära sig mer om Sunna
än de flesta enkla arabiska muslimer någonsin kunnat under hela Islams historia!
När det gäller avvikelser är problemet mer verkligt. Först av allt kommer varje europeisk muslim in i Islam med vissa
kulturella attityder so gör honom till svensk eller tysk. Han slutar inte heller att vara svensk eller tysk när han blir
muslim, även om han förändrar sitt liv och sina värderingar.
Vissa grundläggande attityder som den tyska besattheten med perfektion, punktlighet och noggrannhet kommer att kvarstår.
Det är inget fel med det. När Islam spreds, skapades muslimska länder som hade en civilisation med specifik indonesisk,
indisk, afghansk, uzbekisk, turkisk eller berber eller andalusisk krydda. Trots det är det väl ingen idag som ifrågasätter
om turkar, marockaner eller malaysier kan vara sanna och uppriktiga muslimer. I så fall, varför kan inte svenskar också
vara det?
Frågan här är distinktionen mellan Islam som religion och Islam som civilisation. Som civilisation kommer vi aldrig att
uppnå enighet och det är inte heller önskvärt eftersom det skulle betyda enformighet.
Enighet med variation
Under en konferens i Kairo kunde jag räkna 47 olika slags huvudbonader som muslimska män hade på sig från Kazakstan och
Pakistan till Mali och Nigeria. Det kännetecknar vår rikedom enighet med variation.
Naturligtvis kan inte muslimer kompromissa när det gäller grundläggande aspekter av deras religion t. ex i fråga om aqida
(deras dogmatiska tro) och ibada (deras tillbedjan). Därför kan man inte flirta med några välvilliga tolkningar om
treenigheter eller kompromissa om reglerna som gäller fastan under Ramadan. Muslimer kan inte heller delta i t. ex
julfiranden eftersom de bygger på antagandet om Jesus gudomlighet.
Däremot finns det två marginella, kulturella (inte religiösa) områden där västerländska muslimer kan kompromissa med sin
ickemuslimska omgivning. Jag menar vissa delar av deras yttre och vissa rörande etikett. Speciellt när det främjar dawa bör
vi vara redo tona ner de folkloristiska dragen som syns hos en österländsk muslim. Det är inget fel i att bära orientaliska
kläder i moskén eller under en islamisk eller nationell högtid. Men vi bör undvika intrycken att en svensk som vill bli en
riktig muslim måste förvandlas till en arab från 800-talets Hijaz-region.
Ett sådant intryck kan skapas om vi ständigt utropar arabiska uttryck, om vi envisas med att göra rent tänderna med en
siwak (istället för tandborste) om vi äter med högra handen (istället för med kniv och gaffel) och dessutom sittande på en
lädermatta på golvet (istället för vid matbordet). Allt detta, plus jalabiyya och burnus och hennafärgat skägg, är
sannolikt helt kontraproduktivt för vår sak.
Vi är ett alternativ
Ändå är jag väl medveten om en möjlig hal backe. Vi är ett alternativ till det västerländska levnadssättet där det är
materialistiskt, konsumtionsinriktat, oetiskt och drogberoende. Därför vill vi inte bli assimilerade. Men dör att vi ska
ses som ett alternativ en effektiv medicin mot västerlandets kulturella elände måste vi bli tillräckligt integrerade i
systemet.
Detta kräver att vi varenda dag, in i varje detalj, måste skilja på vad vår religion kräver eller inte. Muslimer i den
muslimska världen behöver inte ställa sig den frågan särskilt ofta. Det måste vi och bara det i sig kan ge oss en speciell
västerländsk krydda.
Var snäll och förväxla inte denna inställning som är mycket bestämd i allt grundläggande med det som s.k. kulturella
muslimer som Bassam Tibi i Tyskland, bjuder ut som Euro-Islam. Sådana människor brukar bli trollbundna av den tolerans som
turkiska aleviter visar, som kallar sig muslimer fast de inte bygger moskéer, ber inte, fastar inte och gör inte hajj;
däremot dricker de vin och äter gris. De här s.k. muslimerna som gör om sin religion så den passar deras påstådda kristna
omgivning är både europeiska socialdemokraternas och kristdemokraternas små älsklingar: pflegeleichte muslimer
(lätthanterliga) som inte ställer till bråk. Och som inte är ett alternativ heller.
Fördomar
Jag hyser inga illusioner om att vi ska kunna sprida Islam enbart genom att minska ner på de orientaliska aspekterna av
dess ursprung. Men det finns andra och större hinder vi måste klara av, handikapp som verkar splittrande på den muslimska
gemenskapen.
Jag talar om muslimernas förmodade attityd till våld, kvinnor och demokrati.
Det är absurt, men icke desto mindre sant att stora delar av det västerländska samhället och nära nog hela dess media anser
Islam vara en aggressiv, och i grunden intolerant religion. Det är absurt eftersom Islam, i motsats till kristendomen
aldrig har påstått att utanför dess hjord finns ingen frälsning, som den katolska kyrkan gjorde med sin slogan extra
ecclesiam nullum salus som var giltig ända till för trettio år sedan. Koranen ger t o m en laglig garanti för religiös
pluralism. (Se 5:48) Det är ingen idé att ens leta efter en liknande manifest om religiös tolerans någonstans i Bibeln.
Likafullt anser folk att våldet som förekommer i Algeriet eller Egypten bevisar att deras fördomar om Islams förkärlek till
våld stämmer. Delvis beror syndromet på den vanliga fel översättning av al-jihad till helig krig som motsvarar det kristna
konceptet sacrum bellum. Samma fördom baseras också på den ickehistoriska legenden att Islam spreds med elden och
svärdet. Men det finns också en mer berättigad orsak: det gemensamma minnet av regelbundna ottomanska fälttåg i central
Europa. Det innebär att vem som helst som släpar runt ett vapen i muslimska länder även om det är en kristen palestinier
eller en ateistisk baath aktivist kallas för muslimsk terrorist. Folk som gör det förnekar set tydliga faktum att ingen
religion kan skydda sig mot människor som missbrukar den av politiska eller andra motiv.
Det är illa nog. Men det som är mest irriterande är medias dubbelmoral. Hitler kallas aldrig katolik. Stalin eller Karadzic
räknas aldrig som ortodoxa kristna. Atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki presenteras inte som kristna
bomber, fällda av kristna piloter från kristna B-17. Men en möjlig pakistansk atombomb beskrivs redan som den islamiska
bomben. Den israeliska kärnvapen arsenalen kallas naturligtvis aldrig judisk.
Under rådande förhållanden är det viktigt att vi informerar våra samhällen om följande:
- Fundamentalism är en normal och nödvändig företeelse i alla religioner: Det är behovet att återvända till källorna.
Det har inget att göra med vare sig ord för ord bokstavlig icke tolkning eller med våld. - Muslimer som kallas fundamentalister går vanligen inte tillbaka till Islams rötter utan bara till 1300-talets Islam
(Ibn Tamiyyah). Dessutom är deras tolkningar av Koranen och Sunna nyskapade och skild från vedertagen teologi. - Islamisterna försöker inte att islamisera västvärlden utan försöker förändra ett politiskt och social status quo
i sina hemländer. De motiverar och legitimerar sitt politiska motstånd mycket på samma sätt som katolikerna i Polen och
protestanterna i Östtyskland under kommunismen. Det muslimska brödraskapet t. ex har bestämt uttalat sig för demokrati
inkluderat fria val där även kvinnor ska kunna rösta och själva bli valda. - Muslimer försöket alltid att välja medelvägen, eftersom de är medlemmar i al-ummah al-wassatiyah, medelvägens folk,
och därför mot alla former av extremism, fanatism och överdrifter. När helst du stöter på sådana karaktärsdrag, så reagera
med skepsis mot den islamiska namnskylten.
Islam som ett nytt hatobjekt
Vi måste få våra västerländska grannar att förstå att de inte får begå samma misstag igen som under det kalla krigets
dagar, när västern var beredd att stötta odemokratiska regimer bara för att de var anti-kommunistiska. Idag verkar det som
ens kreditvärdighet hänger på om man kan anses vara anti-islamiska eller ej.
I detta sammanhang befinner sig muslimerna i en omöjlig situation, för man får både skulden för avsaknaden av riktig
demokrati större delen av den muslimska världen och för våldet som muslimerna tar till mot sådana regeringar.
Ingen solidaritet med icke islamiskt handlande!
Muslimer i Europa blir faktiskt ofta offer för vad som händer i den så kallade islamiska världen. Det finns bara ett sätt
för oss att komma undan sådana trakasserier: västerländska muslimer får inte agera enligt det gamla brittiska mottot rätt
eller fel, mitt land (eller rättare sagt: bröder). Med andra ord, när någon som kallar sig muslim gör något oförsvarbart
som tortyr eller mördar oskyldiga får inte västerländska muslimer ser försvara sådana handlingar, om ens genom tystnad.
De måste visa sitt motstånd i Islams namn. Ingen solidaritet med icke islamiskt handlande!
Koranen föreskriver inte någon särskild regeringsform. Den insisterar endast att den som styr gör det i enlighet med
folkets vilja. Denna princip om shura betyder att en pluralistisk, demokratisk republik med delad makt, som i Malaysia,
är helt förenlig med Islam. Som om vår situation inte vore tillräckligt jobbig redan, finns det österländska muslimer som
påstår att Islam inte skulle vara förenligt med demokrati och i slutänden idén om mänskliga rättigheter. Sådana människor
skadar sin religion oerhört i Väst.
Kvinnas ställning
Det gör även muslimer som ger intrycket att Islam rättfärdigar att kvinnor behandlas som andra klassens medborgare i umman.
Kom även ihåg, att i en globaliserad värld där ekonomiska system tävlar med varandra, kan verkligen inte det islamiska
systemet tillåta sig att strunta i den potential som mer än hälften av dess medlemmar besitter.
Vår Profet (fvmh) var en påfallande stor vän till kvinnorna, och ledare för världens första nämnvärda kvinnofrigörelse. Det
står i skarp kontrast till den macho attityd många muslimer har, som egentligen går tillbaka till jahiliya och därför är en
bakåtsträvande utveckling.
Eftersom Koranen till största delen blivit tolkad av män, är det inte undra på att ar-rjal qawwamuna ala n-nissa
(se 4.34) har misstolkats i tusen år: så att det ger männen högre status över kvinnorna, istället för att bara förplikta
dem att ställa sig beskyddande framför kvinnorna om så skulle behövas.
Olika socialgrupper
Det skulle självklart underlätta om alla muslimer tillhörde samma socialgrupp. Det är dock varken möjligt, nödvändigt eller
önskvärt. Faktum är att det är till skada för umman i Europa att den inte är tillräckligt blandad. I Storbritannien,
Frankrike och Tyskland tycks muslimerna vara en enda stor massa av outbildade arbetare från den Indiska halvön, Nordafrika
och Turkiet. Islam i USA däremot har dragit fördel av den stora etniska och sociala mångfalden bland amerikanska muslimer
finna folk av alla raser och socialgrupper, däribland många akademiker och dollarmiljonärer.
Olika tolkningar
Det är heller inte nödvändigt för enigheten att alla muslimer ska tycka likadant i olika viktiga frågor. Ett sådant krav
skulle bara bevisa en inre svaghet.
Muslimer borde vara tillräckligt starka i sin övertygelse att kunna klara av olika åsikter. Den muslimska intellektuella
historien karaktäriserades av en otrolig variation av tolkningar. Tänk bara på de fyra olika skolorna i rättslära som
undervisades samtidigt i Beit ul-haram i Mecka. Om man läser Ibn Rushd vare sig det gäller hans filosofiska arbeten eller
de juridiska, (dvs. Al bidayat al-mujtahid) kan man inte annat än förundras över skillnaden och toleransen som visades
då.
Skriften The Quran and its interpreters av Mahmoud Ayyob, än så länge i två volymer, visar på samma situation: 12 olika
skriftlärda, tidiga och moderna, Sunni och Shia, spekulativa filosofer från Mutazilah och sufier som Ibn Arabi var och en
av dessa, vid sin speciella tidpunkt och med sin speciella bakgrund, kom fram till helt olika tolkningar av samma Koran
verser. Idag är det tyvärr stor risk att sådana människor skulle bli nedklubbade av någon muslimsk fanatiker som anser sig
besitta hela sanningen.
Att omvända muslimer till Islam
Trots teologisk enighet, kan inget enformigt tillvägagångssätt för att uppnå en god nivå av islamiskt medvetande i den
islamiska världen lyckas. Vi vill sprida samma budskap ja men inte till samma människor.
Det kan t o m vara så att ett sätt att närma sig dawa i Bangladesh eller Bahrain som fungerar väldigt väl kan visa sig vara
totalt kontraproduktivt i Europa, för varje argument måste vara skräddarsytt för konsumentens mentalitet.
I arabvärlden finns knappast någon som inte tror på Gud. Till skillnad mot situationen här, finns helt enkel knappt några
som är öppet ateistiska. Å andra sidan har de flesta människor i den muslimska världen aldrig konfronteras med tänkare och
filosofer som Leibniz, Hume, Voltaire eller Kant, medan alla som studerar filosofi eller teologi västvärlden, lär sig att
det inte kan finnas något sådant som rationella bevis för Guds existens, varken som upphovsman, eller ontologisk, historisk
eller psykologisk varelse, då all metafysisk bara är ordlekar.
Därav följer att en stor del av den islamiska litteratur som utkommer i den muslimska världen är ganska värdelös i
västvärlden, särskilt om den försöker bevisa Guds existens genom att peka på hans ord i Koranen.
I väst däremot, är det bästa vi kan göra att argumentera med Oxford professor Richard Swinburn att baserat på naturliga
fenomen är det högst osannolikt att Gud inte existerar.
Islam som motvikt till socialt och moralisk förfall
Men detta filosofisk-teologiska område är inte det viktigaste strids scenen. Islams öde i västerlandet hänger på om
muslimerna här klarar utmaningen att presentera övertygande, förståelig modell som fungerar som motvikt till det
västerländska levnadssättet som är i djup moralisk kris. Det kan bara fungera om muslimerna ses som en homogen grupp i
följande avseenden:
- Västländerna, plågas av rasfördomar, inte bara i USA och Israel. Muslimerna måste visa att de står över sådant.
- Västländerna, helt i motsats till kristendomens älska din nästa såsom dig själv, hemsöks av allt kyligare sociala
relationer. Muslimerna måste visa den mänskliga värme som västerländska ungar saknat t o m hemma. - Västerländska ungdomar reagerar allergisk mor all slags hierarki. Islam är pluralistiskt och vet varken av kyrka eller
av prästerskap som utdelar sakrament. Muslimer som vet att det inte finns något som förböner är par excellence de mest
befriade troende man kan tänka sig. - Väst älskar rationalitet mer än något annat och påstår att de är rationella. Muslimerna kan visa att västerns
rationalitet har misslyckats helt och hållet t o m i vårt eget århundrade vilket bevisas av två världskrig, fascism och
kommunism, kärnvapenkrig och förintelse, apartheid och religiöst krig i Bosnien. Dekan också påpeka att Islam är den mest
rationella religion som finns, med sin dogma om den ende och allena Guden, fritt från mysterier som arvssynd, inkarnation
och treenighet. - Västern är till sin struktur drogberoende. Muslimer är i sin struktur drogfria.
- Den västerländska familjen befinner sig under belägring, sist men inte minst av ensamstående mödrar. Muslimer däremot
sätter familjen högst av alla sociala institutioner. De gör legitim sex till en del av sina liv, som ett sätt att tjäna
Gud, utan att varken puritansk demonisera det (som Paulus eller Augustinus) eller hänge sig åt det gränslöst. - Även om Islam är emot abort, så räknas moderns liv högre än fosters. Människans kropp tillhör inte henne utan Gud.
- Islam har medlidande med genetiska homosexuella utan att för den skull se homosexualitet som ett alternativ eller val.
- Västerländsks kvinnor söker freda sig mot sexuell exploatering. Muslimska kvinnor försöker också skydda sin värdighet,
men kan lättare göra det tack vare deras islamiska sätt att klä sig. - Den västerländska ekonomin svajar mellan de socialistiska och de kapitalistiska frestelserna. Eftersom Islam kräver
prioritet för privat ägande är den immun mot socialistiska överdrifter. Islam hjälper också till att hålla en kapitalistisk
ekonomi i balans genom att:- insistera att allt kapital enbart används så att vinster och förluster är lika och
- insistera att ekonomin ska vara inriktad på mänskliga behov och social rättvisa.
- Västerlänningen är alltid stressad men inte muslimen, tack vare vår regelbundna meditationsteknik, d v s bönen och
vår avkopplade inställning till ödet. Folk som praktiserar al-taqwa, d v s Gudsmedvetande, behöver ingen psykiatriker. - Västerlänningen är ofta överviktig och måste tänka på kolesterol. Muslimer praktiserar diet och viktkontroll genom att
fasta under Ramadan.
Detta är 13 punkter som kan revolutionera den västerländska livsstilen och rädda den västerländska civilisationen från den
annars oundvikliga kollapsen.
Om muslimer i väst gemensamt kunde uppvisa en sådan attityd skulle de kunna bevisa att Islam är vad väst är i skriande
behov av.
Salaam, 1998, Maj Juni, Sida 18 24
