Dr. Sheij Wahbeh al-Zuhili

Islam och internationell rätt – Del 1

Islam och internationell rätt – Del 2

Kriget som en nödvändighet i islamisk lag

I internationell rätt, krig är en väpnad konflikt mellan två eller flera stater, relationerna mellan krigförande och mellan
krigförande och neutrala stater, bestäms av den internationella rätten. Orsakerna till kriget är många, komplicerade och
föränderliga.

I det arabiska språket, orden ”krig”, ”jihad” och ”erövringen” kan ha samma innebörd: att bekämpa fienden. Men i islamisk
rättspraxis används ordet ”jihad” oftare. I Mufradat al Qur’an säger Al Raghib al Asfahani följande: ”jihad och mujahid,
eller militant kamp betyder att göra sitt yttersta för att stöta bort fienden.” En av de klassiska jurister av den
sunnimuslimska Maliki skolan, Ibn ’Arafa också definierar jihad som ”krig som förs av en muslim mot en icke muslim, med
vilken inte finns någon överenskommelse, med avsikt att införa Guds ord, eller mot förekomsten eller utbredningen av icke
muslimer i (muslimsk) territorium.

I Islam är jihad tillåtet så länge det är nödvändigt för att undvika eller stoppa aggression. Den föreskrevs i det andra
året av Hijra efter att under 14 år, muslimerna tålmodigt stod ut med hedningarnas trakasserier och aggression. Beviset
finns i Guds ord:

TILLÅTELSE [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs – och Gud har makt att ge dem stöd – de som i strid mot
all rätt jagas bort från sina hem därför att de säger: ”Gud är vår Herre!” (22:39-40) Guds ord om ”har blivit orättvist
behandlad och som har blivit orättvist utvisas från sina hem” visar det som gör kriget tillåtet, nämligen att muslimer
förtrycks av andra (icke troende). Medan Gud förbjuder krig i mer än sjuttio verser, tillåter Han det för första gången i
denna vers, vilket bekräftas av en annan vers: DET ÄR en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det
kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå]
är detta ett ont för er – Gud vet, men ni vet inte. (2:216)

Men religionen var inte orsaken till kriget (jihad) och inte heller var jihads syfte att underordna andra och tvinga dem
att konvertera till islam. Syftet med jihad var att bekämpa orättvisor, försvara de svaga och avvärja fienden. Thomas
Arnold, en känd europeisk orientalist påpekade att de stora framgångar som lade grunden till det arabiska imperiet var inte
resultatet av ett religionskrig för att sprida islam. Men den följdes av en stor spridning av Islam och därför trodde man
att araberna försökte förgöra kristendomen. Sedan dess ansåg de kristna att svärdet var en av muslimernas verktyg för att
spridda Islam.

Islam accepterar inte kriget som en politik eller metod för att lösa konflikter eller som ett sätt att uppfylla
maktbegäret eller få krigsbyte. Som förklarats ovan, kriget är inte legitimt om det inte är absolut nödvändigt. Muslimerna
vill eller längtar inte efter att spilla andra människors blod. Så profeten (fvmh)
sade: ”Önska dig inte att kämpa mot din fiende. Be Gud att skydda dig från det onda. Men om du måste slåss mot fienden, var
bestämd och nämn Guds namn ofta.”

Innan man förklarar krig eller jihad, bör man först ge fienden möjligheten att välja ett av tre alternativ: Islam som är
ett fredslöfte, försoning och ett fredsavtal med muslimer, eller slutligen kriget, om fienden insisterar på det. Helt klart
är det att genom att erbjuda tre alternativ undviker man att tvinga sig på motparten.

Det finns bevis för att islam inte spreds med svärdet, och att det finns en tydlig skillnad mellan att sprida islam med
visdom och goda råd, och jihad eller krigföring för att hantera aggressioner. Detta och andra argument visar att genom
historien, Islams spridning inte var resultatet av tvångskonverteringar till islam. Detta understryks av Guds ord: TVÅNG
skall inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skilt från fel och synd. (2:256)

Den islamiska uppfattningen om orsaken till krig

I Islam är orsaken till krig inte religiösa skillnader eller önskan att införa den islamiska doktrinen eller ett rasistiskt
samhällsskikt, inte heller en nationalistisk trend eller ekonomiska och materiella intressen. Den umayyadiske kalifen Omar
Ibn Abdul Aziz sade till en av kalifatets guvernörer som klagade på de få medel som uppbars i form av kharaj (mark skatt),
på grund av det stora antalet människor som konverterade till islam: ”Gud sände Muhammed med sanningen, för att fungera som
en vägledare inte som skatteindrivare.”

Enligt de flesta muslimska jurister är krig ett svar för en attack och överfall. Man ska inte döda en människa bara för att
den inte tror på islam, men för att skydda sig mot hans angrepp. Det är självklart att de som inte deltar i krig ska
skyddas, med andra ord, man får inte döda eller skada de civila eller de som inte deltar i fientligheterna. Profeten (fvmh)
förbjöd att döda kvinnor, barn och präster. Om icke muslimer väljer att sluta avtal om fred och försoning, ska det
respekteras. De är inte skyldiga till något mer. Gud den Allsmäktige säger: Men visar de sig villiga att sluta fred, var då
själv beredd till det och lita till Gud; Han är Den som hör allt, vet allt. (8:61) och säg inte till den som hälsar er
med fredshälsningen, utan att ha förvissat er [om rätta förhållandet]: ”Du är inte en av de troende” (4:94).

I islam finns det tre typer av omständigheter som legitimerar ett krig, nämligen:

1. ett angrepp mot muslimer, antingen individuellt eller kollektivt. Ett angrepp mot dem som predikar om islam, eller alla
   försök att få muslimerna att lämna Islam eller en krigsförklaring mot muslimer är exempel på det. Gud den Allsmäktige säger:
   TILLÅTELSE [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs – och Gud har makt att ge dem stöd… (22:39). Han säger
   också: Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är
   ett värre ont än döden. (2:191);
2. som stöd till offer för orättvisor, vare sig det handlar om individer eller grupper. Gud den Allsmäktige säger: Varför
   skulle ni inte kämpa för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar: ”Herre! För oss ut ur detta land
   av förtryck… (4:75);
3. att skydda och försvara sig mot angrepp i det egna landet. Gud den Allsmäktige säger: KÄMPA för Guds sak mot dem som för
   krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare. (2:190).

I vissa verser uppmanas muslimer att slåss bara när striderna har börjat, inte före. Förberedelse för krig är nödvändig för
att förhindra att motståndare skaffar sig fördelar. Gud den Allsmäktige säger: Och vidtag alla rustningar ni förmår och
håll stridshästarna i beredskap så att ni injagar skräck i Guds och era fiender och i andra vars existens ni är okunniga om…
(8:60).

Ibn Taymiyya (1263-1328) sa: ”Profeten (fvmh) agerade på följande sätt: Han startade inte något krig mot de otrogna som
gick med på en vapenvila. Han startade aldrig något krig mot de otrogna, men om Gud hade beordrat honom att göra det, hade
han satt i gång med det”.

Han också sa: ”För muslimer är det tillåtet att föra att krig på grund av andra får göra det.” Ibn Taymiyyas lärjunge, Ibn
Qayyim al-Jawziyya (d. 1350) sa: ”Muslimerna för kriget mot dem som krigar mot dem och inte mot dem som inte gör det.” Som
nämnts ovan Gud Allsmäktig säger: KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till
vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare. (2:190). Denna korta vers är relevant både för jus ad bellum (särskilt med
hänsyn till självförsvar och icke-aggression) och jus i bello (särskilt när det gäller om skillnaden mellan soldater och
icke stridande).

Kort sagt, ett legitimt krig i islam är ett krig för rättvisa, och specifikt de som för krig mot muslimer måste bekämpas.

Juridiska restriktioner i krig

Om man för krig, ska det styras av tydliga regler enligt islamisk lag. De religiösa lärorna hade ett stort inflytande i
förekomsten av regler för krig. De nådde en status av juridiskt påbud och bygger på tre grundläggande krav: nödvändighet,
mänsklighet och ridderlighet.

Därför fastställdes redan vid Islams första dagar följande principer:

• man får inte angripa en icke-stridande som inte deltar i kriget, med varken planering, åsikter eller materiell stöd;
• det är förbjudet att förstöra andras egendom, med undantag när det är militär nödvändig, till exempel när armén kör över
  vägspärrar eller om egendomen direkt bidrar till krigets insatser, nämligen fästningar eller militära byggnader;
• under och efter kriget ska alltid följas principerna för mänskligheten och heder;
• det är tillåtet att säkerställa den allmänna eller privat säkerheten på slagfältet för att undvika så mycket som möjligt
  att kriget fortsätter.

Hur man genomför fientligheterna strikt regleras av den heliga Koranen, Profetens ord (fvmh) samt order från Abu Bakr
as-Siddiq (632-634), Islams första kalif, och andra muslimska ledare, vilket kan ses i de grundläggande texterna.

En av de mest kända hadither är: ”Gå fram i Guds namn, för Gud och Profetens religion. Döda inte äldre, barn, eller kvinnor,
beslagta inte andras egendom, samla dina tillhörigheter, gör goda handlingar, eftersom Gud älskar människor som är goda.”

Abu Bakr upprepade flera bud, som inspirerats av Profeten, till hans befälhavare Yazid ibn Abi Sufyan. Detta är texten i
sitt berömda dekret: ”Ni får tio budorden att följa: Döda inte kvinnor, barn eller äldre, fäll inte ner fruktträd, förstör
inte bostadsområden, slakta inte får, kor eller kameler med undantag för att använda dem som livsmedel, bränn eller dränk
inte dadelpalmer, beslagta inte andras egendomar (ghulul),
var inte feg.”

Den umayyadiske kalifen Omar Ibn Abdul Aziz skrev till en av kalifatets guvernörer: ”Vi blev informerade om att när Allahs
profet (fvmh) skulle skicka ut ett militärt förband, brukade han säga till dem: ’Uppför din uppgift i Allahs namn och av
kärlek till Allah, kriga mot de otrogna. Desertera inte, svek inte och lemlasta inte (din fiende). Döda aldrig en nyfödd.
Upprepa detta till dina arméer och förband, det är Guds vilja, fred vare med dig.’” (Malik, Tanweer al hawalik)

Dessa två uppsättningar av instruktioner och andra liknande uppförandekoder är obligatoriska. Ingen muslim får sätta sig
över eller bryta dem, såvida inte ett absolut militär behov kräver det, till exempel när man måste riva ett träd eller en
mur som fienden använder för att förhindra en muslimsk armés fortsatta marsch. Jämför dessa religiösa påbud med dess
andliga innehåll med vad som händer i dag, i onödiga och omotiverade situationer av väpnad konflikt och militär ockupation.

Eftersom fångenskap som en följd av kriget är en viktig fråga i alla konflikter, vi vill avsluta denna artikel med att
påminna om principen om en human behandling som gäller för alla som tas till fånga. Islam rekommenderar att alla
krigsfångar ska behandlas med ett mänskligt sätt, eftersom Gud Allsmäktige har sagt: de som ger den fattige, den faderlöse
och fången att äta – oavsett deras eget behov och det pris de sätter på [födan] – [och säger:] ”Det är för Guds skull vi
ger er att äta och vi väntar ingen gengåva och inget tack från er… (76:8-9). Profeten (fvmh) sade: ”Jag beordrar er att
behandla väl fångarna” (At-tabarani). De släpps ofta eller ”beviljats nåd utan att kräva något i gengäld” eller byts mot
pengar eller andra fångar. Man ska ge vård till sjuka och skadade och begrava de döda för att bevara deras värdighet.