Peter Oborne and Lubna Masarawa – Middle East Eye

 

Femtiosju år har gått sedan israeliska styrkor svepte genom östra Jerusalem och Västbanken under det arabisk-israeliska kriget 1967, känt i Israel som sexdagarskriget.

Ända sedan dessa områden har varit under israelisk militär ockupation. En brutal ockupation för att vara säker.

Men det var en laglig ockupation, enligt folkrättens bokstav, som anger skyldigheter och ansvar som en ockupationsmakt måste upprätthålla på territorium under dess kontroll under väpnad konflikt.

Visst, många av de handlingar som den israeliska regeringen genomförde, framför allt överföringen av 700 000 bosättare till ockuperat territorium, anses allmänt ha varit i direkt strid med internationell lag.

Fredagens betydelsefulla rådgivande yttrande från Internationella domstolen (ICJ) i Haag, FN:s högsta domstol, ändrar det.

Domstolen har funnit att hela ockupationen är olaglig och att Israels bosättningspolitik strider mot Genèvekonventionen, som säger att ”ockupationsmakten inte ska deportera eller överföra delar av sin egen civilbefolkning till det territorium som den ockuperar”.

Den har också funnit att Israels politik och praxis i de ockuperade palestinska områdena innebär en annektering av stora delar av dessa territorier, och att Israel systematiskt diskriminerar de palestinier som bor där.

Domstolen säger också att Israels praxis och policy kränker palestiniernas rätt till självbestämmande.

ICJ:s president Nawaf Salam skrädde inte sina ord och sa: ”Israels ihållande missbruket av dess ställning som en ockupationsmakt genom annektering och ett hävdande av permanent kontroll över det ockuperade palestinska territoriet och fortsatt frustration av det palestinska folkets rätt till sig självbestämmande bryter mot grundläggande folkrättsprinciper och gör Israels närvaro i det ockuperade palestinska territoriet olaglig.”

Från och med nu är det inte bara Israels uppförande av ockupationen som ska anses vara olagligt. Så också, enligt ICJ:s domare, är själva ockupationen.

Det bör förstås att detta ICJ-fall är helt separat från de andra pågående förfarandena vid domstolen angående Israel: Sydafrikas klagomål om att Israel begår folkmord i Gaza, vilket domstolen redan har dömt som ”plausibelt”.

Fredagens yttrande är ett svar på en begäran från FN:s generalförsamling, inlämnad i december 2022 och stödd av 87 länder (även om de motarbetas av bland annat USA, Storbritannien, Tyskland och Israel).

FN:s generalförsamling frågade domstolen om den militära ockupationen av Israel fortfarande borde betraktas som tillfällig (och därmed laglig) mot bakgrund av att den har pågått i mer än ett halvt sekel.

Inlagor till domstolsförhandlingen bad ICJ att ta hänsyn till den massiva utvidgningen av bosättningar såväl som många uttalanden från israeliska politiker, inklusive premiärminister Benjamin Netanyahu, som kategoriskt utesluter en palestinsk stat samtidigt som de beskriver Västbanken som en del av ett större Israel.

Domstolen har gått med på det – och kommit till uppfattningen att Israel har bedrivit en permanent ockupation på Västbanken. Den har accepterat att Israel i praktiken har annekterat Västbanken.

 

Djupgående konsekvenser

Det bör betonas att ICJ inte har utfärdat något starkare än ett icke-bindande yttrande som inte i sig förpliktar Israel att dra sig tillbaka från Västbanken.

Men konsekvenserna är djupgående. I decennier har successiva israeliska regeringar missbrukat ockupationens tekniska laglighet för att utöka den israeliska statens grepp, stjäla mark från palestinier och bygga illegala bosättningar för israeliska medborgare.

För att citera förra februaris förtvivlade inlaga till domstolen från Riyad al-Maliki, palestinsk utrikesminister, började Israel ”från den första dagen av dess ockupation, kolonisera och annektera landet i syfte att göra dess ockupation oåterkallelig. Det lämnade oss med en samling bortkopplade bantustanser.”

ICJ:s dom är viktig eftersom den tar bort de rättsliga oklarheter och geniala byråkratiska subtiliteter som har möjliggjort den israeliska ockupationen.

Och det kommer i det exakta ögonblicket då Israel, under skuggan av Gaza-kriget, i alla fall har drivit på med att slutföra de facto annekteringen av Västbanken, och övergett anspråket att området är under tillfällig militär ockupation.

Denna politik fick ett rungande stöd tidigt på torsdagsmorgonen när Israels parlament, Knesset, röstade för att helt och hållet förkasta en palestinsk stat.

Med 68 Knesset-ledamöter som röstade för, och bara nio emot, åtnjöt resolutionen stöd av Netanyahus Likud-parti såväl som hans allierade i högerextrema, Bezalel Smotrichs religiösa sionismparti och Itamar Ben Gvirs judiska makt.

Men det stöddes också av Benny Gantz, ledare för det påstådda centristiska partiet National Unity och en man som ofta karakteriseras av västerländska beslutsfattare som ett moderat inflytande inom israelisk politik.

Betydelsen av omröstningen i Knesset är betydelsefull.

Tillsammans med förkastandet av idén om den palestinska staten går den så kallade ”tvåstatslösningen”, den hackade formeln som fortfarande är älskad av många västerländska politiker trots att verkligheten på fältet har gjort den allt mer omöjligt.

 

En stat

Från och med nu kan det inte finnas något argument för att Israel har börjat på en väg mot ett mål som det antingen har fördunklat eller förnekat i ett halvt sekel sedan 1967: enstatslösningen.

Naturligtvis kan en föreställning om ett sådant resultat vara en enstatslösning i betydelsen ett enda land öppet för alla dess medborgare med lika rättigheter och friheter för alla.

Men Israels nuvarande politiska ledning planerar inte det. De vill ha ett judiskt etnostat där palestinier nekas sociala och ekonomiska rättigheter.

Det finns ett ord för detta: apartheid. Människorättsorganisationer inklusive Amnesty International, Human Rights Watch, Israels eget B’Tselem och det västbanksbaserade Al-Haq har redan tillämpat den termen på Israel.

Men västerländska ledare har vägrat att följa efter. Det är svårt att se hur de kan undvika att möta den verkligheten i ljuset av ICJ:s åsikt och omröstningen i Knesset.

När det gäller Sydafrika ledde internationellt fördömande till sanktioner och reserestriktioner som lämnade landet isolerat, och ledde så småningom till frigivningen av Nelson Mandela och slutet på apartheidsystemet.

Det är därför denna ICJ-utlåtande utgör ett jätteproblem för västerländska ledare som stöder Israel.

Det lämnar dem öppna för frågor om det stödet i en tid då Israels parlament har förkastat existensen av en palestinsk stat på alla villkor, och den högsta domstolen i världen har anklagat den för den illegala annekteringen av Västbanken.

I synnerhet i London och Washington gör det regeringar sårbara för ytterligare utmaningar angående lagligheten och moralen i att fortsätta leverera vapen som utplaceras med daglig dödlig effekt mot palestinier i Gaza och på Västbanken.

Genom sina handlingar har Israels regering, och nu dess parlament, öppet visat sitt eget trots mot den regelbaserade internationella ordningen.

Men ICJ:s åsikt lämnar åtminstone västerländska ledare utan några återstående ursäkter för att tvivla på detta faktum.

 

 

Originaltext: ICJ opinion on Israel’s occupation upends the order that oppresses Palestinians