Mohammed Salem – Middle East Monitor

 

I ljuset av den barbariska sionistiska aggressionen mot palestinierna i Gazaremsan – folkmord och etnisk rensning – finns det ett akut behov av att motverka den sionistiska propagandan som ”upprepas i oändlighet i media, påtvingad av militären, accepterad utan tvekan av världens regeringar.” Den israeliska historikern professor Ilan Pappes bok från 2017 Ten Myths About Israel (Verso) gör jobbet förträffligt. Den bortgångne John Pilger beskrev Pappe som ”Israels modigaste, mest principfasta, mest skarpsinniga historiker.” Hur rätt han hade.

Författaren tittar på fakta i Palestina-Israel-frågan, myterna som Israel grundades på, de strategier som sionisterna följt för att hantera den, och skälen till den uppenbara västerländska partiskheten när det gäller att stödja israelisk aggression.

Det mesta av världens förståelse av Palestinas historia är förvrängd, till stor del på grund av den israeliska berättelsen. ”Historisk desinformation,” säger Pappe, ”även från det senaste förflutna kan göra enorm skada.” Vad han kallar ”medvetet missförstånd av historien” kan och ”främja förtryck och skydda en regim av kolonisering och ockupation. Det är därför inte förvånande att desinformations policy fortsätter till nutid och spelar en viktig roll för att bevara konflikten.”

 

Myt 1: Palestina var ett tomt land

Det är vad sionisterna sa. ”Ett land utan ett folk, för ett folk utan ett land”, var påståendet. Och ändå har Palestina varit bebott av palestinierna i århundraden. ”Palestina” var en romersk provins och under den ottomanska perioden 1517 till 1917 var det till stor del ett sunnimuslimskt samhälle på landsbygden. Historikern Yonatan Mendel noterar att judarna utgjorde mellan två och fem procent av befolkningen innan sionismens fula huvud dyker upp.

Men enligt Pappe kommer alla som läser officiella israeliska källor kommer att sluta med att tro idén om att ”1500-talets Palestina, verkar det som, huvudsakligen var judiskt, och det kommersiella livsnerven i regionen var koncentrerad till de judiska samhällena i dessa städer.” Och att år 1800, ”Palestina hade blivit en öken… För varje år som gick blev landet mer kargt, avskogningen ökade och jordbruksmark förvandlades till öken.” När den marknadsförs via en officiell statlig webbplats, tillägger författaren, blir ”den här tillverkade bilden aldrig tidigare skådad.”

Många israeliska forskare har ifrågasatt denna falska berättelse, inklusive David Grossman, Amnon Cohen och Yehoushua Ben-Arieh. Deras forskning visar att Palestina under århundradena, snarare än att vara en öken, var ett blomstrande arabiskt samhälle på väg att gå in i 1900-talet som ett modernt samhälle. Den sionistiska rörelsens kolonisering förvandlade dess moderniseringsprocess till en katastrof för majoriteten av ursprungsbefolkningen som bodde där.

 

Myt 2: Judarna var ett folk utan land

Enligt Shlomo Sand i sin bok The Invention of the Jewish People antog den kristna världen idén om judarna som en nation som en dag måste återvända till det heliga landet för att uppfylla bibliska profetior om Jesu andra ankomst och tidens ände. Den kristna sionismen föregick den politiska sionismen, vilket gjorde den till ett judiskt projekt. Den kristna tanken var att kolonisera Palestina och omvandla det till en kristen enhet. Denna kombination av judiska och kristna motiv matade in frågan om 1917 års Balfourdeklaration av den brittiska regeringen. Än idag är miljontals evangeliska kristna i framför allt USA bland de mest högljudda anhängarna av staten Israel. ”Behovet” av att underlätta ”de landsflyktigas återvändande” i det heliga landet är en väsentlig del av kristen tro.

 

Myt 3: Sionism är judendom

Sedan starten i mitten till slutet av 1800-talet har sionismen bara varit ett oväsentligt uttryck för judiskt kulturliv. Enligt Pappe, ”Den föddes ur två impulser bland judiska samhällen i Central- och Östeuropa. Den första var ett sökande efter säkerhet inom ett samhälle som vägrade att integrera judar som jämställda och som då och då förföljde dem, antingen genom lagstiftning eller genom upplopp organiserade eller uppmuntrade av makterna som en avledning från ekonomiska kriser eller politiska omvälvningar. Den andra impulsen var en önskan att efterlikna andra nya nationella rörelser som växte fram i Europa vid den tiden, under vad historiker kallade Nationernas europeiska vår.”

Därför försökte dessa judar att förvandla judendomen från en religion till en politisk ideologi och de föreslog två saker: omdefinieringen av judendomen som en nationell rörelse, och preferensen att kolonisera Palestina. Den första fasen av sionismen kulminerade i Theodor Herzls handlingar och verk, en ateistisk journalist som inte hade någon koppling till judiskt religiöst liv, men som drog slutsatsen att utbredd antisemitism gjorde assimilering omöjlig i Europa, och att en judisk stat var den bästa lösningen till det judiska problemet. Palestina var inte hans första val som platsen för denna stat.

Framstående rabbiner och personer i europeiska judiska samfund avvisade det nya tillvägagångssättet. Religiösa ledare såg sionismen som en form av sekularisering och modernisering, medan sekulära judar fruktade att de nya idéerna skulle väcka frågor om judarnas lojalitet till sina nationalstater och därmed öka antisemitismen. Reformjudendomen avvisade också idén om att omdefiniera judendomen som nationalism och skapandet av en judisk stat i Palestina.

 

Myt 4: Sionism är inte kolonialism

Västerländsk nybyggare-kolonialism, som koloniserade Amerika, södra Afrika, Australien och Nya Zeeland, motiverades av önskan att ta territorium, marknadsförd av religiös rätt, och genomfördes genom att utplåna ursprungsbefolkningen. Sionismen är också en nybyggare-kolonial rörelse, och den palestinska nationella rörelsen är antikolonial.

År 1945 hade sionismen lockat mer än en halv miljon bosättare till ett land som redan hade en befolkning på cirka två miljoner. Det enda sättet för bosättare att utöka sitt grepp om marken och säkerställa en exklusiv demografisk majoritet var att avlägsna ursprungsbefolkningen från sitt hemland. Palestina var demografiskt aldrig helt och hållet judiskt, och även om Israel kontrollerar allt politiskt på olika sätt idag, fortsätter den sionistiska staten att kolonisera landet och bygga nya bosättningar i Galileen, Negev och Västbanken.

 

Myt 5: Palestinierna lämnade sitt hemland frivilligt 1948

Tanken att palestinierna lämnade sitt hemland frivilligt är en annan myt som Pappe utmanar. ”Den sionistiska ledningen och ideologerna kunde inte föreställa sig ett framgångsrikt genomförande av sitt projekt utan att bli av med den infödda befolkningen, antingen genom överenskommelse eller med våld. På senare tid, efter år av förnekande, har sionistiska historiker som Anita Shapira accepterat att deras hjältar, ledarna för den sionistiska rörelsen, allvarligt övervägde att överföra palestinierna.”

Befolknings ”överföring” är en väsentlig princip för sionistisk kolonisering. 1937 sa David Ben-Gurion till den sionistiska församlingen: ”I många delar av landet kommer det inte att vara möjligt att bosätta sig utan att överföra den arabiska fellahinen. Med obligatorisk överföring skulle vi ha ett stort område för bosättning… Jag stöder obligatorisk överföring. Jag ser inget omoraliskt i det.”

Den israeliska regeringen insisterar dock på att palestinier lämnade sitt land som flyktingar eftersom deras ledare, och ledarna i arabvärlden, sa åt dem att lämna Palestina innan de arabiska arméerna invaderade och sparkade ut judarna, varefter de kunde återvända. Men, konstaterar Pappe, ”Detta är en myt som uppfunnits av det israeliska utrikesministeriet.” Dessutom, ”Den etniska rensningen av palestinierna kan inte på något sätt motiveras som ett ”straff” för att de förkastade en FN-fredsplan som utarbetades utan något samråd med palestinierna själva.” Han fortsätter med att påpeka att ”Från vår nuvarande utsiktspunkt finns det ingen flykt från att definiera de israeliska aktionerna på den palestinska landsbygden som ett krigsbrott. I själva verket som ett brott mot mänskligheten.”

 

Myt 6: Kriget i juni 1967 var ett krig av ”Inget val”

Den berättelse som Israel accepterar är att kriget 1967 tvingade Israel att ockupera Västbanken och Gazaremsan och hålla den i förvar tills arabvärlden, eller palestinierna, var villiga att sluta fred med den självutnämnda judiska staten. Många tror att kriget 1967 var ett krig där Israel gjorde motstånd och ockuperade Västbanken, östra Jerusalem och Gaza i självförsvar. (Ja, berättelsen om ”självförsvar” har funnits länge.) I verkligheten var det Israel som inledde den första attacken mot Egypten 1967. Premiärminister Menachem Begin sa senare: ”I juni 1967 hade vi återigen ett val. Den egyptiska arméns koncentrationer i Sinai närmande bevisar inte att Nasser verkligen var på väg att attackera oss. Vi måste vara ärliga mot oss själva. Vi bestämde oss för att attackera honom.”

Särskilt beslagtagandet av Västbanken var ett sionistiskt mål före 1948, och passar in i det sionistiska projektet. Avsikten har alltid varit att beslagta så många palestiniers land som möjligt med så få palestinier som möjligt.

”Efter ockupationen begränsade den nya härskaren palestinierna på Västbanken och Gazaremsan i ett omöjligt limbo: de var varken flyktingar eller medborgare – de var och är fortfarande medborgarlösa invånare”, skriver Pappe. ”De var fångar, och är i många avseenden fortfarande, i ett enormt fängelse där de inte har några medborgerliga och mänskliga rättigheter och ingen inverkan på sin framtid. Världen tolererar den här situationen eftersom Israel hävdar – och påståendet har aldrig ifrågasatts förrän nyligen – att situationen är tillfällig och bara kommer att fortsätta tills det finns en riktig palestinsk partner för fred. Inte överraskande har en sådan partner inte hittats. I skrivande stund fängslar Israel fortfarande en tredje generation palestinier med olika medel och metoder, och skildrar dessa megafängelser som tillfälliga realiteter som kommer att förändras när fred kommer till Israel och Palestina.”

 

Myt 7: Israel är den enda demokratin i Mellanöstern

Fram till 1967 representerade palestinierna som kunde hålla kvar sina hem och mark 1948 och blev israeliska medborgare 20 procent av befolkningen men utsattes för ”militärt styre baserat på drakoniska brittiska obligatoriska nödregler som nekade palestinierna alla grundläggande mänskliga eller medborgerliga rättigheter. Lokala militärguvernörer var de absoluta härskarna över dessa medborgares liv: de kunde utarbeta särskilda lagar för dem, förstöra deras hus och uppehälle och skicka dem i fängelse närhelst de kände för det.” Pappe noterar vidare: ”Detta tillstånd av militär terror exemplifieras av Kafr Qasim-massakern i oktober 1956, då, på tröskeln till Sinai-operationen, fyrtionio palestinska medborgare dödades av den israeliska armén. Myndigheterna påstod att de var sena på väg hem från arbetet på fälten när ett utegångsförbud hade införts för byn. Detta var dock inte den verkliga anledningen. Senare bevis visar att Israel på allvar hade övervägt att fördriva palestinier från hela området som kallas Wadi Ara och triangeln där byn låg.”

Grundlagen om återvändande ger automatiskt israeliskt medborgarskap till alla judar i världen, var de än är födda. ”Särskilt denna lag är flagrant odemokratisk”, förklarar Pappe, ”för den åtföljdes av ett totalt förkastande av den palestinska rätten att återvända – erkänd internationellt av FN:s generalförsamlings resolution 194 från 1948. Detta avslag vägrar att tillåta palestinier medborgare i Israel att förena sig med sina närmaste familjer eller med dem som utvisades 1948. Att neka människor rätten att återvända till sitt hemland, och samtidigt erbjuda denna rätt till andra som inte har någon anknytning till landet, är en modell för odemokratisk praxis.”

I sin rapport från 2015 anklagade Amnesty International israeliska styrkor på den ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem, för ”olagliga dödande av palestinska civila, inklusive barn.” De ”fångade tusentals palestinier som protesterade mot eller på annat sätt motsatte sig Israels fortsatta militära ockupation, och höll hundratals i administrativa fängelser (utan varken åtal eller rättegång). Tortyr och annan misshandel var fortfarande utbredd och begicks ostraffat. Myndigheterna fortsatte att främja illegala bosättningar på Västbanken och inskränkte kraftigt palestiniernas rörelsefrihet, ytterligare skärpte restriktionerna mitt i en upptrappning av våldet från oktober, vilket inkluderade attacker mot civila israeler av palestinier och uppenbara utomrättsliga avrättningar av israeliska styrkor. Israeliska bosättare på Västbanken attackerade palestinier och deras egendom praktiskt taget ostraffat. Gazaremsan förblev under en israelisk militär blockad som införde kollektiva bestraffningar mot dess invånare. Myndigheterna fortsatte att riva palestinska hem på Västbanken och inne i Israel, särskilt i beduinbyar i Negev/Naqab-regionen, och med tvång vräkt sina invånare.”

Detta är inte en demokratis handlingar. Och ändå tillåter den så kallade demokratiska världen inte bara Israel att agera ostraffat, utan stöder det också utan tvekan.

 

Myt 8: Oslomytologierna

Den 13 september 1993 undertecknade Israel och Palestinas befrielseorganisation en principförklaring, känd som Osloavtalet. ”Vi bör erkänna att Osloprocessen inte var en rättvis och jämlik strävan efter fred, utan en kompromiss som ett besegrat, koloniserat folk gick med på”, konstaterar Pappe. ”Som ett resultat tvingades palestinierna att söka lösningar som stred mot deras intressen och äventyrade deras existens. Samma argument kan anföras om debatterna om ”tvåstatslösningen” som erbjöds i Oslo. Detta erbjudande bör ses för vad det är: partition under en annan formulering. Även i detta scenario, även om villkoren för debatten ser annorlunda ut, skulle Israel inte bara bestämma hur mycket territorium det skulle avstå utan också vad som skulle hända i det territorium som det lämnade efter sig.”

I de ursprungliga avtalen fanns det ett israeliskt löfte om att viktiga frågor – Jerusalems öde, flyktingar och bosättningar – skulle förhandlas när den femåriga övergångsperioden tog slut. De blev de ökända ”slutstatusfrågorna”. Men när Benjamin Netanyahu blev israelisk premiärminister för första gången 1996, motsatte han sig Osloavtalet, och processen stoppades.

 

Myt 9: Gaza-mytologier

Gazaremsan förkroppsligar frågan om Palestina i allmänhet, eftersom det nu bor mer än 2,3 miljoner palestinier där under de mest eländiga förhållanden, och ett av de mest tätbefolkade områdena i världen. De har blivit utsatta av Israel för upprepade bombningar och militära intrång sedan 2006.

Det finns tre myter som vilseleder den allmänna opinionen om orsakerna till det pågående våldet i Gaza:

”Hamas är en terroriströrelse”: I själva verket är den islamiska motståndsrörelsen – känd under sin arabiska förkortning Hamas – en legitim befrielserörelse, och den är en av huvudaktörerna på plats. Från grundandet 1987 fram till nu har det varit engagerat i en existentiell kamp mot väst, Israel och den palestinska myndigheten kontrollerad av dess främsta, sekulära rival, Fatah. Den tillkännagav sitt godkännande av ett fullständigt israeliskt tillbakadragande från alla ockuperade områden med en tioårig vapenvila innan någon framtida lösning kunde diskuteras. Även om det vann majoritet i valet till det lagstiftande rådet 2006 och bildade den palestinska regeringen, mötte det starkt motstånd från Israel och Fatah, och utvisades från Västbanken och begränsades till Gazaremsan. Hamas förkastar Osloavtalet och erkännandet av Israel och förklarar sitt engagemang för väpnad kamp, vilket är legitimt enligt internationell rätt.

”Det ensidiga israeliska tillbakadragandet från Gaza 2005 var en fredsgest som möttes av fientlighet och våld.” I själva verket var denna ”frigörelse” en del av strategin som syftade till att skärpa Israels grepp om Västbanken och förvandla Gazaremsan till ett enormt fängelse som kan övervakas och bevakas från utsidan. Det var också en strategisk insats som gjorde det möjligt för Israel att reagera hårt mot Hamas, med katastrofala konsekvenser för invånarna i Gaza.

Den tredje myten är Israels påstående att dess handlingar sedan 2006 alla har varit en del av ett ”självförsvarskrig” (det finns det påståendet igen) mot terrorism. Faktum är att detta ”krig” är en del av det ”långsamma” folkmordet på palestinierna i Gaza som har pågått i decennier, och som först nyligen har blivit både mycket uppenbart och mordiskt på alla möjliga sätt.

 

Myt 10: Tvåstatslösningen är den enda vägen framåt

I Camp David-förhandlingarna 2000 föreslog Israel upprättandet av en liten palestinsk stat med Abu Dis som huvudstad, men utan betydande nedmontering av sina egna illegala bosättningar och ingen rätt att återvända för flyktingarna. Inte överraskande kollapsade förhandlingarna. Därför har Osloavtalet blivit en destruktiv faktor för det palestinska samhället, istället för att skapa fred. Avtalet har blivit irrelevant för verkligheten på plats. Fler bosättningar har byggts och fler kollektiva bestraffningar har utdömts och utdömts mot palestinierna i de israeliskt ockuperade områdena. Även om du tror på tvåstatslösningen, skulle en rundtur på Västbanken eller Gazaremsan få dig övertygad om orden från den israeliska forskaren Meron Benvenisti, som skrev att Israel hade skapat oåterkalleliga fakta på plats: tvåstaterna lösningen dödades alltså av Israel.

Om man ser på framtiden är påståendet att tvåstatslösningen är den enda vägen framåt en annan myt. All kritik av denna myt beskrivs som antisemitism. Däremot är det tvärtom. Tvåstatslösningen bygger på idén att den judiska staten är den bästa lösningen på det judiska ”problemet”, att judarna måste bo i Palestina och inte någon annanstans, och att Israel och judendomen är samma sak och att all kritik riktad mot det är kritik av judar och judendom. Detta argument antyder att judar är oförmögna att vara medborgare i något annat land; eller kommer alltid att ses som ”inte riktigt en av oss” av medborgare i de länder där de är födda, vilket både är en antisemitisk metafor och mycket farligt.

Paradoxalt nog många av Israels främsta anhängare i väst är de som hör till höger och högerextremt politiskt. I vissa fall är de på extremhögern, politiska arvtagare till nazisterna som mördade sex miljoner judar under Förintelsen. Ironin är förlorad på de alltmer högerextrema extremisterna som nu är ministrar i den mest extrema israeliska regeringen någonsin. Som saken ser ut verkar det därför som att ingenting kommer att hindra den sionistiska staten från att fullborda sin kolonisering av Västbanken och fortsätta sin belägring och folkmord i Gaza.

 

Slutsats: Israel är en bosättarkoloni

Israel är en kolonialstat för bosättare och koloniserar inte bara palestinsk mark, utan driver också ut och dödar ursprungsbefolkningen. Palestinierna avhumaniseras av israeliska tjänstemän och berövas sina mest grundläggande rättigheter. Den sionistiska staten Israel bedöms ha passerat den lagliga tröskeln för att klassas som en apartheidenhet av många, inklusive B’Tselem, Human Rights Watch och Amnesty International. Den sionistiska strävan efter ”Stor Israel” bygger på behovet av mer mark med så få palestinier som möjligt. Det är detta som underblåser konflikten, inte legitimt palestinskt motstånd mot ockupationen av deras land. ”Den exceptionalism som Israel åtnjöt, och dessförinnan av den sionistiska rörelsen, gör ett hån mot all västerländsk kritik av kränkningar av mänskliga rättigheter i arabvärlden”, säger Pappe.

År har gått till spillo med att prata om tvåstatslösningen. Israeliska judar och världen i stort måste dock övertygas om att ”När du grundar en stat – även en med en blomstrande kultur, en framgångsrik högteknologisk industri och en mäktig militär – på grundval av att fördriva ett annat folk, din moralisk legitimitet kommer alltid att ifrågasättas. Att begränsa frågan om legitimitet till endast de territorier som Israel ockuperade 1967 kommer aldrig att lösa problemet i kärnan av problemet”, även om Israel avslutar ockupationen av Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan i morgon. Det kommer helt enkelt att bli en konflikt av ett annat slag.

Det är viktigt för världen, särskilt judar som inte stödjer Israel (och inte alla judar är sionister, precis som inte alla sionister är judar), att förstå vad som hände i Palestina efter andra världskriget. Sionismen fick fullfölja sitt koloniala projekt eftersom skapandet av en judisk stat erbjöd Europa, inklusive dåvarande Västtyskland, en enkel väg ut ur det värsta överskottet av antisemitism som någonsin skådats. Israel var först med att tillkännage sitt erkännande av det nya Tyskland i utbyte mot att få en massa pengar och fick carte blanche för att förvandla hela Palestina till Israel. Precis som Theodor Herzl hade argumenterat för de antisemiter som styrde Europa i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet, presenterade sionismen sig som en lösning på antisemitismen, och detta gjorde att den kunde utvecklas och fortsätta att kolonisera Palestina.

En rättvis lösning på Palestinafrågan kommer inte att uppnås om inte myter slutar behandlas som fakta. Palestina var inte tomt, och det var inte heller ett hemland för judarna. Det koloniserades och dess folk fördrevs 1948 och tvingades lämna sitt land och sitt hemland. Koloniserade nationer, även under FN-stadgan, har rätt att kämpa för befrielse på alla sätt, inklusive ”väpnad kamp”. Det framgångsrika slutet på denna konflikt ligger i upprättandet av en inkluderande, demokratisk stat där alla dess medborgare har lika rättigheter. Att överge myterna och möta verkligheten är ett viktigt första steg framåt. Eller, som prof. Ilan Pappe har sagt ofta, vi måste ”av-sionisera” staten Israel.

 

Ett gratis exemplar av Ilan Pappes tio myter om Israel kan erhållas från förlaget här: https://www.versobooks.com/en-gb/blogs/news/palestine-was-not-empty

 

 

 

Originaltext: Ilan Pappe’s book Ten Myths About Israel challenges the propaganda campaign