”Irakierna kan inte glömma vad amerikanerna har gjort här”

Cathy Breen – Contrainjerencia

 

”Det står inte skrivet i våra hjärtan, det är hugget i våra hjärtan.” Jag vaknade i morse med dessa ord som fortfarande skakade mitt huvud.

Igår var jag i Ramadi och Falluja. Istället för att leverera ett budskap om kärlek och empati för deras lidande och en önskan om fred, min närvaro som en amerikansk tycktes öppna sår som är oändliga djupa.

Jag deltog i en föreläsning, på engelska, tillsammans med mer än 50 unga män och kvinnor i en fakultet i Ramadi. Ungdomar mellan 22 och 23 år som studerade den femte, sista året av sin karriär. Det betyder att när ockupationen och den amerikanska invasionen började var de cirka 13 eller 14 år.

Efter konferensen uppmanade dekanus mig att tala som ”hedersgäst”. Till min skam, vänligt nog skyndade sig professorn med sin egen föreläsning för ge mig mer tid. Jag fångade allas uppmärksamhet. För mig var det komplicerat. Efter att presenterat mig själv sa jag att jag mycket gärna ville höra dem. Det var tyst. Jag är säker på att mina ord lät tomma, banala och krystade.

Sedan en ung man i den främre raden, som satt mindre än två meter från mig, sade lugnt: ”Vi har inget att säga. De senaste åren har varit bara sorgligt ”Återigen var det tyst.

Sami, min värd i Najaf och medlem i den muslimska grupp Action for Peace, steg upp och delade med oss sin upplevelse. Han berättade hur, efter USA: s bombningar av Falluja, kom han och andra till Falluja från shia städer som Najaf och Karbala för att utföra en symbolisk handling och städa och plocka upp skräp från Fallujas gator. Denna gest, sade han, mjukade hjärtan och lugnade något relationerna mellan sunniter och shiiter. Han talade om en delegation av amerikanska pacifister som var endast tolv dagar i Najaf för att bygga broar och söka försoning.

En eldig ung kvinna som satt i mitten av konferensrummet, talade. Det var tydligt att det inte var lätt. ”Det handlar inte om” sade hon, ”bristen på vatten och el” något jag hade nämnt. ”Ni har förstört allt, ni har förstört vårt land, ni har förstört det som finns inom oss! Ni har förstört vår antika civilisation, ni har stulit vår leende, ni har stulit våra drömmar!”

En annan frågade: ”Varför gjorde ni det? Vad gjorde vi mot er för att ni skulle göra det här?”

”Irakierna kan inte glömma vad amerikanerna har gjort här” sade en annan. ”Ni har förstört barndomen. Ni kan inte förstöra allt och sedan säga ”Förlåt.” Ni kan inte begå brott och sedan säga ”Förlåt”. ”Bomba oss och sedan skicka team för att bedriva forskning om effekterna av bomberna … Nej, detta kommer vi inte att glömma. Det står inte skrivet i våra hjärtan, det är hugget i våra hjärtan.”

”… Vi är glada över att bygga broar mellan människor” sade dekanus, ”… men vi kommer inte att glömma. Vad kan ni göra? I Falluja, har 30 % av de födda barnen deformationer. Vad kan ni göra?”

Sami talade om hur han hade träffat en amerikansk soldat på flygplatsen. Han var en del av de särskilda styrkorna i Irak. Soldaten sade: ”Bibeln säger Du skall icke dräpa, men vi får lära oss att döda, döda för ingenting. Bara döda. Jag är så ledsen.”

”Bygga broar?” Svarade dekanen ”Be om ursäkt?” sade han. Vad kan du göra? ”I sin ton och attityd fanns inget agg, men ilska och sorg.

En ung man sade: ”USA är fortfarande här, i den amerikanska ambassaden i Bagdad finns 15 000 personer (och 5000 säkerhetsanställda för att skydda dem) och de har sina kollaboratörer. Kriget är inte över.”

Sedan besökte vi en shejk i Falluja, i hans hem. Han och Sami omfamnade varmt och välkomnade oss in i vardagsrummet. Under vårt samtal talade vi om vårt besök till närliggande Ramadi, av vad som sades där. ”I krig finns det alltid två förlorare”, sade han sorgset.

 

Anteckningar

Cathy Breen arbetar med Voices for Creative Non-Violence och är en katolsk arbetare i Mary House i New York. Hon bodde i Irak innan USA: s invasion 2003 och under ockupationen.