Loli Soler – Andalusiska Muslimer

Det turkiska Osmanska riket

Den mongoliska frammarsch ledde till att de turkiska nomadstammar i Turkestan som nu var muslimer, förflyttade sig och
bosatte sig i den västra delen av Anatolien. Under den första halvan av 1200-talet och efter Rüms seldjukernas förfall,
började de bilda små emirat som gradvis blev oberoende.

Senyuks emir, Osman, som var en medlem ghaziernas gemenskap (trons kämpar), blev oberoende av seldjukerna och regerade
mellan 1281 och1326 med namnet Osman I. Under sin tid började en period av expansion som hans son och efterträdare Orhan
I fortsatte med.

Orhan I erövrade Bursa år 1326, en av Bithyniens stad, där han etablerade huvudstaden för det begynnande ottomanska
riket. I 1331 tog hans trupper Nicea, två år senare blev bysantinerna tvungna att betala skatt som vasallstat och 1337
med erövrandet av Nicomedia avslutade ottomanerna erövringen av Bithynien.

Orhan, med hjälp av sin bror Ala al Din som han sedan utsåg till visir, organiserade administrationen av sitt rike,
skapade sin egen valuta, byggde moskéer, skolor och palats. Han tog också upp arbetet med att modernisera armén och
skapade en trupp av lätt kavalleri och bildade Janitsjarers speciella enhet som bildades av kristna slavar konverterat
till islam sedan barndomen.

Under det bysantinska inbördeskriget 1341 sökte Johannes Kantkuzenos hjälp från Orhan som skickade en enhet av
Janitsjarer och tack vare den ottomanska stöd kunde han besegra sin rival, Johannes Palaiologos och bli krönt kejsare
vid namn Johannes VI. Bysantinerna fortsatte med att be om hjälp från ottomanerna, som stödde dem och återvände lastade
med belöning. Under dessa räder av janitsjarerna till Europa kläcktes idén om erövringen.

Orhan fortsatte sin expansionspolitik och i 1349 ockuperade ottomanerna nästan hela Mindre Asien och fem år senare
Orhans arméer, under befäl av sin äldste son, Suleyman, erövrade Gallipolis, som var den första ottomanska territorium
på europeisk mark.

Under 1361, Orhans efterträdare Murad I som regerade mellan 1359-1389, erövrade Adrianopel (Edirne) där han installerade
det ottomanska rikets huvudstad i Europa.

De kristna, bekymrade över ottomanernas ökande expansion och för att stoppa deras framsteg, bildade en koalition
bestående av Ungern, Bosnien, Serbien, Valakiet och påven Urban II. Men denna koalition led flera nederlag mot Murads
armé i Maritza dalen 1363, Thessaloniki 1366 och i Sofia 1389. Serbien och Bulgarien försökte några år senare bromsa den
ottomanska frammarschen, men Murad i spetsen av sina janitsjarer besegrade dem i slaget vid Kosovo år 1389. Efter denna
seger tog ottomanerna Trakien, Makedonien och stora delar av Bulgarien och Serbien. I detta slag dog Murad och
tillfångatogs den serbiska Prince Lazar som sedan avrättades. Serbien erkände ottomanernas suveränitet blev en
vasallstat till dem.

Under Sultan Beyazit I regeringstid (1389-1402), som efterträdde Murad, främjade Ungerns kung Sigismund ett korståg mot
de ottomanska turkarna. I detta korståg deltog trupper från Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Spanien och
Johanniterorden ledda av stormästare i Roda. Men korsfararnas arméer besegrades av Beyazit i slaget vid Nicopolis, som
ägde rum i 1396 och sedan stormade de ottomanska arméerna Steiermark, ockuperade Grekland och 1397 erövrade Aten. De
nådde fram till Konstantinopels murar, men Beyazit blev tvungen att lyfta belägringen och gå tillbaka till försvar av
sitt territorium i Anatolien som var i fara på grund av trycket från den mongoliska Tamerlane som ville ta över området.

År 1402 kämpade de turkiska och mongoliska arméer i slaget vid Ankara där Beyazit besegrades och togs till fånga. Detta
innebar det ottomanska hegemonis kollaps i Mindre Asien. Turkarna blev vasallstat till Tamerlane och Beyazit dog i
fångenskap.

Beyazits efterträdare, Mehmet I och Murad II behöll och förstärkte den turkiska makten i Europa. I 1430 tog Murads
arméer Thessaloniki. Flera år senare predikade påven Eugenius IV för ett nytt korståg mot ottomanerna. Hans kallelse
hörsammades av ungrarna och polacker och 1444 besegrades korsfararnas armé under Johannes Hunyadis befäl i slaget vid
Varna.

Mehmet II Erövraren kom till makten 1451 och hans första handling var erövringen av Konstantinopel där Kejsaren
Konstantin XI regerade. Långsam tog de ottomanska arméerna kontroll över alla närliggande byar och städer. Av rädsla för
en möjlig invasion sökte Konstantin hjälp från de europeiska riken, men få kom till hans undsättning. Den 29 maj 1453,
efter åtta veckors belägring föll stadens murar under en intensiv attack med stora kanoner och janitsjarerna gick in i
staden där de besegrade arméerna från Bysans, Genua och Venedig som ansvarade för stadens försvar, Konstantinopel var nu
under det ottomanska styret. I striderna dödades Konstantin.

Denna erövring markerade slutet på det östromerska imperiet (det bysantinska riket) och konsolideringen av den stora
ottomanska turkiska imperiet som flyttade sin huvudstad till Konstantinopel som sedan bytte namn till Istanbul. Efter
erövringen av Konstantinopel blev Bosnien och Serbien ottomanska provinser och Albanien, efter att man satte stop för
folkupproret led av Johan Kastriota, också införlivades i riket under 1468 och mycket av dess befolkning konverterade
till islam.

Mehmet fortsatte med sina erövringar och vid hans död år 1481 hade han införlivat i sitt rike Mindre Asiens nordöstra
del, Morea, nordöstra Anatolien, Epirus och öarna Lemnos och Negroponto.

Ottomanernas erövring av Konstantinopel innebar för européerna förlusten av tillgången till Svarta havet och därmed
större svårigheter att kommunicera med Indien. Venedig och Genua slogs konstant för att försvara sina kommersiella
hamnar i Egeiska och Svarta havet, men var tvungna att erkänna det osmanska suveränitet, som gav dem rätt till
kommersiell frihet mot betalning av vissa skatter.

Bayezit II, Mehmets efterträdare, genomförde en fredlig politik. Under sin tid (1481-1512), befäste sin fars framgångar
och löste de politiska och ekonomiska problem som hotade riket. Han lyckades blidka dem som ville styra delar av staten
och därmed behöll statens enhet. Han kunde också försvara sig mot angrep som kom från andra länder. Han skapade en fast
grund som möjliggjorde för hans efterträdare nya erövringar och rikets expansion.

Bayezit II efterträddes av sin son Selim I som regerade från 1512 till 1520. För att konsolidera sin makt var han
tvungen att kämpa mot prinsen Ahmed som stöddes av den turkiska aristokratin och som hade ockuperat Bursa i syfte att
störta Selim och bli sultan. Efter att ha besegrat Ahmed beordrade Selim mordet på alla möjliga arvingar utom Suleiman,
som han utnämnde till sin efterträdare. Han separerade också Janitsjarerna från andra arméförband och förvandlade det
till sultanens personliga livvakt.

Efter att han konsoliderade sin kontroll över riket, började han organisera utrikespolitiken för att tillfredsställa sin
erövringslust. Han undertecknade fredsavtal med europeiska riken för att i lugnt och ro starta erövringar i öst.

Han riktade sina första attacker mot det persiska riket som hade en annan religiös riktning, Safavidernas var
shiamuslimer och ottomanerna var sunni. Shah Ismails trupper möte Selims styrkor och år 1514 slogs de vid Caldiran, på
stranden av floden Eufrat. Selim vann striden och tog Azerbajdzjan i besittning, men Ismail brände ner i sin reträtt
allt han kom över vilket ledde till missnöje bland de ottomanska trupperna eftersom de gick miste om den önskade byte
förutom att de inte kunde ens hitta något att äta själv. Denna situation ledde till att ottomanerna drog sig tillbaka
till Anatolien där de konsoliderade sin makt genom att erövra de stammar som fortfarande var självständiga och
Azerbajdzjan blev återigen en del av Persien.

Egyptens mameluckerna som rivaliserade med ottomanerna om kontrollen över den islamiska världen hade stora ekonomiska
problem orsakad av portugisernas försök att avleda sjöhandelsvägar mellan Europa och Fjärran Östern, till Sydafrika.
Portugisiska pirater som stöddes av Shah Ismail försökte spärra deras väg genom Röda havet och Persiska viken.

År 1516 organiserade Selim en andra expedition till öst. Hans trupper korsade Eufrat floden och marscherade mot Aleppo.
De mamlukiska arméerna ville stoppa dem men de besegrades i slaget vid Marc Dabik. Efter denna seger tog ottomanerna
utan motstånd år 1517 över Egypten, Syrien och Arabien. Efter att ha tagit kontroll över Mecka antog den osmanska
sultanen titeln kalifen.

Dessa erövringar var mycket viktigt för ottomanerna, eftersom de inte bara ökade deras imperiums yta men den ottomanska
sultanen blev den viktigaste islamiska ledare och en av de mäktigaste härskare i Europa. Dessutom hade de kontroll över
Medelhavet, Röda havet och Persiska viken. De främjade också det konstnärliga, intellektuella och administrativa arvet
från den stora muslimska civilisationen. Från Damaskus och Kairo, kom till Istanbul stora intellektuella, hantverkare,
konstnärer och stora administratörer.

När Suleyman II blev sultan, fann han ett stabilt och rikt imperium. Detta var grunden till att under hans regeringstid
(1520-1566) upplevde ottomanerna en storhetstid och att denna period betraktades som det ottomanska imperiets Gyllene
tid. Villig att fortsätta med sin föregångares expansion politik konfronterade den nya kalifen mäktiga stater både i öst
och i väst. Han strävade efter flera erövringar i Europa och utmanade Habsburgarna om sjömakten i Medelhavet. Carl V
anlitade Andrea Doria som var sjöman med stor prestige i Europa.

Under 1522 besegrade de ottomanska arméerna Malteserorden (Suveräna Militära Hospitalära Orden av Sankt Johannes av
Jerusalem av Rhodos och av Malta) och ockuperade Rhodos. Carl V tog Tunisien 1535 som blev en viktig flottbas och Andrea
Doria ockuperade flera ottomanska hamnar i Morea vilket hindrade sjökommunikation mellan Egypten och Istanbul. Denna
situation ledde till att Suleyman utnämnde Barbarossa till Grand Amiral över sultanens flottor, han var en erfaren
turkisk sjöman med bas i Alger.

Andrea Doria och Barbarossas flottor drabbade samman år 1538 vid Prebedsa slag där ottomanerna vann en stor seger över
habsburgarna. Efter denna seger tog turkarna kontroll över de besittningar Venedig hade i Morea och Dalmatien och även
några öar i Egeiska havet. De fick kontroll över östra Medelhavet och detta innebar fred och säkerhet för deras
kustområden och fri kommunikation med Egypten.

År 1543 seglade Barbarossa genom Italiens västkust och förstörde dess hamnar. Samma år allierade han sig med den franska
flottan och tog Nice. Den ottomanska flottan förblev oövervinnelig både under ledning av Barbarossa, som dog 1547, och
hans efterträdare, amiralen Dragut som dog 1565.

Den ottomanska flottan ingrep även i Nordafrika där den konkurrerade med den spanska flottan om erövringen av området.
År 1551 erövrades Tripoli och några år senare hade erövrat Bejaia, Tunisien och Goleta. Under 1587 ockuperades de
centrala och västra delar av Maghreb som blev ottomanska provinser, Algeriet, Tunisien och Tripoli. Marocko var inte en
del av riket.

Suleyman ville utöka sitt territorium på europeisk mark och år 1525 erövrade han Belgrad, en enklav som banade väg för
nya erövringar norr om Donau. Suleyman fokuserade på erövringen av Ungern som också eftertraktades av habsburgarna.
Ungern var en självständig stat som under dessa år levde i ett klimat av politisk svaghet och osäkerhet på grund av de
interna strider, om vem som skulle ta över efter Ludvig II, mellan anhängare av huset Habsburg och de som ville han
Transsylvaniens prins Johan Zapolya.

Denna situation förvärrades när 1517, Martin Luther främjade reformerna inom den katolska kyrkan och sammandrabbningarna
mellan katoliker och protestanter började. 1526 angrepp de turkiska arméerna ungrarna som erbjöd ett svagt motstånd och
lätt besegrades i slaget vid Mohacs, Ludvig II dog under striderna. Landets centrala och södra delar kontrollerades av
de ottomanska turkarna och styrdes av Johan Zápolya under ottomanernas kontroll.

För att stoppa turkarnas frammarsch allierade sig huset Habsburg (Spanien och Österrike) med Polen och Venedig, medan
fransmännen tog ottomanernas sida. Suleyman gav Frankrike kapitulations privilegier med vilka franska köpmän var fria
att resa och driva handel i hela riket förutom särskilda privilegier i de ottomanska domstolarna.

Habsburgarna erövrade vissa gränsregioner i norra Ungern och utnämnde Ferdinand till kung över den delen av Ungern. År
1528 erövrade Ferdinand stora delar i centrala Ungern vilket tvingade Suleymans arméer att återuppta kampen med
habsburgarna tills 1529 de återtog landet. Samma år stod Suleyman vid Wiens grindar och belägrade det. Senare var
Suleyman tvungen att lyfta belägringen av Wien, på grund av svårigheten med att få förnödenheter till sina trupper så
långt från sina baser och habsburgarna starka motstånd.

Några år senare insisterade Suleyman med att försöka sig på flera europeiska erövringar och 1532 trängde han in i de
norra delarna av Ungern och Österrike. Efter dessa kampanjer undertecknade han med Ferdinand av Ungern ett fredsavtal,
genom vilket Ferdinand fortfarande härskade norra Ungern i utbyte mot att betala skatt. Resten av nationen styrdes av
Johan Zápolya, under överinseende av ottomanerna. Detta avtal bröts 1541 då Zápolya ville överlämna sitt territorium till
Ferdinand. Ottomanerna hindrade det och efter Zapolyas död kröntes hans son Sigismund som kung och hela Ungern
annekterades av det ottomanska riket. Denna status fastställdes av ett fördrag som undertecknades mellan ottomanerna och
habsburgarna år 1547. I 1543 proklamerade Ferdinand Österrike till ett lydrike till Suleyman och lovade att betala det
ottomanska turkiska imperiet en årlig tribut av trettio tusen dukater.

Suleyman försummade inte sitt territorium i öst, men strävade efter nya erövringar. I Iran, efter döden av Ismail besteg
tronen hans son Tahmasp. Men flera safavidiska furstars ambition utlöste en maktkamp vilket skapade kaos i landet vilket
användes av de ottomanska trupperna för att tränga in i persiskt territorium. Detta ledde till att båda imperier
undertecknade 1555 ett fredsavtal i Amasya genom vilket ottomanerna annekterade östra Anatolien och Irak och i gengäld
fick de shiitiska perserna göra pilgrimsfärd till Mecka och Medina och dess heliga platser i Irak.

Efter erövringen av Irak och flera strategiska hamnar vid Röda havet och Persiska viken återupptog ottomanerna de gamla
internationella handelsvägar, genom vilka man kunde navigera fritt mot betalning av skatter. Men portugiserna hade redan
etablerat skattefria alternativa vägar som skadade rikets ekonomi.

Maximilian av Österrike bröt vasallstatsavtalet som hans land hade undertecknat med ottomanerna och vägrade att betala
den etablerade skatten. För att sätta stop för denna situation belägrade Suleyman 1566 Sigetvar. Staden försvarades
heroiskt av ungraren Zriny och Suleyman dog under belägringen.

Det ottomanska rikets organisation och institutioner

Det turkiska ottomanska riket var en stor stat inte bara för sin storlek och sin militära styrka, men också för sin
organisation och dess kultur. Under Suleymans regeringstid upplevde imperiet en stor kulturell boom. Hovet beskyddade
konsten, medicin och historia. I Topkapi Museum i Istanbuls finns Fatihs målningsalbum där tidens intellektuella
intressen och humanism återspeglas. Ottomanerna var också intresserade av upptäckter av nya länder som gjordes av andra
europeiska länder och den tidens framsteg inom geografi och navigering. Men framför allt var arkitekturen mycket viktig
och under ledning av arkitekten Sinan Minar byggdes över hela riket moskéer med en distinkt stil, rymliga, ljusa, med
höga minareter och låga kupoler.

Keramiken utvecklades också stark. Nicaea (Iznik) blev produktionens centrum och den var mycket omfattande. Under den
första perioden representerades växtmotiv och de färger som används var blått och vitt. Under den viktigaste perioden
uppstod flera stilar: i Damaskus stilen dominerade blå och grön, den andra stil hade kinesiska motiven som målades i
blått och turkos på vit bakgrund och en annan stil som kallas Gyllene Horn hade stora spiraler i blått. Därefter uppstod
Rhodas stil där blommor av en mängd olika färger framställdes men framförallt purpurröd.

Vid imperiets början var ottomanernas huvudsakliga inkomstkällakrig och dess viktigaste institution var armén. De första
härskarna var ghaziledaren, men efter erövringen av Konstantinopel, som blev statens huvudstad med namnet Istanbul,
etablerade sultan en absolut monarki med sin egen sociala och administrativa organisation, som gav säkerhet och sundhet.
Sultanen var den tillfälliga och andliga ledare och premiärminister, Grand Visiren, bistod honom i de administrativa
uppgifterna.

Ottomanerna var sunnimuslimer och sharian var den officiella sedvanerätten för alla muslimer. Men sultan grupperade i
ett officiellt regeringsorgan, muftin, som tolkade lagen för kadin som administrera rättvisa och Mudarris som lärde ut i
madrasas, detta innebar förlusten av självständigheten för att utföra sina uppgifter. Ulema blev också statstjänstemän,
och som sådan var under kontroll av sultanen och därför var tvungna att tillämpa lagen i enlighet med dennes riktlinjer.

Denna situation av absolut kontroll ledde så småningom till att minska ulemas kritiska hållning till förändringar som
stred med Koranens läror. Så blev sharian gynnsam för ett system med absoluta monarkin vilket inte överensstämmer med
den muslimska ideal. Således träffade sultanen inte mycket motstånd när förändringar sattes igång i de osmanska
institutionerna.

Det ottomanska samhället bildades av den härskande klassen som var osmalierna eller ottomanerna och undersåtarna,
re’ayas (rayas).

Ottomanerna lovade lojalitet till sultanen och hans stat, de betraktades som dennes familjemedlemmar och deras liv och
egenskaper var tillgängliga för sultanen. De bekände sig till den islamiska religionen, de talade samma språk och följde
samma uppförandekod. Dess huvudsakliga uppgift var att bevara den islamiska religionen i staten och styra och försvara
riket. De var tvungna att skydda, utnyttja och öka välståndet till Sultanens förmån.

Rayas gruppen bildades av kristna, judar, ortodoxa kristna och medlemmar av andra religioner. (På den tiden både i det
osmanska samhället och i resten av Europa var religionen mycket viktigt). Ottomanerna respekterade religioner och seder
hos de erövrade folken. Varje religiös grupp hade rätt att organisera i millet, som var relativt autonoma regioner med
sina egna lagar och administrativ organisation och sin egen religiösa ledare. Dessa ledare var ansvariga inför den
härskande klassen att medlemmarna i millet betalade sina skatter och att de levde i enlighet med de åtgärderna för
ordning och säkerhet. De hade också sina egna skolor, sjukhus, system för finansiering och sina egna domstolar, allt
under överinseende av den härskande klassen. Alla millet hade en gemensam punlt i gyllen. Gyllen samlade tjänare från
olika millet, som förenades av ekonomisk verksamhet och sociala behov. Deras första plikt var att producera välstånd
genom jordbruk, industri och handel.

Administrationen utövades genom Diwan, en institution under ledning av storvisiren som samlade högre tjänstemän inom
rättsväsendet, militära chefer och ledande administrativa befattningar. Administrationen av rikets egendomar och
insamlingen av skatter som fyllde Sultanens kassakista, genomfördes på flera sätt. En av dessa var ett slags förläning.
Sultanen gav mark till de militära ledare som hade deltagit i erövringarna och i dessa mark arbetade bönder som fick lön
för sitt arbete och resterande inkomster var ägarens som var tvungen att bidra med en del av sin inkomst till underhåll
och utveckling av armén.

En annan form av insamling var emanet som var under kontroll av Emin. Emin var en tullindrivare som var ansvarig inför
staten och fick lön för sina tjänster. Detta system infördes i tullen och urbana polisen. Men den mest utbredda formen
i riket var ”fastighetsskatten” (iltizam) vars ansvarig var mültecim. Han ansvarade för insamling av skatter i ett visst
område. Hans lön var en procentandel av intäkterna och resten skickade till Sultanens kassakistor. Mültecim försökte
vara så effektiv som möjligt eftersom om insamlingen var betydande var också hans inkomster. Denna position beviljades
ofta under en auktion där de kvalificerade personerna för positionen deltog. Pengarna som samlas i dessa auktioner gick
till Sultanens kassakistor. Denna formel utövades i Anatolien och arabprovinserna som erövrades under 1400- och
1500-talet.