T. Elchenaui

Historiebeskrivning baseras alltid på fynd som man har gjort, de kan vara litterära, arkeologiska eller rentav
traditionella muntliga berättelser. Man reviderar historien i takt med fynd som upptäcks senare, även datering kan ändras
i takt med tekniska framsteg som t ex. karbonmetod.

I vårt fall är det ett ögonvittne som såg och levde med vikingar i tre år och skrev sedan ned sina anteckningar i form av
en officiell redogörelse för hovet i Baghdad. Det handskrivna originalet är med undantag av flera fragment försvunnet. Man
hittade flera hundra år senare olika översättningar på arabiska, engelska, franska, ryska och tyska. Även en handskriven
kopia hittades i Köpenhamn men gick senare förlorad. Man påträffade också en text på medeltidslatin i ett kloster nära
Tessalonika i Grekland med en redogörelse och kommentar till Ibn Fadlans upplevelse hos nordborna.

Lyckligtvis hittade man år 1878 i den privata samlingen av den brittiske ambassadören i Konstantinopel, Sir John Emerson,
två handskrivna manuskript. Det ena manuskriptet är enligt experterna inte tillförlitligt material, det andra är skriven
på latin av Amin Razi och är daterad till ca 1585-1595 e Kr. Enligt författaren är det en direkt översättning av Ibn
Fadlans arabiska text.

År 1951 samlade professor emeritus i litteratur historia vid universitetet i Oslo, Per Fraus-Dolus, alla kända källor och
påbörjade det väldiga översättningsarbetet som sysselsatte honom till hans död 1957. Fraus-Dolus översättning var ordagrann.
Mikael Crichton, en engelsk författare omarbetade Fraus-Dolus översättning och förklarande noter och skrev 1976 en bok om
Ibn Fadlans upplevelse i norden som är ytterst läsvärd och fängslande skildring av vikingarna och deras levnadssätt, han
kallade boken ”The Eaters of the Dead”.

Själva berättelsen kan man dela i två skilda delar: den ena beskriver ingående vikingarna, deras liv och seder, och den
andra beskriver vikingars kamp mot wendolf eller dimodjuren som de kallades. De var håriga människo- liknande djur, korta
med röda ögon och klor, en neandertal art som kom ner från berget ridande i skydd av dimman och attackerade bosättningar,
högg av invånarnas huvuden med svärd och åt deras hjärnor.

Ahmad Ibn Fadlan var ett sändebud av kalifen i Bagdad till bulgarernas kung för att hjälpa honom med att bygga upp ett
skolsystem och för att undervisa honom i Islam. Vi vet egentligen inte mycket om hans person. Han säger själv att han
var en av kalifens Al Moqtader förtrogna och vän, men han tyckte inte speciellt mycket om honom. Han var ung, bildad och
talade flera språk bl. a arabiska, latin och spanska.

Året var 992 e.Kr. när Ibn Fadlan började sin resa från Bagdad som var kultur- och handelscentrum och den högsta
civilisationen i världen från vilken den senare spreds till Europa. Resan gick vid denna tid på mula, kamel, häst och båt.
Vid ankomsten till floden Volga, träffade Ibn Fadlan på vikingar som slagit läger. Just då fick vikingarna besked att
återvända hem snabbt för att kung Rothgar som var frände och vars rike låg på Vendens kust var i nöd och i behov av
förstärkning som kunde bistå honom mot wendolfs anfall.

Samtidigt dog deras hövding Wiglif och en ung man vid namn Buliwyf valdes till hövding. Begravning skedde enligt
nordmännens sed. Man lade den döde i en grav som tillslöts med ett tak för en tid av tio dagar. Under tiden sydde man
nya kläder till honom och samlade hans ägodelar som delades i tre delar. En del var avsedd för hans familj (arv), en del
för de nya kläderna och sista delen för att bekosta firandet efter begravningen. Man frågade alla hans slavinnor: ”Vem av
er vill dö med honom?” Då svarade en av dem: ”Jag”. Man klädde på den döde hövdingen byxor, sockor, stövlar och koftan av
gyllenduk och på hans huvud satte de en mössa av gyllenduk besatt med sobel.

Man bar honom in i ett tält på skeppet, satte honom på en vadderad bänk och satte bredvid honom rusdrycker, frukt och
basilika. Därpå kom de med en hund som de högg i två stycken och kastade in i skeppet. De gjorde likadant med två av hans
hästar, de högg hästarna i stycken med sina svärd och kastade dem i skeppet. Flickan som hade vigt sig till döden lyftes
upp på skeppet. En gammal kvinna som kallades för dödsängeln gav flicka rusdrycker till hon blev förvirrad. Sedan kom sex
män efter henne in i tältet och hade den ene efter den andra samlag med henne allt medan dödsängeln övervakade det hela.
Sedan lade gumman en snara om halsen på flicka, två män drog snaran åt var sitt håll och dödsängeln stötte en kniv mellan
flickans revben medan männen strypte henne med snaran till hon dog. Sedan lade man den strypta flickan bredvid den döde
hövdingen.

Den nyvalda hövdingen kom och tände eld på skeppet. likbålet stod snart i lågor och skeppet, tälten, mannen och flickan
flammade upp i ett våldsamt bål. Efter bålet festade man och drack kopiösa mängder med mjöd och förlustade sig med vackra
slavinnor när andra såg på.

Vikingars antal var nu tolv och detta var ett olycksbringande tal. Man måste ha en person till för att resan från sitt
sydryska läger skulle lyckas. Dödsängeln hade sagt att ”Buliwyfs följe skall bestå av tretton man, av vilka en skall vara
annat än nordbo.” Valet föll på Ibn Fadlan som inte hade möjlighet att neka, han var dessutom en äventyrslysten person och
följde hellre med vikingarna än fortsatte resan till Bulgarien. Ibn Fadlan tog avsked från sitt följe som förmodligen var
mer än hundra man och dubbelt som många mulor och hästar och äntrade det stora äventyret till Norden.

Ibn Fadlan beskrev skeppet som tjugofem steg långt och åtta steg i bredden. Skeppet hade ett fyrkantigt segel av duk som
kantade med rep av sälskinn. Skeppet hade bänkar för rodd, men årorna användes aldrig. Buliwyfs hade en säng av skinnfällar
medan alla andra sov på däcket, insvepta i fällar. Skeppet färdades på floden Volga förbi många boplatser vid vattnets
rand och efter tre dagar kom de till staden Bulgar i Bulgarernas land och man kunde se storfurstes hov, Kreml.

Man kan bli förvirrad av de geografiska angivelserna. Det handlar om ett annat Bulgarien som låg vid Volga floden, ungefär
hundra mil öster om det nuvarande Moskva, och det var hit Ibn Fadlan var på väg. Detta Bulgarien ligger i trakten av det
nutida Kazan. Det hölls för troligt att detta Bulgarien vid Volga och det på Balkan halvön befolkades av besläktade
folkgrupper, som utvandrat från områdena kring Svarta Havet under perioden 400-600 e. Kr.

Efter ytterligare arton dagar segling kom de till en nordmans bosättning som kallas Massborg. Från Massborg färdades de i
arton dagar per häst. De fortsatte i tolv dagar till och nätterna blev korta. Många dagar senare kom de till en by med
namnet Lenneborg vid havet. Här steg de ombord på ett skepp. Skeppet liknade det första med det var större och nordmännen
kallade det Hosbokun, d.v.s. havsbocken, därför att skeppet möter vågorna likt en bock som sparkar bakut och för att
skeppet var snabbt, ty för nordmän var bocken det djur som betecknar snabbhet. Efter flera dagars segling kom de till
Buliwyfs hem, det land som kallade Jatlam. När de kom dit såg de rök från staden och det syntes inga tecken till liv.

”Buliwyf och hans män steg i land och gingo genom staden Jatlam. Där funnos liken av män och kvinnor och barn, en del
förtärda av lågorna, andra med sår efter svärdhugg – ett stort antal lik.” När Ibn Fadlan frågade vem som gjort detta,
svarade norrmännen med att peka mot bergen som var höljda i dimman. Ibn Fadlan förstod aldrig nordmännens rädsla för
dimman, och varje gång han frågade vad som var speciellt med dimman fick han aldrig svar. Nordmännen undvek att prata om
det. Buliwyf gick in i den rykande ruinen av ett hus och återvände strax därefter med ett svärd i handen. Svärdet var
mycket stort och tungt och kallades för ”Runding”. Sedan gick alla ombord på skeppet och ingen tittade bakåt.

De seglade i två dagar längs en flack kust mellan många öar som kallades danernas land. De kom till slut till en trakt med
kärrmarker och virvlar av åar som rann ut i havet. Dessa åar hade inga namn, utan kallades alla ”wyk”, och folket kallades
för ”wykingar”. De stannade vid en plats som kallades ”Treburg” och var ett militärläger. Huvuddelen av lägret omslöts av
havet från ena sidan och en jordvall från andra sidan som var så hög som fem män på varandras axlar. Ovanpå jordvallen
fanns ett pålverk och utanför fanns en vattenfylld grav.

Ibn Fadlans beskrivningar har bekräftats av arkeologiska fynd. År 1948 företogs i Danmark utgrävningar vid militärlägret
Trelleborg på västra Själland. Fyndplatsen motsvarar exakt Ibn Fadlans beskrivning, till både storleken, karaktären och
formationen. Ibn Fadlan beskrev lägret sålunda:

”Inuti staden finnas sexton trähus, alla likadana; de är långhus, ty så kallar nordmännen dem, med väggar som buktar, så
att de likna båtar välta över ända med platt avskuren stäv i för och akter. Deras längd är trettio steg och de är bredare
i mitten än i var ände. Så här är de placerade: fura långhus exakt grupperade så att de bilda en fyrkant. Fyra fyrkanter
grupperade så att de inalles omfatta sexton hus.”

Ibn Fadlan beskrev nordmännen som ljushyade och rödhåriga, tatuerade med magiska figurer på sjöfararvis från
fingerspetsarna till halsen. De tvättade sig inte, varken efter samlag eller när de uträttat sina naturbehov. De snyter sig
och spottar i samma kärl som används vid tvagning av ansikte och hår. De byter inte underkölder förrän de faller i trasor.
Naturligtvis är detta chockerande för en muslim som Ibn Fadlan som var van vid att tvätta sina intima kroppsdelar fem
gånger dagligen innan han gjorde den rituella tvagningen för att kunna förrätta sina böner. Även att bada efter ett samlag
är ett måste för att kunna göra den rituella tvagningen. Han skriver: ”De är de orenligaste människor som Gud har skapat”.
”Nordmännens språk är en styggelse för örat och svårt att förstå”.

Ibn Fadlans syn på nordmännens moral är inte precis smickrande: ”Kyskhet bland kvinnofolk hålles för en stordygd, men
sällan såg jag den utövas, ty otrohet anses inte betyda mycket, och om någons hustru, hög som låg, är kättjefull, finner
ingen detta märkligt, Nordborna är mycket fria i dylika ting och männen hävda att kvinnor är baksluga och inte att lita på;
i detta verka de finna sig och tala om det på sitt vanliga muntra sätt.” Deras syn på kvinnor skiljer sig inte mycket från
traditionella (läs: inte religiösa!) arabernas syn. Vi kallar kvinnor för ”Josefs systrar” med anspelning på de kvinnor som
försökte förföra profeten Josef.

Nordmännen hade flera gudar. Odin var en av dem och när nordmännen steg på skeppet igen för att resa vidare, samlades alla
krigare i lägret och slog med deras spjut mot sköldarna och åstadkom mycket buller och larm för att göra Odin uppmärksam
och se med välvilja på deras resa. I två dagar seglade de bland öarna i danernas land och på den tredje dagen kom de till
öppet hav och slutligen till ett land som kallades Vendens kust, de kom till Rothgars rike som var deras slutmål för att
bistå kung Rothgar mot dimodjuren. På den tiden fanns knappt en karta eller kompass att förlita sig på, därför är det svårt
att veta var Ibn Fadlan landade. Jag misstänker att det var på Norges ostkust som Rothgars rike fanns, men det är bara en
gissning.

De drog upp skeppet på stranden och började gå mot Rothgars storslagna hall och förundrade sig över dess blänkande tal och
gedigna konstruktion. Efter att de hade gått en kort sträcka såg de på en påle bredvid vägen där det hängde ett avhugget
oxhuvud. Ibn Fadlan visste inte vad detta betydde men han antog att det var deras sed att döda ett djur vid minsta oro
eller förargelse. På vägen till Rothgars hall såg de en ensam gård som bestod av en länga av trä som var täckt med en
blandning av lera och halm och med tak av halm, ett typiskt hus i denna trakt. De skulle dit först, och på vägen dit såg
de et avtryck av en naken fot, sedan fler avtryck av nakna fötter. Avtrycket var platt och en djup skåra syntes efter en
klo.

Formen tycktes då mänskligt men ändå djurisk. Norrmännen mumlade till varandra: ”wendon” eller ”wendlon” eller något
sådant. Fortfarande visste Ibn Fadlan inte vad detta namn betydde, för att varje gång han frågade vägrade nordmännen att
svara och blev fyllda av rädsla. Väl framme vid gården mättes de av den vidrigaste syn Ibn Fadlan hade sett: där låg en man
vars kropp hade slitits i stycken. Bålen här, en arm där, ett ben där. Golvet och väggarna var nedstänkta med blod. En
kvinna låg där också, likaledes sliten i stycken, jämväl ett gossebarn på högst två år vars huvud slitits bort från
axlarna, så att bara den stympade, blodiga kroppen återstod. Nordmännen betraktade allt detta stillsamt och diskuterade
märkena efter klor på lemmarna och på det sätt kropparna styckats och att alla huvuden saknades.

Nu gick alla tysta mot kung Rothgars hall. De fick audiens hos kungen och han bjöd dem på kvällen till ett stort gästabud
där man roade sig kungligt. Maten bestod av kokt skinka, getkött och fisk. Där fanns också kål, lök, äpplen och
hasselnötter. Ibn Fadlan fick också en sötaktig kötträtt som han aldrig tidigare smakat; det var älg eller ren sades det.
Dagen därpå började förberedelserna med ett försvar. Hästarna drog en mängd pålar som krigarna spetsat med yxans hjälp.

Buliwyf själv markerade på marken med spetsen av sitt svärd var pålarna skulle sättas runt omkring hallen. Efter det att
arbetet med försvaret avslutats blev alla bjudna till en fest, men den kvällen drack ingen. Alla var spända och väntade
sig angrepp från wendol när dimman föll. Dödsängeln spådde att dimman skulle komma den kvällen. Efter festen drog sig
kungen till sina kvarter och männen sov i stora hallen. Med vinden kom en dämpad grymtning, som från en gris som bökar med
sitt tryne. Ibn Fadlan vaknade förskräckt och de andra vaknade också men ingen sade någonting. Plötsligt hördes ett väldigt
brak vid de kraftiga portarna till hallen som flög upp och en frän lukt spred sig och svarta skepnader fem, sex eller mer
stormade in. De liknade ej människor men var ändå människoliknande. Luften stank av blod och död. Likväl rörde sig
fortfarande ingen av kämparna.

Så för Buliwyf upp med ett fasansfullt skri som kunnat väcka de döda, och han svingade et jättelika svärdet Runding framför
sig. Hans kämpar for upp med honom och alla kastade sig in i striden. Hur länge striden pågick kunde Ibn Fadlan inte säga,
men den upphörde helt tvärt. Han såg bara att två av odjuren plockade upp en tredje som var död. Buliwyf hade en trofé i
handen, en arm av odjuret som beskådades nyfiket av alla. Alla delar av armen var täckta av tovigt, svart hår. Handen var
onaturligt stor och det stank om armen med samma fräna stank som kom från odjuren själva. Dagen därpå upprepades anfallet
och odjuren kom med dimman som valigt. Resultatet var flera döda från båda sidor. Då beslutade sig vikingar att förbereda
sig för att anfalla odjurens kvarter som låg i grottor i berget. Eftersom wendols var nattliga varelser och sov hela dagen,
så var det naturligt att vikingarna skulle anfalla under dagen medan de sov.

Vikingarna red till wendols land eller fasornas land som de kallades. Wendols moder var mycket gammal och bodde i
Tordönsdgrottorna. De låg i en klippa och hade två öppningar, en åt landsidan och en åt havet. Ingången åt land bevakades
av wendol, som skyddade sin moder. Wendol väntade sig inget angrepp från havet och därför var den ingången inte bevakad. De
red längs kanten av klipporna, vilka var höga otillgängliga och tvärbranta utefter hela kusten. Med hjälp av rep gjorda av
sälskinn och första vid kraftiga träpålar i jorden, hissade vikingarna sig själva ner till en trång avsats i berget som
ledde till grottan och överraskade wendols som låg och sov. Man massakrerade allihop. Ibn Fadlan beskrev dessa varelser
sålunda:

”Dom tycktes människolika i alla avseenden, men vore olika alla folk på jorden. De voro korta varelser, och breda och
satta, och håriga över hela kroppen, utom på handflatorna och i ansiktet. Deras ansikten voro mycket stora, med kraftig,
utskjutande mun och käke, och vidriga att skåda. Huvudena vore också större än människohuvuden. Deras ögon låg djupt
insjukna; deras ögonbryn voro kraftiga, men inte på grund av hårväxt, utan till stommen. Också deras tänder vore stora och
vassa, ehuru det är sant att mångas tänder voro nedslitna och trubbiga”. I en annan grotta hittade man modern som var
omgiven av ormar som låg hopslingrade vid hennes fötter och runt hennes hals. Buliwyf gick till angrepp och hon gav ett
fasansfullt skrik då han stötte dolken flera gånger i hennes bröst. Så föll hon till slut omkull och dog, och Buliwyf
vände sig mot sina män och de såg att kvinnan asätarnas moder, hade sårat honom med en silvernål av det slag kvinnorna har
i håret som var begravd i hans buk och när han drog ut den forsade blodet fram. De red tillbaka till Rothgars rike där de
hälsades med jubel och stor glädje. Buliwyf var svårt sårad, fick feber och avled under natten.”

Året var 1976 och jag låg på infektionskliniken i Lund, sjuk efter en resa till Saudiarabien. En kollega till mig, arkitekt
R. Pybus som är engelsman, besökte mig och gav mig boken ”The Eater of the Dead” om Ibn Fadlans resa. När febern sjönk
läste jag boken.

Salaam Sept-Okt 1999, Sida 14-18