Alla ”Bokens religioner” värdesätter sina heliga skrifter. Ändå finns en avsevärd skillnad mellan Koranen och Bibeln, inte
bara innehållsmässigt. Vad gäller det Gamla Testamentet kan kristna och judar inte komma överens om hur många av den stora
mängd individuella böcker som verkligen hör dit. Av det följer att det finnas två utgåvor av Bibeln som är identiska.

Inte heller känner vi till särskilt mycket om en del av de bibliska böckernas ursprung. Inte undra på att man finner så
många motsägelser och opassande framställningar.

Vad gäller det Nya Testamentet, är dess ursprung minst sagt osäkert. Vi kommer aldrig att få veta vem som skrev
evangelierna, och ingen av dem är skriven eller dikterad av Jesus själv. Den ende författare som blivit historiskt
identifierad är Paulus; men han mötte aldrig Jesus. Johannes, som sägs ha skrivit det fjärde evangeliet, var med största
säkerhet en neo-platonist. Kort sagt, vad som framkommer i Nya Testamentet är en idé om vad vissa människor (främst Paulus)
ansåg om Jesus ungefär 200 år efter hans död.

Ännu värre är att vid bibelforskning har man upptäckt flera ”interpolationer” d v s fromma förfalskningar. Ett typiskt fall är ett tillägg, som inte kan ha gjorts förrän tidigast år 380, i kapitel 5 i Johannes första brev. Jag citerar: ”Ty tre är de som vittnar i himmelen: Fader, Ordet och den Helige Anden, och dessa tre är en, och det är tre som vittnar på jorden…” En fotnot i mitt egna katolska Nya Testamentet kommenterar såhär: ”Innehållsmässigt är detta en korrekt, ehuru den färdigställningen.”
(I översättarens egen Bibel, 1917 års svenska översättning, finns versen överhuvudtaget inte alls…)

I kontrast till sådana ostadiga texter, är Koranen den mest utforskade och bevisat äkta skriften från sen- antiken.
Lingvistiskt har dataanalyser kunnat fastställa att det är en text som skrivits av en enda person. Det har också fastställts
att Koranens och Muhammeds språk profiler som bevarats i samlingarna med hans utsagor (ahadith) är helt olika. Till
skillnad från NT, fanns allt Koranens material – varenda vers – redan under Muhammeds livstid. Tusentals muslimer kunde
materialet utantill, redan innan det blivit ordnat i sin fasta Surah struktur strax efter hans död.

Europeiska och amerikanska orientalister har idogt försökt att ogiltigförklara Koranen med samma metoder som historiker och
lingvister använt för att avmytologisera NT till ingen nytta. T o m orientalisterna är idag överens om att Koranens text är
historiskt sund i sin helhet.

Det enda som kan ifrågasättas är huruvida Koranen är resultatet av en gudomlig uppenbarelse eller om den är ett mänskligt
verk. Omständigheterna omkring dess tillblivelse, skönheten och den rena styrkan i språket – oöverträffade i arabisk
litteratur – talar för dess gudomliga ursprung: det gör också det faktum att Muhammed gång på gång får skarpa
tillrättavisningar i Koranen.

Eftersom Koranen är skriven på vanligt ”människospråk” – arabiska som talades av Quraish på 600-talet i Mecka – kan den
inte, som vilket annat språk som helst, uttrycka den översinnliga verkligheten. Denna är per definition ”osägbar”. Därför
använder Koranen allegorier och liknelser, för hela det metafysiska området, inkluderat vetenskapen om Gud (teologi) och
ontologi (speciellt kosmologi), som förhindrar inte bara bokstavligt förståelse men också olika tolkningar. (3:7)
Endast en minimal del – ungefär 200 verser – behandlar praktiska saker som staten, ekonomi, civilrätt, domsrätt, straffrätt
och internationell rätt. Dessa normer, den s.k. shari’ah, kan inte ändras; däremot kan, och måste den också, tolkas om och
om igen. Det har gjorts genom tiderna, och detta har resulterat i ett av världens mest sofistikerade rättssystem – islamisk
fiqh – som den juridiska världen någonsin sett.

Koranen ägnar mer utrymme åt de s.k. ”Islams fem pelare” d v s trosbekännelsen al-shahada, bönen al-salah, fastan under
månaden Ramadan, betala skatt al-zakah, och pilgrimsfärden till Mecka al-hajj.

Många av dessa regler och bestämmelser förklaras, tas upp i detalj och kompletteras i Islams andra källa; profetens sunnah,
det vill säga minnet av vad han gjorde och sa och tolererade. Den är en modell för hur muslimerna i hela världen ska bete
sig.

De här specifikationerna och det faktum att Islam historiskt sett började sin tillväxt i Arabien och främre Orienten bär
tillsammans ansvaret för hur Islam ser ut både som religion och som civilisation. Det är inte lätt för en icke muslim att
urskilja vad i en utländsk muslims uppförande som beror på religionen och vad som beror på hans kulturella bakgrund. Ändå
är inte Islam bara en världsreligion p.g.a. sin globala närvaro utan en universell religion från begynnelsen: ett evigt
gällande budskap till hela mänskligheten.

Om nu är så fallet, vad är specifik islamisk utan etniska eller kulturella färgringar?

1. Tålamod, nykterhet och måttfullhet är framstående islamiska dygder. En muslim förväntas agera stoiskt i motgångar,
   att undvika överdrifter både i glädje och sorg, att alltid hålla sig mitt på vägen, och att alltid förbli nykter och
   avhålla sig från alla former av droger. Nykterhet är mer än bara abstinens. Det är en mental attityd som också reglerar
   muslimsk arkitektur och dyrkan.
2. Rationalitet tycks lika viktigt. Islam är en religion utan mysterier. Dyrkan är kalvinistiskt nykter utan
   kyrkklockor, orglar, rökelse, vin och annan sakramental utrustning, prästerskap eller helgonstatyer och änglar. För en
   muslim finns vara ett mirakel: Koranen. Den dramatiska kontrasten mellan den högtidliga atmosfären i en moské och den man
   finner i en kristen mässa eller i hinduiska eller buddistiska riter är talande.

En fördel som den här attityden för med sig är frånvaron av en religiös hierarki inom Islam, t o m ett prästerskap i dess
egentliga betydelse som mellanhand. Islam kan därför presenteras som i grunden demokratisk och odogmatisk. Islam är inte en
kyrka med en påve och ett kyrkoråd, utan en ”grupp” jämlikar som uppskattar åsiktsskillnader som berikande, och som låter
varje individ bestämma vilken rättslig åsikt inom de olika islamiska skolorna har eller hon vill följa. Ungefär 15 % av
ummahn tillhör dessutom heterodoxa sekter.

Detta innebär inte att Islam är emot myndigheter. Men myndighet kan inte, med undantag för föräldraskapet, ärvas eller
tilldelas utan måste förtjänas. Därmed utövar Sheikh al-Azhar i Kairo myndighet, i den mån han gör det, p.g.a. sin
kompetens och inte p.g.a. sin ställning.

Det är mirakulöst hur Islam, trots sina inre variationer, verkat i det närmaste monolitisk för utomstående, trots att det
varken finns index, exkommunikation eller inkvisition. Denna situation har mycket att göra med den folkliga Islam och dess
djupare rötter i ”populär” sufismen. Faktum är att på g a sin känsla av teologisk överlägsenhet, baserat på Surah al-Ikhlas,
är muslimerna det folk som genomgående verka vara svårast att konvertera till någon annan religion.

Alla religioner är konservativa så till vida att de tror på evigt gällande sanningar och värderingar. I Islams fall innebär
konservatismen att familjen – och inte staten – är den viktigaste och mest naturliga sociala enheten, som förtjänar allt
moraliskt och juridiskt skydd. Muslimerna är sålunda emot både att staten upphöjs till gudomlig status, vilket hände under
fascism och kommunism eller att individen gör det, vilket sker i väst idag.

Som en konsekvens, är Islam emot sexuell lösaktighet, pornografi, abort, ensamvårdnad av barn, homosexuella äktenskap,
hustrubyte, unisex, surrogat mödrar och alla andra försök att förinta familjen. Däremot bejakar Islam existensen och
visdomen i skillnaderna mellan de två könen. Man skulle kunna kalla detta gammalmodigt. Det är gammalmodigt, för det är så
män och kvinnor formats av Gud, den ende Skaparen.

Detta är inte på något sätt menat som ett godkännande eller försvar av manlig misshandel eller ”macho” specifika tolkningar
av Koranen till kvinnornas nackdel. Speciellt har polygami och kvinnors klädedräkt blivit misstolkat under en stor del av
den muslimska historien.

Att man prioriterar familjen, innebär inte att muslimerna motsätter sig idén om en stat, så länge den inte är uteslutande
etniskt grundad. Den idealiska muslimska staten enar alla muslimer. En sådan stat måste inte, men kan, vara en
pluralistiskt demokratisk republik, som i kontrollsyfte fördelar makten. Speciellt ett muslimskt parlament skulle kunna ha
ett valsystem som baseras på det koraniska tvånget på statsöverhuvudet (al-Amir) att han regerar i enlighet med folkets
vilja (al-Shura principen). Det är viktigt att minnas att enligt Koranen är varje människa Guds ställföreträdare
(a Khalifah) på jorden.

Islam kräver inte alls någon slags teokratisk stat, som styrs av ”yrkesmuslimer” som i det shiitiska Iran, utan den kan
vara en lekmanna stat, med folkets egna representanter från olika områden. Å andra sidan motsätter sig Islam en helt
sekulariserad stat där religionen, som i Frankrike eller Mexico, helt blivit en privatsak.

Alla religioner kräver mycket av sina anhängare: att tro på det osedda och att kämpa emot sin medfödda egoism. Därför är
det inte konstigt att det bara finns små minoriteter av mönstermuslimer, kristna eller judar. Faktiskt har så många troende
konsekvent och fruktansvärt underlåtit att lyda sina moraliska normer att många kristna idag är rädda för muslimer och
många muslimer för kristna, många judar är rädda för muslimer och muslimer för judar.

Mot bakgrund av detta hävdar cyniker att det inte spelar någon roll om folk är religiösa eller inte. Andra s.k. kulturella
relativister hävdar att även om religiositeten i sig kan ha betydelse så spelar det ingen roll vilken religion man bekänner
sig till. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppskatta religionens konkreta roll eller en särskild religions
vikt i den mänskliga historien. I vilket fall som helst är de moraliska reglerna hos Islam och Kristendomen likartade. De
tio budorden t ex utgör alla en del av muslimsk etik. Det som de kristna kallar ”att älska sin nästa” kallar muslimerna
”broderskap”. I grund och botten är det samma sak.

I vilket fall som helst är jag övertygad om att huruvida man har blivit uppfostrad i en muslimsk omgivning eller i en annan
kan spela roll.

1. Tänk på till exempel attityden till sexualiteten som i den kristna miljön ansetts vara av djävulen alltsedan Paulus
   demoniserade t o m äktenskapet. Misskreditering av kvinnan i det Nya Testamentet, t ex i 1:a brevet till Timoteus (2:11-15)
   och i Petrus 1:a brev (3:1-6) resulterade i ideal som celibat, monasticism och självförnekelse – ett minst sagt ohälsosam
   syndrom.

   T o m dagens sexuella överdrifter i väst är fortfarande ett indirekt resultat av misskrediteringen av sexualiteten. Pendeln
   fortsätter att svänga från en ytterlighet till en annan.

   I Islam är sexualiteten en del av människornas liv, en naturlig och god möjlighet, som man njuter av inom äktenskapet, det
   är varken förnekat eller en besatthet. Att utöva legitim sexualitet med sin partner anses t o m vara en god gärning och
   därmed ett slags dyrkan. Alla förväntas gifta sig, men äktenskapet – ett speciellt kontraktsförbund med åtskild egendom –
   är inte ett sakrament i Islam.

2. Betänk den västerländska attityden till materialismen och konsumtion, som skapar så mycket stress; är det inte troligt
   att en muslim som har en välutvecklad andlighet, och fokuserar både på denna världen och på den kommande, löper mindre risk
   att drabbas av infarkt eller att han ska behöva en psykiatriker?
3. tänk också på dilemmat med alkoholism. Är det inte mer troligt att någon som anser att alkohol ör förbjudet av Gud har
   större chans att undgå att bli beroende, än någon som anser att alkohol inom vissa gränser är OK?
   Men när muslimer försöker erbjuda sin hjälp att återuppbygga det västerländska samhället stöter de på precis samma fördomar
   som de möttes av under korsfarartiden för 600 år sedan.

Islam ses fortfarande som en kristen villolära, en aggressiv religion med en stark förkärlek till våld, intolerant och
barbarisk. Och Islams profet är fortfarande laglös i väst, och kan baktalas och förolämpas utan några lagliga risker.
Om man betänker att öst och väst alltid haft med varandra att göra i Medelhavsområdet och att det bor ca 30 miljoner
muslimer i Europa, är de här fördomarnas och negativa förväntningarnas livslängd förvånansvärd. Det bevisar att Islam som
har varit Europas granne i 1418 månår fortfarande är den okända religionen.

När om jag får fråga, kommer européerna på allvar och med ett öppet sinnelag att försöka handskas med religionen Islam?

Salaam, Jan-Feb 1999, Sida 18-21