Hanan Ben Rhouma – Saphirnews
Fatima Hassouna är ett av de senaste offren för kriget i Gaza. Den 25-åriga palestinska fotojournalisten dödades tillsammans med sin familj onsdagen den 16 april i bombdådet mot hennes hem. ”När det gäller döden, som är oundviklig, om jag dör, vill jag ha en rungande död. Jag vill inte vara en nyhetsflash, inte bara en siffra. Jag vill ha en död som hela världen kommer att höra talas om, ett märke som kommer att finnas kvar för alltid, och bilder som varken tid eller rum kommer att kunna begrava”, sa kvinnan som förberedde sitt bröllop trots den fasa som den palestinska enklaven har kastats in i sedan oktober 2023.
Samma dag mobiliserade hundratals journalister över hela Frankrike, i linje med Fatima Hassounas ord, i solidaritet med sina kollegor i Gaza. Detta är fallet i Marseille och Strasbourg. Den största sammankomsten ägde rum i Paris, framför Bastilleoperan. Nästan 200 journalister – som representerar de cirka 200 palestinska kollegor som dödats under de senaste 18 månaderna – deltog i en dödsoffer på trapporna till torget i Paris.
Medan de dödas namn läses upp faller deltagarna, iklädda ”Press”-västar, några täckta av falskt blod, en efter en. I deras händer fungerar skyltar med foton och identiteter på de avlidna som en påminnelse om att de ”inte bara är siffror”. Symbolen för en massaker som aldrig tidigare skådats i presshistorien, ”alla konflikter tillsammans”, och som fick ett fyrtiotal franska redaktioner att underteckna ett upprop som fördömde den israeliska önskan att ”införa en mediemörkläggning av Gaza, (att) tysta, så mycket som möjligt, vittnen till de krigsförbrytelser som begåtts av dess trupper, i en tid då ett växande antal internationella icke-statliga organisationer och FN-organ beskriver dem som folkmordshandlingar”.
En sådan mobilisering av pressen i Frankrike är exempellös, välkomnade Journalistförbundet (SNJ), som mobiliserade från början av kriget i Gaza för att öka medvetenheten om journalisternas svåra situation. ”Vi är flera hundra journalister från olika redaktioner, med olika, till och med diametralt motsatta, redaktionella linjer. ”Detta är exempellöst på denna nivå inom yrket”, konstaterar dess generalsekreterare Agnès Briançon. Inför ”den omätliga tragedi som pågår i Gaza” måste vi säga: ”Nog med medieavstängningen, nog med straffriheten, nog med massakrerna”, förklarade hon till applåder från en stor publik som hade kommit för att stödja initiativet.
Före henne, och efter den gripande uppräkningen av namnen på avlidna kollegor, gavs ordet först till palestinska journalister. Samlade framför banderollen ”Gaza. Stoppa massakern på journalister. ”Solidaritet med våra kollegor”, fördömer de rakt ut det pågående folkmordet i Gaza och ”det är viktigt att berätta för världen”, enligt en av dem, som har sökt sin tillflykt till Frankrike med sin fru och barn sedan januari för att undkomma massakrerna.
”Detta är inte ett krig mot terrorism som de säger, inte heller ett krig mot Hamas eller Muslimska brödraskapet, utan det är ett folkmord mot palestinierna, mot deras sak, mot rättvisa”, sa han. Hans kollega från Palestinska journalistsyndikatet (PJS) hoppas, genom dagens demonstrationer, som borde leda till fler, att blodet som hans kollegor spillt inte ska vara förgäves.
Kränkande uttalanden inför straffrihet som måste få ett slut
Thibaut Bruttin, generaldirektör för Reportrar utan gränser (RSF), vill vara offensiv för att visa sin organisations starka stöd för aktionen. ”Denna sammankomst kommer sent. Kanske för sent, det måste erkännas. Jag tror att den diskurs vi använder ibland är svår att höra eftersom den livnär sig på svagheter, rädslor och splittringar, och detta måste upphöra. Svårigheten att få palestinska journalisters sak hörd är ett bevis på att de israeliska väpnade styrkornas lömska gift ibland till och med har trängt in i vår egen berättelse”, erkänner han.
Höjdpunkten av avhumaniseringen av palestinska journalister är att se dem ”förtalas efter döden”, RSF-tjänstemannen är förolämpad. ”Jag har aldrig sett en konflikt där man, när en journalist dör, får höra att han innerst inne var en terrorist. Allt detta är meningslöst”, fördömer han, innan han uppmanar journalister att ”gå ut och möta allmänheten” för att ”skapa en koalition” som möjliggör öppnandet av Gaza, som idag är ett fängelse och en friluftskyrkogård. ”Gaza har blivit en massgrav för palestinier och de som kommer till deras hjälp”, fördömde Läkare utan gränser (MSF) tidigare under dagen.
”Den totala straffrihet som Benjamin Netanyahu åtnjuter uppmuntrar honom bara att mångdubbla sina krigsförbrytelser”, tillrättavisade en talesperson för Europeiska journalistförbundet. Och att beklaga att det som händer i Gaza ”förebådar en värld där djungelns lagar regerar, terrorism i alla dess former, med början i statsterrorism och totalt förakt för människor”. Han uppmanar det internationella samfundet att ”garantera journalisters och civilas säkerhet i Gaza” och att ”hålla de israeliska ockupationsstyrkorna ansvariga för deras upprepade brott mot journalister”.
Journalister tar sitt ansvar
SNJ-CGT uppmanar stater att ”genomföra den internationella arresteringsordern mot Benjamin Netanyahu” för att få slut på den straffrihet han åtnjuter med sin regering och armé. Det är också grundläggande och nödvändigt att vi, journalister, uttrycker vår indignation över att alla världens medborgares rätt till information är under attack, men vi glömmer inte att betona att massakrerna på civilbefolkningar, kvinnor och barn är oacceptabla.” Informationspersonal uppmanas därför att ”kämpa i sina nyhetsredaktioner så att mediebevakningen av Gazas förstörelse och massakern på dess befolkning står i proportion till dess allvar”.
För Reportrar i Solidaritet har ”var och en av oss en skyldighet att skaka om resten av yrket och självkritik är avgörande.” Föreningen fördömer vissa mediebolag – utan att namnge dem – som under de senaste månaderna har ”upplivat den israeliska berättelsen som döljer det koloniala sammanhanget och årtionden av förtryck av det palestinska folket”, och insisterar på att detta är ett ”folkmord”. Att inte namnge verkligheten som sådan, ”är en förolämpning mot palestinska journalisters arbete som betalar med sina liv för att rapportera om massakern på sitt eget folk”.
Det sista ordet här lämnas till den palestinska journalisten Rami Abou Jamous, som skickade ett ljudmeddelande till sina franska kollegor från Gaza: ”Må denna ceremoni vara mer än en hyllning, må den vara ett löfte: att skydda pressfriheten var den än vacklar, att bära de förtrycktas röst när den vacklar, att få ljuset att segra över mörkret.” Han citerar journalisten Albert Londres som sa att ”vårt jobb är att bära pennan till såret”, och försäkrar att om ”såret är öppet i Gaza”, ”är pennan fortfarande där, och vi kommer att bära den tillsammans. (…) Du är de röstlösas röst, minnet inför minnesförlust, och tillsammans kommer vi att fortsätta. Tack så mycket”.
