Salam Adlbi Sibai – Mas De Una Voz

”I det här landet” eller ”här i Sverige” är ett magiskt uttryck. Likt ”simsalabim” eller kanske lite mer … Fråga personer som tillhör en minoritet inom sitt eget land! För dessa människor, oavsett vilken typ av minoritet de tillhör (religiösa, etniska, ideologiska, osv.), är det här uttrycket ”deras dagliga bröd.” De andra har ett (pervers kanske?) behov att låta dem veta att ”i detta land” saker görs på detta sätt eller så. Som om de inte visste det!

Efter att ha fötts, växt upp och tillbringat sin barndom och ungdom ”i det här landet”, studerat i skolor, högskolor och universitet ”här i Sverige”, arbetat i dess kompetenta arbetsmarknad (även om inte längre så kompetent…) och haft sina vänner och familj, drömmar, förhoppningar och besvikelser i den, det finns fortfarande människor som tror att de kan tala till dem i denna anda …

Däremot kan en medborgare som tillhör en minoritet inom sitt eget land vara i en bättre position att säga vad som gäller eller inte gäller av den enkla anledningen att han/hon känner till många fler verkligheter och perspektiv än andra, eftersom hans/hennes identitet är bredare med avseende på faktorer och tillhörigheter.

Men det är inte bara förvånande att en medborgare som inte tillhör någon minoritet använder detta uttryck. Detta kan vara förståelig… åtminstone i viss utsträckning.

Men det som förutom att vara förvånande också är osmakligt, är att en av dina egna använder det på dig, en person som hör till samma minoritet (även om han/hon mental betraktar sig utanför det). Det verkar otroligt, men det händer.

Det är intressant att samma människor som ständigt sårar och diskriminerar sina medmänniskor med nedsättande kommentarer, proklamerar sig själva till ”försvarare” av minoriteter i arabisktalande länder från vilka de eller deras föräldrar härstammar, i förekommande fall.

De verkar ha glömt att försvaret av minoriteter har ett universellt värde och princip. D.v.s. att det inte finns något värde i att försvara minoriteter bara ”där”, när här hemma inte kan man acceptera mångfalden hos den minoritet man tillhör.

Det är inte heller korrekt att anta den typiska arroganta attityd hos koloniala diskurser och den dominerande media och systematiskt döma majoriteten ”där” för att sedan ignorera ”här” sin specifika tillhörighet och ansluta sig till de flesta, och därför tro att man är överlägsen sina kamrater.

Omogenhet kan vara en passande ord för att beskriva detta hyckleri… eller kanske schizofreni… i synnerhet om vi tittar närmare på de demokratiska revolutioner i arabvärlden, eftersom när människor kämpar emot regimer som mördar och våldtar systematiskt bör vi inte spara några försök att bekämpa dem, medan det bör hålla tillbaka är alla sekteristiska eller ideologiska intresse som söker, medvetet eller omedvetet, utnyttja folkets blod folket för att tvinga på andra sin egen syn i tron att den är den enda lösning.

Det visar sig att de som utger sig för att vara mer öppna, moderna, fria, anti-imperialistiska och jämlika, är de som visar mest rasism, främlingsfientlighet, sekterism, kolonialism och en otrolig arrogans mot sina egna kamrater.

Några av dem filosoferar om ”behovet att ta bort från ordförråd ord som majoriteter och minoriteter.” Frågan är vem som har gett dem tillåtelse att beröva personer som tillhör en minoritet sina rättigheter som medlemmar av en viss grupp? De tror att detta visar dem som personer man kan lita på ”här” att de ger intrycket av att vara civiliserade och moderna. Men tyvärr, allt de visar är en skrämmande okunnighet om medborgarnas rättigheter i allmänhet och om sådana som även om de tillhör majoriteten, känner sig också stolta över att vara en del av en minoritet, och detta är en verklighet som inte ska döljas eller skämmas för, utan tvärtom.

”I det här landet” eller ”här i Sverige” är ett uttryck som tjänar två typer av avståndstagande, två typer av arrogans, två typer av rasism, men framförallt två typer av okunnighet: att tro att genom att inte tillhöra någon minoritet är man ”mer” medborgare än dem som hör till en eller flera minoriteter, och att tro att genom att diskvalificera andra personer från sin egen minoritet, blir man mer ”medborgare” och ”anpassad” i andras ögon.

I F. März ord, ”ingen bör chockeras av ett uttryck, det säger ingenting om dess sanningshalt” och ödmjukt tillägger jag: det finns något värre än att vara rasist, att inte veta det!