José Angel Hernández – Webislam

Namnet Iblis, Satan, nämns enligt islamisk tradition, nio gånger i Koranen. Det gör man i samband med åtta texter, en
av dem citeras han två gånger, i sju av vilka hans namn är kopplat direkt till berättelse om Adams skapelse som finns
i Koranen.

Låt oss se vilka är de åtta Koran texter där han citeras nio gånger:

Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblees som vägrade, full av
högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen. (2:34)

Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: ”Fall ned på era ansikten inför Adam!” Och de
föll ned inför honom, [alla] utom Iblees; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. (7:11)

Därpå föll änglarna ned [inför människan], alla. utom Iblees, som vägrade att ansluta sig till dem som föll ned [inför
henne]. (15:30-31)

SE, VI sade till änglarna: ”Fall ned på era ansikten inför Adam”, och [alla] föll ned utom Iblees. Han sade: ”Skall
jag falla ned inför den som Du har skapat av lera?” (17:61)

OCH [MINNS] hur Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam, och hur alla föll ned utom Iblees; han
tillhörde skaran av osynliga väsen och han trotsade sin Herres befallning. Vill ni ta honom och hans anhang till era
beskyddare i Mitt ställe, fastän de är era fiender? Då gör de orättfärdiga ett dåligt byte! (18:50)

När Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam lydde de [alla] utom Iblees; han vägrade.
(20:116)

Din Herre sade till änglarna: ”Jag vill skapa en människa av lera. När Jag har format henne och andats in i henne
något av Min ande, fall då ned [alla] på era ansikten inför henne!” Därpå föll änglarna ned på sina ansikten, alla
utom Iblees som [vägrade] av högmod och blev en av dem som förnekar sanningen. [Gud] sade: ”Iblees! Vad avhöll dig
från att falla ned inför den som Jag har skapat med Mina händer? Tog ditt högmod överhanden eller var du [alltid] en
av dem som anser sig förmer än andra?” (38:71-75)

Det mest anmärkningsvärda med dessa åtta tillfällen när Iblis nämns, är att i det koraniska antropologi interagerar
han med Adam, precis i den meningen att uttrycka sin vägran att böja sig för honom (Adam) när Allah befaller änglarna
att göra det.

Endast i ett tillfälle citeras Iblis utan direkt hänvisning till hans vägran att buga till Adam:

…och de skall tillfrågas: ”Var är de som ni tillbad i Guds ställe? Kan de hjälpa er eller [ens] hjälpa sig själva?” Och
de skall störtas på huvudet i helvetet, de och de som räddningslöst gått vilse liksom Iblees hjälptrupper, alla
tillsammans. (26:92-95)

I detta unika tillfälle där Koranen inte citerar Iblis i samband med hans vägran att buga inför Adam, ser vi att
sammanhanget är relaterad till Guds dyrkan, i det här fallet för att nämna att Iblis dyrkade just något som inte var
Gud, därav anledningen till att fördöma hans anhängare till helvetet.

Från Adams skapelse berättelse i Koranen har muslimernas traditionella tolkningar i hög grad förstått att referenser
till änglar, djinner, Adam och Iblis, måste förstås i den meningen att se dem som varelser med egen personlighet och
individualiserade väsen, med avseende på varandra.

Den mentala spridningen har historiskt styrd den psykologiska förståelsen muslimerna har haft om Adam, Iblis, änglarna
och djinnernas natur. Men förståelsen med tanke på principen om tawhid som utgår från koranisk antropologi, möjliggör
en mental omarbetning av denna förståelse.

Ur detta psykologiska perspektiv som kommer från tawhid, förstår man händelse med änglarnas bugning inför Adam och
Iblis vägran att göra det, som en allegori som tar allt det i själva hjärtat av människas natur som skapats av Gud.

Änglar, djinner, Adam och Iblis, utgör därför den mänskliga naturen.

Ur detta perspektiv av förståelse i tawhid tillstånd, skulle Adam vara en allegori av rent medvetande, änglar
representerar de rena avsikter som styr människor mot mötet med den ursprungliga medvetande som är Adam.

Denna vägledning av rena avsikter (änglarna) är likvärdiga i den allegoriska språk som uttrycks i Koranen
prostrationen (underkastelse eller islam) inför rent medvetande (Adam), det vill säga, till Allahs vilja.

Att bugga inför Adam är det allegoriska sätt som den koraniska berättelse hänvisar till handlingen att visa sig
undergiven Guds vilja, vilket manifesteras just i rent medvetande med vilket människan skapades.

Eldens attribut

Denna rent medvetande i samband med begreppet fitrah som har tagits in av islamiska traditioner, har sin manifestation
i Koranens begrepp ahsan taqwim:

Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad (ahsan taqwim) (95:4)

Begreppet ahsan taqwim, som uppenbarades i Koranen, är det som den koraniska tradition kallar fitrah eller människans
ursprungliga natur, naturen som predisponerar henne att leta efter ett sätt att erkänna sin skapare.

I denna mentala förståelse utifrån tawhid i den Adams skapelse berättelse, representerar Iblis allegoriskt det orena
avsikt som uttrycks i gärningar som strider mot Guds vilja.

Därför, sker änglarnas buggande inför Adam inom den mänskliga naturen, och även Iblis vägran att buga ner.

När det gäller djinnerna som talas om i Koranen, får vi veta i detta:

VI HAR skapat människan av ljudande krukmakarlera, av formbar gyttja; och dessförinnan skapade Vi de osynliga
väsendena av ökenvindens eld. (15:26-27)

Den koraniska uppenbarelsen förmedlar oss dessa varelsers verklighet som redan innan de existerade var de präglad
genom eld begreppet.

Elden placeras vid en första förståelse nivå som ett element för förstörelse av verkligheten, men utöver den första
nivån, kan vi dra slutsatsen att det som elden gör som ett allegoriskt inslag är inte att förstöra verkligheten, men
förvränga den uppfattning vi kan ha av den.

Det är därför ett element för att dölja den.

Människan är bara kapabel att avslöja eller dölja för sig själv verkligheten i sin skapelse genom en manifestation av
hennes avsikt.

Före människans materiella existens i Tawhid tillstånd är kombinationen av Adams förmågor (rent medvetande), rena
avsikter (änglar, eller fullständig underkastelse till Allah), oren avsikt (Iblis) och mentala slöjor det som döljer
verkligheten (djinner).

Men anspelningen på leran med vilken Gud klär Adam (rent medvetande), är ett allegoriskt återskapande av orsaken som
gör möjligt att uttrycka de sprida mänskliga förmågor som före människans materiella tillstånd är tawhid tillstånd.
Konsekvensen av en sådan föränkling till den fysiska verkligheten påverkar snedvridningen av förståelse genom tawhid
principen.

Eld eller djinn attributer skapas före den materiella existens, innan människans nedkom till sin fysiska existens
genom leran, därav den koraniska meningen i 15:26-27.

Djinnerna är på det sättet de egenskaper som är kopplade till elden som får oss att dölja verkligheten i vår
ursprungliga natur (fitrah), och därmed glömmer vi vårt ursprung från Allah motiverad av den spridande verkan av vår
orena avsikt (Iblis).

Koranen 18:50 refererar till Iblis som att ”han tillhörde skaran av osynliga väsen”.

Vad finns osynligt i oss som är viktigare för Gud än de verkliga avsikter som styr våra handlingar och som endast Han
känner till?