José Angel Hernández

Iblis namn är synonymt med Satan enligt islamisk tradition, den dyker upp nio gånger i Koranen. Det gör det i samband
med åtta texter, i en av dem citeras han två gånger, i sju av dessa är hans namn direkt kopplat till berättelse om
Adams skapelse som finns i Koranen.

Låt oss se vilka är dessa åtta koraniska texter där han citeras nio gånger:

Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblees som vägrade, full av
högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen. (2:34)

Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: ”Fall ned på era ansikten inför Adam!” Och de
föll ned inför honom, [alla] utom Iblees; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. (7:11)

Därpå föll änglarna ned [inför människan], alla utom Iblees, som vägrade att ansluta sig till dem som föll ned [inför
henne]. (15:30-31)

SE, VI sade till änglarna: ”Fall ned på era ansikten inför Adam”, och [alla] föll ned utom Iblees. Han sade: ”Skall
jag falla ned inför den som Du har skapat av lera?” (17:61)

OCH [MINNS] hur Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam, och hur alla föll ned utom Iblees; han
tillhörde skaran av osynliga väsen och han trotsade sin Herres befallning. Vill ni ta honom och hans anhang till era
beskyddare i Mitt ställe, fastän de är era fiender? Då gör de orättfärdiga ett dåligt byte! (18:50)

När Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam lydde de [alla] utom Iblees; han vägrade. (20:116)

Din Herre sade till änglarna: ”Jag vill skapa en människa av lera. När Jag har format henne och andats in i henne
något av Min ande, fall då ned [alla] på era ansikten inför henne!” Därpå föll änglarna ned på sina ansikten, alla
utom Iblees som [vägrade] av högmod och blev en av dem som förnekar sanningen. [Gud] sade: ”Iblees! Vad avhöll dig
från att falla ned inför den som Jag har skapat med Mina händer? Tog ditt högmod överhanden eller var du [alltid] en
av dem som anser sig förmer än andra?” (38:71-75)

Den mest kända egenskap av dessa åtta tillfällen då Iblis citeras är att i den koraniska antropologin interagerar han
med Adam, exakt när han uttrycker sin vägran att böja sig (för Adam) när Allah befaller änglarna att göra det.

Endast en gång citeras Iblis utan direkt hänvisning till hans vägran att böja sig för Adam:

och de skall tillfrågas: ”Var är de som ni tillbad i Guds ställe? Kan de hjälpa er eller [ens] hjälpa sig själva?” Och
de skall störtas på huvudet i helvetet, de och de som räddningslöst gått vilse liksom Iblees hjälptrupper, alla
tillsammans. (26:92-95)

I denna unika tillfälle när Iblis citeras i Koranen utan att nämna hans vägran att böja sig för Adam, är sammanhanget
relaterad att dyrka Gud, i detta fall för att referera att Iblis älskar just något som inte är Gud, därav anledningen
till att man dömer hans anhängare till helvetet.

Från berättelsen om Adams skapelse i Koranen, har de traditionella tolkningar som utvecklats av mestadels muslimer
förstod att hänvisningar till änglar, djinnerna, Adam och Iblis måste förstås i den meningen att de ska uppfattas som
varelser med personlighet och individuella väsen i förhållande till varandra.

Tankespridning har lett historiskt muslimernas psykologiska förståelse av Adam, Iblis, änglarna och djinnernas natur.
Men förståelsen med tanke på tawhids principen som utgår från den koraniska antropologin tillåter en mental
omarbetning av denna förståelse.

Ur detta psykologiska perspektiv som härrör från tawhid, berättelsen om änglarnas nedfallning för Adam och Iblis
vägran att göra det, är det förstås som en allegori som sker alltihop i hjärtat av den mänskliga naturen skapad av
Gud.

Änglarna, djinnerna, Adam och Iblis, utgör därför den mänskliga naturen.

Ur denna förståelse i ett tawhid tillstånd skulle Adam vara en allegori av medvetenhet i sin renaste form, änglarna
representerar rena avsikter som vägleder människor till mötet med den ursprungliga medvetande som är Adam.

Denna rena avsikters vägledning (änglarna) skulle motsvara i Koranens allegoriska språk prostrationen (underkastelse
eller islam) för det rena medvetande (Adam), dvs till Guds vilja.

Att falla ner för Adam är den allegoriska form i den koraniska berättelse av att falla ner, att visa undergivenhet
inför Guds vilja, som uttrycker sig i det rena medvetande med vilket människan skapades.

Eldens attribut

Denna rent medvetande relaterat till begreppet fitrah som har registrerats i de islamiska traditioner, har sin
manifestation i Koranens begrepp ahsan taqwim:

Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad (ahsan taqwim) (95:4)

Detta koncept av ahsan taqwim uppenbarad i Koranen är det som det koraniska tradition känner som fitra eller
människans ursprungliga natur, naturen som gör människans redo att hitta ett sätt att erkänna sin Skapare.

I denna mentala förståelse utifrån tawhid av berättelsen om Adams skapelse, representerar Iblis allegoriskt den orena
avsikten som manifesteras i handlingar som strider mot Guds vilja.

Änglarnas prostration för Adam inträffar därför inom den mänskliga naturen, och Iblis vägran att buga för honom också.

När det gäller djinnerna som nämns i Koranen, får vi veta följande:

VI HAR skapat människan av ljudande krukmakarlera, av formbar gyttja; och dessförinnan skapade Vi de osynliga
väsendena av ökenvindens eld. (15:26-27)

Koranens uppenbarelse förmedlar oss dessa varelsers verklighet i preexistens mentala processen genom eldens begrepp.

Elden behandlas i en första nivå av förståelsen som en verklighets förstörelse element, men utöver den första nivån,
kan vi dra slutsatsen att det som elden gör som ett allegoriskt inslag är inte att förstöra verkligheten, men att
snedvrida den uppfattning vi kan ha av det.

Det är därför ett element som döljer det.

Människan kan bara avslöja eller dölja för sig själv sin skapelses verklighet genom att uttrycka sin avsikt.

I preexistensen, är kombinationen av Adams tawhid tillstånd (rent medvetande), rena avsikter (änglar, eller
fullständig underkastelse till Allah), oren avsikt (Iblis) och mentala slöjor som döljer verkligheten (djinner).

Men när man hänvisar till leran med vilken Gud utrustar Adam (rent medvetande) man återskapar allegoriskt orsaken som
gör det möjligt yttrandet av de mänskliga förmågor i ett utspridningstillstånd som i preexistensen är i tawhids
tillstånd. Denna nedflyttning till den fysiska verkligheten påverkar på så sätt snedvridning av förståelsen genom
tawhids principen.

Elden och djinnernas attribut skapas i preexistensen innan människans nedflyttning till den fysiska existensen genom
leran, därav den koraniska versen uppenbarad i Koranen 15:26-27.

Djinnerna blir dessa attribut knutna till elden som får oss att dölja verkligheten i vår ursprungliga natur (fitrah)
och därmed glömma vårt ursprung i Allah, uppmuntrad av vår orena avsiktens (Iblis) utspridningshandling.

I versen 18:50 refereras Iblis som ”en av de osynliga väsen”.

Vad kan vara osynligt i oss som är viktigare för Gud än de verkliga avsikter som styr våra handlingar och av vilka
endast Han är den som känner till dem?