Föräldralös, änka och mor till fyra barn, Aissatou, en 30 år gammal liberiansk kvinna som överlever, utan papper, pengar
eller rädsla, för mer än fyra månader i Gurugú läger.

Hon är den enda kvinnan bland 200 män son väntar på sin chans att hoppa över stängslet i Melilla (Spanien/Marocko).

Hon är medveten om att hon inte kan övervinna detta hinder med sina fyra barn, men hon förlorar inte hoppet om att
ge sin avkomma ett bättre liv än vad hon har haft.

Vid ankomsten hälsar hon oss med speciell tillgivenhet, fixar en plats att sitta och bjuder in oss till middag, en
blandning av grönsaker som kokar i kastrullen.

Allt är minutiöst organiserad och placerad på det mest effektiva sättet. Nära ingången till huset finns huvudsätet,
ockuperat av henne, och en Koran som hon säger hon läser ofta.

Den lilla Mohamed, lite över två år, springer oavbrutet omkring oss, medan ungdomar trängs nära gården. Några kommer
nära värmen från elden, andra väntar tills middagen är klar, och några bara lyssnar, tittar vad som händer eller
spelar och har kul med pojken och hans krukor.

Efter timmars vandring längs de branta sluttningarna i de marockanska skogar som gränsar till Melilla, mitt i det
mörkaste, branta backar och vildmark, för ett ögonblick har man känslan av att vara i ett hem, en känsla att vara
hemma hos en släkting. Ungefär, mer än två hundra berättelser fulla av misär och hopp, över två hundra liv som
väntar på sin tur att spela krona eller klave och korsa ett orättvist staket.

Arkitekten av detta mirakel är Aissatou, den enda kvinnan i alla läger i Mount Gurugú, vars styrka och religiositet
har gjort henne till en matriark, inte bara för sina fyra barn som är med henne, men för alla dem som bor där och
har lämnat efter sig flickvänner, kvinnor, mödrar och systrar.

Aissatous liv är en sann berättelse om att övervinna, ett behov av att återuppfinna sig vid varje bakslag som livet
har gett henne längs hennes mödosamma promenad. Som hon säger, är hon liberiansk från födseln, hon flydde till
Elfenbenskusten när hon vara bara sju år efter att den 20 juni 1990 hennes föräldrar slaktades i hans närvaro under
det liberianska inbördeskriget (1989-1996).

Föräldralös, fattig och flykting, led hon konstant av misshandel tills hon som tonåring träffade sin man, en militär
med vilken hon gifter sig i ett land under ett blodigt inbördeskrig (2002-2007).

Innan fientligheterna slutar, föder hon sitt första barn, Khadija, och med det kommer en tid av fred under vilken
hon kommer att föda till världen sina andra två barn, Abdellah och Omar.

När hon var gravid med sitt fjärde barn bryter det ivorianska inbördeskriget (2011). En grym ras kamp som gjorde
Aissatou änka: ”De dödade min man bara för att han arbetade för regeringen. De torterade och misshandlade honom
innan de skar av hans ådror och lät honom blöda i timmar. Det var hemskt.”

Hon hade ingen. Hon hade just lämnats ensam med ett nyfött barn, som inte skulle träffa sin far, och med tre småbarn.
Hon hade ingen inkomst, ingen kunde hjälpa henne och den alltid närvarande rastlöshet om att i någon av massakrerna
som hände runt om i landet, någon av hennes familj skulle skadas hemsökte hennes huvud dag och natt. Så han sålde
det lilla hon hade och förberedde sig att göra en lång resa: ”Jag ville inte att mina barn skulle uppleva det jag
upplevde. Jag ville inte att de skulle sluta som sin far. Det kan verka oansvarigt att vara här nu, men vi lever och
är nära våra drömmar. Om vi hade stannat kvar, kanske nu fanns ingen av oss kvar för att berätta det.”

Hon lämnade Elfenbenskusten och i tjugofem dagar gick de genom halva Afrika till fots, inklämda i lastbilar och
bilar, och även med tåg, upp till Marockos huvudstad Rabat.

De ansökte om asyl och togs emot av religiösa organisationer. Hon visar bilder av en period som hon minns som lugn.
Under ett och ett halvt år kämpade hon emot i Rabat men i slutändan beviljade man inte henne flyktingstatus: ”Jag
hade fortfarande ingenting och nu var jag också olagligt i Marocko. Mina barn gick inte ens i skolan och jag började
frukta att de skulle tas ifrån mig eller att vi inte kunde leva tillsammans. Jag ville inte för allt i världen att
de skulle uppleva saker så hårt som dem jag upplevde som barn.”

Och det är så för nästan fem månader sedan Aissatou och sina barn kom till flyktinglägret där manliga flyktingar
från söder om Sahara väntar för att kunna passera stängslet i Melilla. Alla undrar: Varför gick hon inte till de
lägren som finns kring staden Nador där kvinnor och barn är installerade? Svaret är lika enkelt som förödande: ”Min
avsikt är gå till Melilla. Jag vet att jag inte kan hoppa över stängslet och ännu mindre med mina fyra barn, men jag
har inte råd att betala en båt eller en bil för att passera gränsen och jag är inte villig att sälja mig för att
uppnå detta. Jag vill bara att mina barn ska ha en framtid och njuta av ett anständigt liv som jag inte har kunnat
få och jag inte kan inte erbjuda dem. Jag hoppas att Europa en dag återbetalar mina barn allt Afrika har stulit från
mig.”

Vi berättar för henne om att i Melilla gruppen Yoga och Fusion i Nordafrika anordnar gratis yoga sessioner för att
samla in mat och donationer till henne och hennes barn, och att de är välbesökta. Vi också berättar för henne om att
även vissa föreningar i Spanien, under ledningen av För Barnets Rättigheter (PRODEIN), studerar fallet och försöker
med rättsliga och ekonomiska medel, dels hjälpa henne att komma ur detta berg utan förutsättningar för att uppfostra
en stor familj och sedan försöka ge henne ett hem och anständiga villkor för, när detta uppnåtts, uppnå ett
officiellt uppehållstillstånd i Marocko och kanske en dag komma till Europa via lagliga kanaler.

För ett ögonblick täcker hon sitt ansikte och det är tyst. Hon kan inte hålla sig längre och börjar gråta. I det
ögonblicket kom Khadija, 7 år, Abdellah, fem, och Omar, som är bara fyra. De vaktas av flera vuxna män som leder dem
och skyddar deras påsar. De kommer från att tigga i de närliggande byarna och på vägarna som går upp på berget.
Barnen slutar inte att le och ge oss lite godis som de har fått. Abdellah, som är inte längre än en meter,
informerar sin mor om kvällens intäkter och när han ser henne gråta, utan tvekan håller om henne och torka hennes
tårar. Han tar fram ett halsband av ljusa röda plastpärlor från en av påsarna och placerar den försiktigt på hennes
hals. Sedan lämnar alla andra barn sina påsar på golvet och alla smälter in i en kram som tar andan.

De har sitt tält i det mest skyddade området av lägret och de vaktas av två unga män från Guinea Conakry, Simon, 25,
och Mamadou, 22, som har blivit Aissatou beskyddare och barnvakt för hennes barn.

”Hon är som en mor till alla. Hon sätter ordning och även skäller oss om vi gör fel saker. Här alla älskar och
skyddar henne” säger Bafia, ett man från Kamerun som bor tre träd längre bort.

Efter att ha avnjutit den läckra med familjen, skålen med grönsaker blandade med ris, bekänner hon att hon är
medveten om att det är väldigt svårt för henne och hennes barn att komma till Europa och för att tjäna sitt
uppehälle, men under tiden kan ingen ta ifrån henne hennes förhoppningar och deras vilja att gå framåt.

”Jag drömmer om en bättre framtid. Jag kan ingenting annat än drömma och inte förlora hoppet. Jag har inga pengar
och jag har ingen. I Afrika finns det inga rättigheter, ingen respekt på människor. I Europa talar man om kris, men
det är alltid bättre än att bo övergivna i denna skog och tigga för att få mat. Jag vill bara det bästa för mina
barn och jag gör vad varje mamma skulle göra, att inte sluta kämpa.”