Dr. M. Reza Behnam – The Palestine Chronicle

 

Medan världen ser på har ett av historiens största brott tagit form. Passivitet, medverkan och tystnad inför folkmord har orsakat djupt lidande för det palestinska folket. Ingen slutgiltig upprättelse eller gottgörelse skulle motsvara omfattningen och magnituden av Israels depraverade brottslighet.

Oundvikligen kommer det att bli en slutgiltig upprättelse för dem som främjade en miljö där en ledamot av det israeliska parlamentet kände sig tillräckligt modig för att skryta: ”Alla vande sig vid tanken att man kan döda 100 Gazaborna på en natt … Och ingen i världen bryr sig.”

Tiden är förbi att otvetydigt konstatera att Israel, sedan det utropade sig till stat 1948, har terroriserat det palestinska folket och att USA och dess västerländska allierade, på grund av sitt överväldigande stöd för Israel, har varit aktiva deltagare i den terrorn.

Israeliskt våld passar helt klart in i Amerikas egen definition av ”inhemsk terrorism”.

Washingtons ledande brottsbekämpande myndighet, Federal Bureau of Investigation, definierar det som: ”Våldsamma, kriminella handlingar begångna av individer och/eller grupper [regimer] för att främja ideologiska mål som härrör från inhemska influenser såsom politiska, religiösa, sociala, rasmässiga eller miljömässiga natur.”

Palestinier har lidit obegripliga fasor eftersom amerikanska politiker, politiska influencers, offentliga och företagsmedier har misslyckats med att ge det historiska sammanhang som gav upphov till upproret den 7 oktober 2023. Utan den historien och diskussionen om palestinskt motstånd grundad i internationell rätt har de fått Israels oförsvarbara svar att verka berättigat.

Underlåtenheten att informera har i huvudsak gett Israel en licens att begå folkmord och alla möjliga grymheter i Gaza och har gjort det möjligt för amerikanska myndigheter att undertrycka motståndet mot kriget på amerikanska universitetsområden.

Medierna har till exempel utan tvekan accepterat regeringens olagliga beteckning av palestinskt motstånd mot israelisk ockupation som ”terrorism” och nationella befrielsegrupper som Islamiska motståndsrörelsen (Hamas) som terroristorganisationer.

Genom att likställa palestinskt motstånd med terrorism har de gör det lättare för myndigheterna att använda anklagelsen om ”stöd till terrorism” för att krossa oliktänkande och gripa pro-palestinska demonstranter.

Forskare och aktivister, som Columbia-studenten Mahmoud Khalil, som hållits utan rättslig rättegång i över två månader i ett interneringscenter i Louisiana, har gripits med motiveringen att de utgör ett hot mot USA:s utrikespolitik och säkerhet. I verkligheten var Khalils ”brott” att stå upp för sanningen och Palestina.

Med lite grundläggande faktainsamling skulle media ha lärt sig att motstånd mot ockupation är lagligt förstärkt enligt internationell rätt. Och att den fjärde Genèvekonventionen från 1949 och tilläggsprotokoll I uttryckligen bekräftar de ockuperades legitima rätt att göra motstånd mot ockupation som en del av rätten till självbestämmande. Motstånd inkluderar väpnad kamp i situationer med kolonial dominans, utländsk ockupation och mot rasregimer. Tilläggsprotokollen till konventionen från 1977 gav också rättslig legitimitet till ”nationella befrielserörelsers tillflykt till vapen”.

Dessutom skulle de ha upptäckt att FN:s generalförsamling har antagit ett flertal resolutioner som erkänner legitimiteten av väpnat motstånd som ett medel för förtryckta folk att uppnå självbestämmande och oberoende.

Israel är en kolonial, utländsk och rasistisk regim som brutalt har dominerat palestinska liv i åtta decennier, och enligt internationell rätt är motstånd mot det berättigat.

Det palestinska upproret kunde också ha förståtts annorlunda om media hade presenterat jämförbara fall, som Warszawagettoupproret 1943 – en historisk handling av judiskt motstånd mot deras nazistiska ockupanter under andra världskriget. Vi skulle ha svårt att hitta någon som skulle ifrågasätta rättfärdigheten eller legitimiteten i detta uppror, som de har gjort när det gäller upproret den 7 oktober.

Under den nazistiska ockupationen av Polen 1939 började till exempel tyska myndigheter koncentrera Polens judar, uppskattade till tre miljoner, till ett antal trånga getton belägna i städer över hela landet. Det förseglade Warszawagettot lagrade cirka 350 000 människor i ett tätt packat tre kilometer långt område av staden.

Judar som inte hade dött av sjukdom, svält eller deportation till förintelseläger kämpade tillbaka mot Nazitysklands sista försök att transportera dem till dödsläger. Även om de insåg att seger och överlevnad var osannolik vägrade de att ge upp. Efter 29 dagars strider dödades 13 000 judar i Warszawa och 17 tyska soldater. Efter att nazisternas ockupanter förstört hela gettot var deras sista handling att spränga den historiska synagogan i Warszawa från 1878.

De judiska krigarna visste mycket väl vad resultatet av sitt trots skulle bli. De valde dock att bestämma hur de skulle dö – Treblinka eller motstånd.

Efter år av förnedring gjorde palestinska motståndsstyrkor också ett val att bryta sig ut ur det avhumaniserande gettot där de hade hållits som gisslan i 58 år. Även om de också visste att de stod inför en mäktig, brutal armé, valde de ett ”Gazagettouppror” framför oändlig förtryckande instängdhet.

Allt eftersom Israel för varje dag närmar sig att fullborda sitt länge efterlängtade mål att döda så många palestinier som den ”civiliserade världen” tillåter, är det avgörande att betona det faktum att människor under kolonial eller utländsk ockupation, enligt internationell rätt, har en legitim rätt till väpnad kamp för att erhålla sin frihet och suveränitet.

Om oktoberupproret hade placerats i ett sammanhang med internationell rätt hade uppfattningarna kanske varit annorlunda, och våldet under de senaste 19 månaderna hade kanske inte inträffat. Viktigast av allt, 68 000 palestinier skulle inte ha massakrerats, och det forntida Gaza skulle nu inte vara en miljöförstörd ödemark.

Det är viktigt att inse att Palestina är ett av få länder i världen som fortfarande är under direkt militär ockupation och kolonialstyre. Med hjälp av det nybildade FN:s beskydd överlämnade britterna officiellt sitt koloniala mandat i Palestina till Tel Aviv-regimen 1948. Sedan dess har Israels plan att beslagta och kontrollera hela det historiska Palestina och med våld avlägsna den ursprungliga befolkningen aldrig upphört.

Dessutom bör uppmärksamheten fokuseras på Internationella domstolens rådgivande yttrande av den 19 juli 2024, som säger att Israel olagligen ockuperar och inte har rätt till suveränitet över något av de palestinska territorierna (Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza). Domstolen beordrade också att Israel skulle upphöra med sin ockupation, avstå från att bygga nya bosättningar, evakuera befintliga bosättningar och ge fullständig skadestånd till palestinska offer; och bekräftade återigen palestiniernas rätt till självbestämmande.

Israel har dock bara intensifierat sitt våld sedan Internationella domstolen avkunnade sitt beslut och efter att FN:s generalförsamling med överväldigande majoritet röstade för en resolution som gav domstolens rådgivande yttrande verkan.

I resolution ES-10/24 krävde generalförsamlingen att Israel inom 12 månader från antagandet (18 september 2024) av resolutionen skulle upphöra med sin olagliga närvaro i det ockuperade palestinska territoriet utan dröjsmål och uppfylla sina skyldigheter enligt internationell rätt.

USA och dess europeiska allierade har anslutit sig till Israel i att ge Internationella domstolen och FN:s generalförsamling ”digitus impudicus”, eftersom de ignorerar domstolens mandat att alla stater måste erkänna ockupationens olaglighet och avstå från att hjälpa Tel Aviv att upprätthålla ockupationen.

Internationell rätt är otvetydigt på Palestinas sida. Hittills har den främst varit en textuell representation, inte handling. Rättsliga förhållanden har inte hindrat Israel från att mörda palestinska motståndsledare, släppa tusenpundsbomber på icke-stridande för att döda en man.

Motstånd är en rättighet för de förtryckta. I ett brev till sin nyfödde son har Mahmoud Kahlil vältaligt gett röst åt den rätten och åt de palestinier som var, som är och som kommer att bli:

”Kampen för palestinsk befrielse är inte en börda; det är en plikt och en ära vi bär med stolthet. Så vid varje vändpunkt i mitt liv kommer ni att finna mig välja Palestina. Palestina framför bekvämlighet. Palestina framför jaget. Denna kamp är sötare än ett liv utan värdighet. Tyrannerna vill att vi ska underkasta oss, lyda, vara perfekta offer. Men vi är fria, och vi kommer att förbli fria.”

 

 

Original text: International Law and Israel’s Reign of Terror in Gaza