Islam och väst

Pere Cat – VerIslam


Människan ber om det onda liksom hon ber om det goda, eftersom hon är benägen att förhasta sig. (17:11)

Långt ifrån att vara ett hot, har Islam aldrig varit långt från väst och inte heller funnits en kulturell klyfta.
Vi använder här det arabiska språket och dricker av dess kultur och deras kunskaper i århundraden. Det är bra att
komma ihåg att araberna, som nu verkar vara avlägsna, kom att bo i Frankrike från Al Andalus under medeltiden,
därför har vi aldrig varit helt avlägsna släktingar. Vi lever i en tid av oro för de våldsamma handlingar som
hotar den globala stabiliteten, i det här fallet på grund av vissa som felaktigt kallas muslimer och som agerar
(också falskt) i Islam och Guds namn.

11-S markerade en före och efter i sättet att förstå Islam, genom att associera den med islamism och terrorism,
kontroversen över användningen av hijab eller burka i Belgien och Frankrike, tvisten om byggandet av minareter i
Schweiz, mm., och mer nyligen, de olika attentaten och attackerna begått av fanatiker som har drabbat Europa och
USA. Öst och Väst är inte två avlägsna poler men två oumbärliga poler. Världen idag är en uppenbar och nödvändig
blandning av kulturer, som oumbärliga gödningsmedelskomponenter för vår civilisations överlevnad.

Väst skriker mot fanatismens orättvisa och ”de andras” orättvisa som skapar existentiellt vakuum i människan och
en permanent fiende. Historien är full av fiender, etruskerna till Rom, irländarna för britterna, palestinier för
judar, sovjeterna för afghanerna, fransmännen för algerierna, de homosexuella för homofoberna, borgarna för de
arbetande klasserna och en mycket lång lista av politisk, social, kulturell, ekonomisk, religiös och annan
karaktär.

Väst har snabbt stigmatiserat den ”andra”, den fienden som är den icke-europé, den icke-kristen. Men det finns en
sanning, historiskt kan Europa inte förstås utan att förstå den intima relationen Aten-Jerusalem-Rom-Bysans. Även
om det är sant att alla identitet förutsätter en ”andra” eller vad är densamma, all gemenskap genererar
automatiskt ett ”utanförskap”, vår civilisation representerar, i en mycket större utsträckning än en division
baserat på skillnader, en stor och kraftfull summa av användbara och positiva skildringar. Den ”andra” är, i
slutändan, den närmaste av våra grannar, åtskilda av bara ett skiljetecken, genom ett ord eller en gest. Väst är
otroligt nära islam och tvärtom.

Varför då denna terror? Dess väsen ligger inte i den fysiska elimineringen av den som uppfattas som annorlunda,
men i utrotningen av skillnader i människor, i deras individualitet. Väst anklagar islam för terrorism, våld,
frihetsberövande, utrotning av individualism, mm. Detta är helt legitimt om vi tillämpar det på anhängare av vissa
rörelser som Al Qaida, Islamisk Stat… som representerar den värsta bilden som de vill ge om islam. Men det finns
ingen enda islam, precis som det inte finns någon enda väst. Islam är inte islamism, och det borde inte glömmas
bort.

Ett våldsamt scenario, av terror och dödande i en globaliserad värld, ger aldrig samma effekt hos oss (även om
antalet offer är väldigt högt) när det ligger utanför vårt omedelbara geografiska scenario. I Europa och sedan
11-S även i USA, förstorar man ett offer för en terroristhandling (oavsett dess ursprung) än någon annan händelse
hur stor den än må vara i någon annan del av världen: Kambodja, Rwanda, Palestina, Irak etc. Vi tenderar att
fastna med en bild, ett foto, och glömmer för det mesta att det finns ett samband, en action / reaktion, en
utlösare, en kedja av händelser som på ett eller annat sätt vi är blandade i (kom ihåg att USA tränade och
beväpnade afghanska trupper mot Ryssland som senare, helt beväpnade och med tillräckligt godkännande, utvecklades
de till det vi känner till idag som talibanerna och al-Qaida, där hjärnorna som planerade 9/11 kom ifrån).

Många intellektuella, såsom den marockanska historikern Abdallah Laroui, förkastar den intresserade identifiering
mellan islam och våld (eller till och med mellan politisk islam och våld) som görs utifrån dessa fanatiska
gruppers tal. Abdallah Laroui säger:

”Att relatera våldet med den politiska islamens ideologi är oärlig på båda sidor, både på den muslimska och på den
icke-muslimska sidan. Jag känner till historien tillräcklig nog för att veta att varje politisk rörelse faller
någon gång i frestelsen att tillgripa våld. Under historien har det funnits puritansk terrorism, jakobiners
terrorism, nihilistisk terrorism, anarkistisk terrorism, sionistisk terrorism, hinduistisk terrorism och
konfuciansk terrorism. Jag skulle kunna förlänga listan och påpeka att männen som gjorde detta till en djupt
utarbetad teori, som Bakunin eller Georges Sorel, inte tänkte på islam någon gång.”

Under kalla krigets år hade väst en stor fiende, ett stort hot som skulle förstöra världen: kommunismen. Men det
var en konkret fiende, en stat, ett land. Nu är fienden inte tydligt identifierad och, naturligtvis, i okänt
nummer. En fiende som inte skickar brev via ambassader men videor på YouTube, som inte gör officiella
telefonsamtal. Det gör det inte eftersom det inte har något officiellt stöd, men det har tillräcklig finansiering
från olika källor, de flesta är olagliga eller brottsliga. Denna individ ”X” som inte har någon legitimation
erkänd av någon, tar ett flygplan från något kommersiellt flygbolag och kommer till vårt hus med ett paket under
armen i namnet för någon religion eller ny makt för att införa någon förmodade absolut sanning, oavsett priset att
betala. Men livet fungerar inte så.

Unilateralism (oavsett varifrån det kommer) slutar aldrig bra. När det gäller ämnet vi behandlar, ingen väpnad
grupp äger någon religion, eftersom alla förbjuder dödande. Vi äger våra liv och allt som går med det. Livet är
en upplevelse, inte en test, det är en erfarenhet, inte en förnedring och det ska självklart vara en glädje och
inte ett hot. Det här är det budskap som varje troende sänder från en synagoga på Manhattan, en moské i Paris
eller en ortodox kristen kyrka i Sankt Petersburg.

Vi borde sluta med hyckleriet och fokusera på det omedelbara. Vi måste sluta oroa oss för att börja engagera oss,
upprätta en effektiv och operativ civilisationers dialog. Detta gäller för hela mänskligheten. Det finns helt
enkelt en global verklighet som vi inte kan ignorera. Vi har ingen ursäkt.

Det finns många aspekter inom islam som hänvisar till en uppförande etik inför sig själv, inför andra och inför
Gud. Koranen är ett genuint etiskt fördrag som undersöker matvanor, fysisk hälsa, äktenskap, kvinnors rätt till
skilsmässa, sjukdom och död, sociala relationer, utbildning, mm. Först och främst är det ett fördrag om respekt
gentemot sig själv och mot andra som tillåter oss att förvärva den nödvändiga attityden för att få tillgång till
kunskap om Gud.

Endast handlingar som kommer från en uppriktig känsla av förlåtelse och gästfrihet i sin djupaste mening (ibland
odefinierad, kanske något idealisk men alltid ovillkorlig), kommer att vara det sanna och enda sättet att kunna
gå mot en fredlig lösning på konflikter, för att skapa plats för den verkliga civilisationen.