Antonio García Petite – Webislam
Vi lever i oroliga och turbulenta tider. Men detta är resultatet av vår egen okunnighet om den verklighet vi lever i.
Alla talar om allt utan att veta något, och det värsta är att de gör det som om de vore kunniga och deras slutsatser den ultimata sanningen. Detta påminner oss om vad Talab skrev under det tredje århundradet av Hijra om det arabiska språket, då han sade att alla människor bråkade och hävdade att de kunde det, och talade det efter deras bristfälliga kunskaper så att den nästa försvann.
Något liknande händer idag när det gäller islam. Jag tänker på två olika områden där dialog förs, den ena representeras av media, där en journalist formulerar sin åsikt och plötsligt förvandlas det till ett påstående, en ovedersäglig förklaring. Ett exempel är att ”Islam behöver samma förändring som kristendomen genomgick med upplysningen”.
Det andra område representeras av vissa shejker eller imamer, vars tolkning till en viss position eller fråga är den enda sanningen och ve den som inte följer denna tolkning, han eller hon blir svartmålad och förvandlad till en kättare.
Dessa två ståndpunkter är mycket farliga. Det första eftersom den som uttalar sig har ingen aning om vad han eller hon pratar om men lyckas med att förmedla ett felaktig och oftast fördomsfullt budskap, den andra därför att deras vision framställs som giltiga, och något annat som inte följer samma riktning är inte islam. Sanningen är att båda positionerna tycks mig fullständigt motbjudande och förkastliga.
Jag skulle även införa ett tredje förvirrings område som representeras av reformisterna som ser förändringar och nymodigheter som den enda legitima alternativ. Läsaren undrar säkert var vi är på väg och vad vi får av det här.
Vi ska analysera alla dessa tre områden. Först har vi dem som vill göra sin analys utifrån ett kristet humanistiskt perspektiv. De hävdar att det är nödvändigt ett återskapa islam utifrån västerlandets synsätt och formulerar sina ståndpunkter på ett lättsinnigt sätt och glömmer att islam inte bara kan uppdateras från ett västerländskt perspektiv, ett perspektiv som uppstod under renässansen och fann sin kulmen i sjuttonhundratalets rationalism. Det är som att skämta bort ett förväntade misslyckande redan när man planerar det som ska göras.
Sedan finns de som klamrar sig fast till metoder och åsikter som var giltiga vid någon tidpunkt i historien men som i dag är inget annat än en destabiliserande element utanför islams verklighet. Jag menar utan tvekan de fundamentalistiska ståndpunkter, antingen våldsamma eller inte. De förstas analys är inte på något sätt islams själ, hur mycket de än insisterar på det, och de andras försök att legitimera våld med argument baserad i trossatser är ingenting annat än avvikande och hör hemma i brottslingars tankevärld. Både använder sig av ett felaktigt resonemang som leder till ett klimat av förvirring och konfrontation.
Slutligen, det tredje området, de reformvänliga. Dessa undgår inte vår kritik, eftersom de i många fall försvarar lobbyisternas och andra tvivelaktiga gruppers intressen. Att försöka reformera islam utifrån konsumenternas smak för att följa de nya tider eller den påstådda moderniteten är utan tvekan grotesk, det enda man åstadkommer är en analys av problemet ur en felaktig intellektualism, det finns inget tvivel om att deras slutsatser naturligtvis kommer att vara felaktiga redan från början. När denna ”nya våg” är slut, måste man börja om igen, eftersom analysen gjordes på felaktiga grunder och utan att ta hänsyn till den verkliga grunden.
Vi ska inte banalisera diskussionen, det finns mycket mer än vad en analys av ytan visar. Den stora frågan är om islam kan tillhandahålla lösningar i ett pluralistiskt samhälle, där plural ska tas på sin bredaste betydelse. Jag anser att detta är den stora frågan. Vad jag menar är att jag inte förstår riktig vitsen med att reformera Islam, åtminstone när det gäller tolkningen av de principer som utformas för att passa det moderna samhället, utan en föregående analys om islam, som ett sätt att leva, kan bidra med lösningar till dagens pluralistiskt samhälle.
Bakom dessa påstådda revisionister finns en underliggande rädsla för värden och engagemang. Om vi tar som sann den påstådda anpassningen av islam på det sätt som vissa hävdar, är jag övertygad om att om tio år kommer vi att överväga en ytterligare anpassning eller översyn av vad vi gjorde för tio år sedan. Det är precis vad den katolska kyrkan går igenom, där den alltmer konservativa gruppen går ifrån det samhälle de skulle tjäna med lösningar.
Frågan är inte enkel, den har ett djup som är uppenbarligen svårt för att inte säga omöjligt att behandla i denna korta artikel, men det är ändå nödvändigt att göra ett försök eftersom jag anser att det är vår framtid som står på spel. Islam är inte bara en tro, något som är gemensamt för alla religioner, särskilt alla så kallade ”Bokens” religioner, men det som särskiljer och definierar Islam är den allomfattande vision som uttrycks med ordet arabiska, aqida, och med detta gör jag varken en jämförelse eller säger vilken religion är bättre.
Denna världsbild innebär ett åtagande gentemot skapelsen, ett åtagande som inte på något sätt betyder en panteistisk betraktelse utan en betraktelse av Guds enhet från två olika dimensioner. Skapelsen är Guds verk, och erkännandet av Hans enhet är vad som menas med begreppet Tawhid, eller förverkligande, erkännande av Guds enhet. Här finns en av grunderna som i min mening kan inte ignoreras i någon studie. Islam har sin egen universell agenda över skapelsen och dess roll. Om vi bortser från detta faktum har vi ignorerat allt annat.
Kristendom, utan att jämföra, är ett ”program” över beteendet mellan Gud och människa, men i islam är skapelsens program som gäller och vilken roll den spelar i den gudomliga viljan. Islam är en världsbild, som vi säger, och är en kompromiss tolkning av skapelsen. Alla beslut som fattas måste vara förenliga med skapelsens program. Därför nämnde jag de farorna som finns med trivialisering och dess negativa effekter. Islam är en livsstil. Den som tror att islam är bara fem böner om dagen och lite annat, riskerar att stanna vid ytligheter och inkonsekvens. Det är självklart att man ska göra en revidering, men då hänvisar jag till rättspraxis begrepp.
Det är uppenbarligt att lösningar inte finns i rättspraxis avhandlingar som skrevs för mer än tio århundraden. Att anta att det går att göra det är det som att tillämpa 1800-talet affärsprinciper till elektronisk handel, till exempel. De framsteg som kräver vårt samhälle, förvisso kräver andra kulturella bidrag. Varför inte ta hänsyn till de islamiska banktjänsters filosofi, som har gett utmärkta resultat i vissa specifika projekt? Varför inte ta hänsyn till miljö åtaganden mot bakgrund av de eviga principerna i den heliga boken, och varför skulle inte vi också, bland många andra exempel ta tillvara de principerna om social rättvisa i islam, utbildning, sociala relationer eller kost och näring, till exempel?
Enligt min mening pratar vi idag så mycket om mångkulturen och integration men jag misstänker att det är tomma slagord och propaganda. Integrationen är inte assimilering av en kultur i en annan med effekten av den ena kulturen reduceras till ett minimum.
Jag skäms när jag ser hur ibland försöker man visa ett urval av kulturutbyte genom en maträtt eller folkmusik. Jag vet inte om det är ett medveten eller omedveten försök att reducera, kulturmöten och mångkultur till något som gynnar det mottagande samhället men inte i vad som krävs för att lära känna den andra. Vi ska inte lura oss själva, bakom de påstådda reformer, som presenteras idag med stora ord, såsom muslimernas representation, integration, utbildning, osv., kan jag inte se annat än en rökridå, för att ändra något som förändrar ingenting. Det är Napoleons berömda utskott; utse en VD, en kommitté och problemet kommer att försvinna. Det verkar som om vi inte har lärt oss av historien.
