Loli Soler – Andalusiska Muslimer

Abbasiderna

Den abbasidiska familjen härstammade från profetens farbror, Abbas och hans son Abdallah, en av de första som
reciterade Koranen som yrke. Under de fem århundraden som dynastin var vid makten regerade 37 kalifer enligt följande
ordning:

1. al-Saffah. 2. al-Mansur, 3. Al-Mahdi. 4. al-Hadi. 5. Harun al-Rashid. 6. Amin. 7. al-Ma’mun. 8. al-Mu’tasim. 9.
al-Watiq. 10. al-Mutawakkil. 11. al-Muntasir. 12. al-Musta’in. 13. al-Mu’tazz. 14. al-Muhtadi. 15. al-Mu’tamid. 16.
al-Mu’tadid. 17. al-Muktafi. 18. al-Muqtadir. 19. al-Qair. 20. al-Radi. 21. al-Muttaqi. 22. al-Mustakfi. 23. al-Muti.
24. al-Ta’i. 25. al-Qadir. 26. al-Qa’im. 27. al-Muqtadi. 28. al-Mustazhir. 29. Mustarshid. 30. al-Rashid. 31.
al-Muqtafi. 32. al-Mustanyid. 33. al-Mustadi. 34. al-Nasir. 35. al-Zahir. 36. al-Mustansir. 37. al-Musta’sim.

Efter att de hade uppnått makten, blev det abbasidiska kalifatet en absolut monarki, enligt den jordbruks traditionella
form och man genomförde stora politiska förändringar med klart persisk inflytande. De började med att flytta kalifatets
huvudstad från Syrien, där den hade funnits under umayyadernas tid, till Irak. Den första kalifen placerade den i Kufa,
men hans efterträdare Al-Mansur, som betraktas som dynastins sanna grundare, flyttade den till Mesopotamien, till
floden Tigris västra strand, nära ruinerna av Ctesiphon. Han byggde där staden som kallas Madinat as-Salam (Fredens
stad), även kallad Bagdad.

De abbasidiska kaliferna hade både det religiösa och politiska ledarskapet. De var omgivna av en stor hierarkisk
ceremoniell rit som övervakades av en kammarherre. De återvände till de första kalifernas teokrati och betraktade sig
själva som utvalda av Allah, inte bara för att styra, men också för att leda muslimernas religiösa liv. De ledde
fredagsbönen på eftermiddagen och ibland i större strider, ledde de armén.

De lämnade över regeringsarbete i händerna på en visir. Visiren, som hade fullmakt, ledde över ett råd av cheferna för
de olika administrativa avdelningarna eller diwan. Diwan al-harag som var ansvarig för statens ekonomi, administrerade
intäkterna från skatter och avgifter som betalades in under kalifatet. Under den abbasidiska perioden blev skatterna
för muslimerna omfattande, de betalade en tiondel av sina grödor och resten av befolkningen som betalade också en
skatt. Import och export beskattades också, man införde skatter på vissa objekt och i vissa provinser skapades
transitskatt. Man skapade Diwan al-nafaqat som reglerade palatsets kostnader palats och Diwan al-tawqid som handlade
med kalifens korrespondens.

Diwan al-Barid ansvarade för officiella meddelanden och hemlig information. De viktigaste vägarna, förutom silkens, var
de som ledde till Mecka, på grund av den årliga pilgrimsfärden, från Jemen, Irak, Egypten och Syrien.

Diwan al-surta ansvarade för att upprätthålla ordningen. I städerna fanns det en polischef, sahib al surta, som hade
ansvar över de poliser som höll ordning. I allmänhet var dessa sahiber välkända för sin grymhet och inga
betänkligheter. I städerna fanns det också al-muhtasib som ansvarade för övervakning av marknaderna, kontrollerade
vikterna och bestämde åtgärder för att förhindra bedrägeri, han också övervakade de offentliga utrymmen och gatornas
rengöring och kontrollerade medborgarnas allmänna moral och religiositet.

I provinserna innehades makten av en guvernör och en superintendent som hade en viss grad av autonomi, men båda
kontrollerades av postmästaren, som var ansvarig för att skicka information till olika administrativa avdelningar i
Bagdad.

Abbasiderna etablerade likabehandling av alla människor, på så sätt försvann skillnaden mellan kaster, privilegier
och den ärftliga adeln och varje medborgare, oavsett samhällsklass, kunde nå viktiga positioner.

De arabiska stammarnas militära betydelse krympte och armén inte längre var populär och öppet för alla muslimer som
ville kämpa för att propagera sin religion, men det bildades trupper i varje provins samtidigt som man organiserade
truppenheter bestående av slavar. Privilegier och pensioner för militär personal avskaffades som fick i stället en lön
för sina tjänster.

Soldaten fick en lön och hade skyldigheten att ta hand om sin utrustning och, vid behov även om sin sadel.

I armén bildades förband med maskiner för att störta väggar och grupper av bågskyttar och eldkastare. Kavalleriet var
utrustad med rustningar, svärd och spjut och eldkastarna med speciella kläder.

Kaliferna var underkastade reglerna i sharia, islams heliga lag. De hade kommit till makten med hjälp av en religiös
rörelse, de insisterade på iakttagandet av religiösa föreskrifter och förlitade sig på religionen för att förena
befolkningens olika etniska grupper. Uppsättningen av förändringar som gjordes i kalifatet kallade abbasiderna för
Dawla (Förmögenhetens revolution).

Den första kalifen, Abul-Abbas, som härskade under namnet al-Saffh, från 750/132 till 754/136, tillbringade sina fyra
år i regeringsställning med att slå ner de grupper som var missnöjda med hans utnämning.

Han efterträddes av sin bror Abu Jafar Al Mansur, (754/136-775/158). Han ansågs vara den verkliga grundaren av Abbasid
dynastin. Väl vid makten, han mötte motstånd från sin farbror Abd Allah, som han besegrade med en armé under befäl av
Abu-Muslim. Sedan, av rädsla för nya revolter, fängslade han flera av sina farbröder och beordrade mordet för sina
familjer och släktingar. Svartsjuk på den makt som Abu Muslim hade, som var en general som hade bidragit med sina
segrar så att den abbasidiska dynastin kom till makten och även själva Almansur, beordrade han Abu Muslims mord.

Shiiterna, som hade gett sitt stöd till abbasiderna, kände sig lurade på grund av kalifernas regeringsform och gjorde
uppror och avbröt pakten med abbasiderna. Almansur skickade trupper för att kväsa upproret och segrade. I striderna dog
Muhammad, sonson till profeten, som hade sin starkfäste i Medina och hans bror Ibrahim, som hade revolterat i Basra.

Almansurs soldater kämpade också mot berberrebellerna och höll några sammandrabbningar med bysantinerna.

Almansur var den som inledde förvaltningens organisation. Han var ansvarig för förbättringen av jordbruket och för att
säkerställa fullproduktion från de odlade markerna, han genomförde stora projekt för modernisering av
bevattningskanalerna.

Han introducerade arabiska som officiellt språk och förbättrade ekonomin som nådde stor framgång. Han skyddade konsten
och vetenskapen, som blomstrade under hans regeringstid.

Han dog nära Mecka under pilgrimsfärden i år 775/158.

Han efterträddes av sin son al-Mahdi (775/158-785/168), som kunde bibehålla och utöka det rika och välmående kalifatet
han ärvt från sin far. Till Bagdad kom handelsvägar från öst och väst, både till lands och till sjöss. Han fortsatte
med den administrativa organisationen som startades av hans far. Mat och textilindustrin förbättrades och bättre hus
byggdes.

Bysantinerna som tog fördel av de inre stridigheterna sedan början av Abbasidkalifatet hade tagit över Syrien och
al-Mahdi skickade trupper under hans son Harun som drev dem tillbaka och tvingade kejsarinnan Irene att sluta fred och
att betala en årlig tribut.

I Khorasan konsoliderades inte Islam, eftersom dess invånare satte ihop idéer från andra civilisationer med den nya
religionen och Muqanna krigare, som ville återuppliva de persiska idealen. De kämpade mot abbasiderna och lyckades
erövra hela Transoxanien. Kalifens arméer lyckades senare besegra Muqanna som tog sitt eget liv.

Al-Mahdi ville utse sin yngste son Harun som efterträdare men Musa, hans förstfödde, var av annan åsikt och utmanade
sin far. Kalifen dog när han i ledningen av en armé, var på väg till sin son för att övertyga honom om sin
efterträdares beslut.

Efter al-Mahdis död, efterträddes han av sin äldste son Musa al-Hadi, som hade för avsikt att utse som arvtagare sin
son, vilket skulle utesluta hans bror Harun från de dynastiska rättigheterna, men han dog innan han kunde utföra sina
önskemål. Man tror att han var offer för en komplott planerade av sin mor och bror.

Han efterträdes av sin bror Harun som regerade från 786/170 till 809/189, med namnet Harun al-Rashid.

Under hans regeringstid fastställdes de ändringar som hade initierats av tidigare kalifer, både inom administrationen
och inom armén. Han omgav sig med lyx och pompa och distanserade sig från sina undersåtar. Han kallade sig själv
”Allahs skugga på jorden” och för att visa att han hade makt över liv och död, alltid åtföljdes av en bödel.

Kalifen fick ta hand om flera uppror: Kharijierna tog två gånger Mosul, men de besegrades av kalifen som beordrade att
riva ner murarna runt staden.

Den bysantinske kejsaren Nikeforos, vägrade att betala skatten som hade lagts av abbasiderna till kejsarinnan Irene och
tvingades med att uppfylla åtagandet.

Berberna gjorde uppror igen i Ifriqiya. En rebell som hette Idris grundade i Fez idrisidernas oberoende rike. En armé
under ledning av Ibrahim al-Aglab skickades dit för att stoppa upproret men det gjorde uppror i Tunisien och grundade
den Aghlabidiska dynastin, med dess huvudstad i Kairawán.

De flesta revolter slogs ner kraftfullt så att folk förstod att oppositionen mot den Abbasidkalifatets regim var
värdelös och på så sätt upplevde kalifatet en period med relativt lugn och politiska, ekonomiska och kulturella
framgångar.

Under Harun al-Rashids tid upplevde man en stor kulturell renässans. Poesi, kritisk litteratur, filosofi, medicin,
astrologi och matematik blomstrade. Man översatte till arabiska många filosofiska och medicinska verk från grekiska,
persiska och syrianska, och araberna, baserat på denna kunskap, gjorde stora vetenskapliga upptäckter. Även industri
och handel blomstrade.

Sedan början av islam hade varje stad utvecklat sin egen lag (fiqh), men med omvandlingen till islam av de erövrade
folkens och kalifatets storlek, ansåg man nödvändig att förena fiqh. Kalifen stödde och uppmuntrade dess studie. Ulema
(doktorer inom muslimsk lag) och qadis (civila domare) gynnades, de fick mer utbildning. I Medina, Malik ibn Anas,
samlade stadens sedvanerätt och religionsutövning i ett arbete som kallas al-Muwatta (Den banade väg) och hans
lärjungar skapade Maliki skolan, där de utvecklade sina teorier.

En kompanjon till Malik, Muhammad ibn Idris al-Shafii, ansåg att fiqh inte kunde vara baserad enbart på Medinas bruk.
Enligt honom borde det byggas på fyra pelare: Koranen, Sunna, qiyas (analogi) och ijma (alla muslimers konsensus).
Dessa teorier uppmuntrade andra att studera och tolka haditherna.

Alla dessa faktorer bidrog till att uppnå homogenitet i kalifatets religiösa liv baserad på sharia, den heliga lagen
inspirerad av profetens liv. Det fanns fyra erkända rättsliga skolor: Hanifi, Maliki, Shafii och Hanbali, som inte
skilde sig i sak, så att muslimerna i allmänhet följde det som rådde i deras omgivning.

Men sharia fortsatte att förkasta kalifen handlingar eftersom det stred mot islamiska principer. Koranen och sharia
fastställde alla muslimers jämlikhet, skyldigheten att skydda de svaga och respekt för personliga val.

Det erkände inte att någon institution eller religiös auktoritet rätt att ingripa mellan individen och Gud. Alla
muslimer var lika inför Allah och det borde inte finnas någon prästerliga hierarkin som skulle agera som en mellanhand.
Dessa idéer innebar en konflikt i kalifatet och det uppstod grupper som gjorde uppror mot kalifens missbruk.

Under Harun al-Rashids regim började nedgången av kalifatet. Vissa provinser som Ifriqiya och Al Andalus blev gradvis
oberoende. I Samarkand gjorde Rafi b Layt uppror och sedan gjorde han Transoxanien självständig. I Khorasan gjorde
kharijierna uppror och kalifen i spetsen för en armé marscherade för att kväsa revolten, men han dog innan de kom
fram.

Harun al-Rashid beordrade att efter hans död skulle kalifatet delas mellan sina barn. Den äldste sonen, al-Amin,
skulle styra Irak och de västra provinserna, Al-Mamun skulle få de östra provinserna och al-Qasim Mesopotamien. Den
senare gav sin del till Amin, den förstfödda. Denna uppdelning orsakade en konfrontation mellan de två bröderna, ett
inbördeskrig som varade i fyra år. Det var första gången i Arabiens historia som ett krig som inte hade ideologisk
eller religiös motivation utkämpades, det var helt enkelt på grund av personliga ambitioner.

Al-Mamun, efter flera segrar leda av sin general Tahid, lyckades ta över hela riket och hans bror dog under
reträtten.

Al-Mamun härskade från 813/198 till 833/218 och när han tog över makten, omgav sig med en personlig vakt, som bestod
av turkiska slavar från andra sidan floden Uxus och som hade konverterat till islam. För att kväsa ett uppror av
Kharijiterna i Khorasan, skickade han generalen Tahid, och efter att revolten slogs ner utnämnde han honom till
Khorasans guvernör. Tahid styrde med stor framgång och så småningom, blev han självständig. Vid hans död efterträddes
han av sin son som etablerad i området år 822/207 den Tahiridiska dynastin.

Kalifen fick också ta itu med shiiternas revolter i Kufa och Basra. I sina ansträngningar för att undvika sådana
revolter försökte han vinna förtroende hos alla religiösa grupper, men han gynnade Mutazilierna, vars idéer sammanföll
med hans intellektuella riktning. Detta orsakade många spänningar eftersom Mutazilierna förföljde och fängslade
prominenta personer från olika religiösa rörelser. Gripandet av Imam Ahmad ibn Hanbal, grundare av hanbalismen och
som blev en hjälte för många på grund av det, orsakade många protester.

Al-Mamun försökte stoppa missnöjet genom att förnya sin pakt med shiiterna och utnämning av den shiitiska imamen
al-Rida till hans arvinge. Bagdad gillade inte detta beslut och folket gjorde uppror och ville utnämna till kalif
Ibrahim, son till al-Mahdi. När kalifen var på väg till Bagdad för att kväsa upproret dog Ali al-Rida, som shiiterna
betraktar som en martyr. På den plats där han begravdes föddes en stad som heter Mashad. När kalifen gick in i Bagdad
togs han emot utan motstånd.

Under Al-Mamuns kalifat fortsatte det kulturella framsteg, både i litteratur och i vetenskap. I Bagdad fanns sedan
tiden för Harun al-Rashid ett bibliotek för kalifernas privata bruk där värdefulla texter av sasanidisk litteratur
och historia bevarades, den kallades Visdomens Hus (Dar al Hikma) som Al-Mamun förvandlade till en skola för
översättare och genom det räddades många böcker från den klassiska världen. Kalifen dog när han var på väg att möta
Bysantinerna och efterträddes av sin bror al-Mutasin.

Al-Mutasin regerade från 833/218 till 842/227 och under hans kalifat blev det uppenbart det Abbasidiska imperiets
nedgång. De interna uppror och osäkerhet ökade. Kalifen som litade på hans personliga vakt, de turkiska slavarnas,
lojalitet, valde bland dessa soldater befälhavarna och officerare. Detta orsakade missnöje bland Bagdads befolkning
och för att undvika konflikter flyttade han sin bostadsort till Samarra. I den staden byggdes magnifika byggnader och
två stora moskéer.

Kalifens lyxliv och kostnaderna för stora byggnader ledde till ekonomiska problem som löstes genom utpressning av
tjänstemän som hade berikat sig genom bedrägeri. Soldater och militära ledare, nästan alla turkar, krävde utbetalning
av sina löner och hade allt flera krav, så att regeringen och kalifens liv kom att bero på trupperna. Vissa turkiska
tjänstemän (Emirer) blev självständiga och skapade små stater.

Detta var situationen för kalifatet som efter al-Mutasins död ärvdes av hans son al-Watiq år 842/227. Under hans
kalifat ökade turkarna sin makt och både hans personliga vakt och armén tvingade honom att gå med på deras krav,
vilket ökade den känsla av osäkerhet. Vid hans död 847/232 efterträddes han av sin bror al-Mutawakkil.

Mutawakkil ledde en repressiv regering. År 849/235 upphävde han dekreten som gynnade mutaziliterna och befriade alla
fångar av religiösa skäl. Han förföljde shiiterna och beordrade förstörelsen av Husayns mausoleum i Karbala samtidigt
som han förbjöd pilgrimsfärder till denna plats. Han sökte stöd i ortodoxin och utnämnde till positioner i
förvaltningen, ortodoxa tjänstemän.

Han förföljde också kristna och judar och beordrade förstörelse av kyrkor och synagogor.

För att undkomma det turkiska trycket, byggde han i utkanten av Samarra, ett enormt palats kallade al-Gafariyya, men
denna flytt till en ny bostad hindrade inte att han dödades år 861/247, offer till komplott organiserad av hans söner
och flera turkiska tjänstemän.

Efter Mutawakkils död, och under de fyra århundraden som kalifatet fortsatte att existera, drev det mellan ambitioner
och de krig som startades av dem som ville ha makten.