Rania Awaad – TRT World
Under den senaste 2 månaderna har vi sett uppgången av motståndskraft och mänsklighetens fall när vi bevittnar ett folkmord mot det palestinska folket. För många av oss som noga har följt utvecklingen har en storm av intensiva känslor grumlat våra dagliga liv och till och med vår förmåga att fungera.
Trots våra obevekliga ansträngningar att protestera, bojkotta, förespråka och uppmana till en permanent vapenvila, kan vi känna oss hjälplösa inför ett obönhörligt folkmord. Vi fruktar att oavsett vad vi gör så kanske dessa omständigheter inte förändras.
Vi kanske också känner ett behov av att prioritera våra behov så att vi kan förstärka palestinska röster. Vi kan uppleva en utbrändhet som omedelbart följs av en känsla av skuld. Vi kanske förringar vår utmattning när vi jämför den med verkligheten för våra palestinska syskon som kanske inte överlever en natt till.
Denna känslomässiga turbulens är naturlig när vi korsar system vars politik devalverar mänsklig värdighet, rättvisa eller empati mot de förtryckta. Sådana skillnader kan leda till djup sorg och en fortsättning av kollektiva trauman – en känslomässig sårskada som upplevs i samhället när man möter grova orättvisor på en global skala. Det är också frustrerande att bevittna den systemiska tystnaden av vårt förespråkande och att utföra en balansgång för att inte skada oss själva, våra positioner eller vår anställning.
Ett annat fenomen som drabbar oss är en överväldigande känsla av kognitiv dissonans på grund av paradoxen att bevittna dessa orättvisor i våra lokala och globala samhällen samtidigt som vi måste låtsas att livet är normalt.
Vi har blivit mer anpassade till våra privilegier som familjemedlemmar, yrkesverksamma och studenter, samtidigt som vi sörjer förlusten av dessa möjligheter för palestinier, inklusive rörelsefrihet, bostadssäkerhet, stadig utbildning, säkra lärmiljöer, möjligheter till akademisk berikning och odling, tillgång till sysselsättning och stabilitet på arbetsmarknaden.
Dessutom finns det en koppling mellan våra nuvarande levda upplevelser och den vanliga berättelsen. Ökade nivåer av islamofobi, partisk mediebevakning, doxning, censur och ett politiskt klimat som är delaktigt i det palestinska folkmordet är alla realiteter som har en skadlig inverkan på vår mentala hälsa.
Berövad ilska och sorg, när den inte är offentligt erkänd eller socialt accepterad, bygger upp, förstärker, förvärrar och komplicerar det trauma som redan är intensivt känt av så många av oss.
Våra känslor är ett språk genom vilket vi kan förstå våra behov. Sorg, till exempel, är ett svar på en djup känsla av förlust: förlust av vår tidigare känsla av säkerhet, förlust av dem vi en gång ansåg vara allierade och vänner, och förlust av förtroende för ledarskap. Dessa förluster indikerar vårt behov av att ansluta till nära och kära, gemenskapen och till Gud.
En annan vanlig känsla som många av oss har känt under de senaste veckorna har varit ilska. Ilska är ett svar på orättvisorna att tillåta, hjälpa och ursäkta massakern på barn och oskyldiga, såväl som den ständiga förtal av dem som förespråkar krigsförbrytelser. Ilska är en mobiliserande kraft som markerar vårt behov av att vidta åtgärder och att ta det nu.
Faktum är att när de kanaliseras på rätt väg kan varje känsla vi känner för närvarande hjälpa oss i vår sak för rättvisa för våra palestinska bröder och systrar. Innan detta kan hända måste vi dock förstå hur vi ska navigera i våra tunga känslor, som delas av muslimer över hela världen.
När vi vänder oss till koranversen, Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. (2:286), har vi förmågan att brottas med dessa smärtsamma känslor genom att ta till oss de hjälpsamma strategierna nedan:
1) Engagera sig i kontemplativ meditation och andra islamiskt kända metoder för att lindra tunga känslor. Dessa tillvägagångssätt har visat sig hjälpa till att minska känslor av ångest och depression, och tros leda till ökad uppmärksamhet och omsorg om handlingar, tankar, känslor och inre tillstånd.
Att söka tröst genom bön och tillbedjan, såväl som anslutning genom dhikr (minne) och läsning av Koranen är några sätt att göra detta. De palestinska muslimernas motståndskraft har inspirerat många muslimer och icke-muslimer att läsa Koranen nyligen där de har hittat tröst, inspiration och vägledning i denna svåra tid.
För dem som inte identifierar sig som muslimer, kan sekulariserade kontemplativa och kroppsliga metoder hjälpa till att reglera känslomässigt och mentalt välbefinnande genom att balansera känslomässig jämvikt och framkalla en känsla av tröst.
Mindful meditation och andra mindfulness-baserade stressreducerande metoder innebär att fokusera uppmärksamheten på andningsmönster och presentera känslor och förnimmelser, utan att döma och kan hjälpa till att lindra stress, hantera känslomässig oro och lindra utbrändhet från att bevittna utdraget våld.
2) Att prioritera egenvård på både individ- och samhällscentrerad nivå parallellt med vårt påverkansarbete. Detta är viktigt för att upprätthålla den amanah (förtroende) vi har för vårt eget välbefinnande, vårt gemensamma välbefinnande och för den palestinska saken. Gör detta genom att erkänna att varje mänsklig upplevelse är unik och därför måste bemötas med medkänsla.
Klandra inte dig själv för att du behöver ta pauser eller för att du klarar dig annorlunda än andra i din omgivning. Låt inte yttre påtryckningar eller internaliserad stigma hindra dig från att söka professionellt stöd och hjälp när det behövs. Reflektera över tanken att främjande av uthållighet kräver ett proaktivt engagemang för egenvårdsmetoder.
Att söka stöd från våra samhällen genom helande cirklar och gemenskapsböner kan underlätta trygga utrymmen som hindrar en från att bära den känslomässiga bördan ensam, och därigenom främja kollektiv motståndskraft.
3) Att vara i en gemenskap tillåter medlemmar, nämligen de med familj och vänner i Palestina, att hjälpa till att analysera genom anstormningen av desinformation i media och skilja sanning från förvrängning. Detta motiverar medlemmarna i verkligheten och underlättar en förståelse för den mest effektiva allokeringen av kollektiva resurser.
Dessutom är våra samhällen rika med olika förmågor och styrkor. De positioner vi innehar, de examina vi har, de sektorer vi arbetar inom, de talanger, färdigheter och kunskaper vi besitter, kan alla mobiliseras för den palestinska saken. Utifrån vår samlade kunskap och visdom kan vi förespråka rättvisa genom olika insatser som finner styrka i enhet.
Genom att läka i våra samhällen kan vi presentera holistiskt, bevara traditioner och upprätthålla vårt narrativ som för närvarande hotas och avhumaniseras av mainstream media. I våra egna samhällen behåller vi rätten att fira våra egna berättelser, historier och arv, och bli säkert sedda och förstådda utan att behöva kämpa för eller bevisa vår mänsklighet.
4) Att prioritera hållbarhet genom att förbli flexibel, självmedveten och engagerad i åtgärder som stöder Palestina, samtidigt som våra behov och personliga kapacitet kan förändras. Detta innebär att utforska hur vi mest meningsfullt kan engagera oss i samtal för helande, utbildning och välbefinnande baserat på vår sociala plats och vår förmåga att genomföra förändring. Kom ihåg att systemförändringar kräver tid. Trots våra bästa gemensamma ansträngningar kräver vi uthållighet för att fortsätta engagera oss i dessa ansträngningar.
Trots vår skada, eller kanske på grund av den, har vi insett behovet av att förespråka det palestinska folkets svåra situation och har mobiliserat oss i kollektiv motståndskraft. Vi dyker upp i massor för att ropa ut vad António Guterres, FN:s generalsekreterare, har kallat ” utan motstycke och oöverträffad ” civil dödlighet som inträffar i ”historisk takt” på grund av vapenanvändningstaktik som inte setts sedan 1977 års expansion av internationell humanitär lag.
Globalt förenade i vårt krav på rättvisa använder vi våra röster och resurser i jakten på ett slut på våld och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det palestinska folket förtjänar att vi ställer upp som vårt fulla jag i denna kamp mot orättvisor, utrustade med hanteringsmekanismer för att främja varaktig hållbarhet.
Framför allt utnyttjar vi det palestinska folkets smittsamma styrka och orubbliga tro i våra egna liv och vårt förespråkande. För att upprätthålla dessa ansträngningar måste vi ta itu med våra behov parallellt med vårt förespråkande så att vi kan fortsätta att upprätthålla den amanah (förtroende) vi har för både vårt eget välbefinnande och för den palestinska saken.
Originaltext: How to support the Palestinian cause when feeling overwhelmed
