Det finns något som konsekvent kommer fram i analysen av fakta om radikaliserade individer, även när de inte
har en invandrarbakgrund och/eller kommer från missgynnade sociala klasser, nämligen känslan av diskriminering
och även en känsla av förföljelse som dyker upp i alla deras berättelser.

Det är därför man borde fråga sig om huruvida denna känsla är en orsak till radikalisering (dvs att
diskriminering skulle framkalla frustration, misstro mot samhället och en önskan om hämnd) eller en
radikaliseringseffekt (nämligen att den ”jihadistiska” diskursen förmedlar en världsbild enligt vilken
muslimerna förföljs för att de har ”sanningen”, så att man demoniserar fiendens bild) eller om de två är
artikulerade.

Diskriminering orsakar frustration och misstro mot samhället

Sociologerna Francois Dubet och Didier Lapeyronnie har länge visat att försvagningen av arbetarnas gemenskap på
1980-talet resulterade också i förlusten av social reglering som kom fram på ett naturligt och gemensamt sätt
inom stadsdelarna. Folk vände sig då till de ansvariga politikerna, allt samhällsliv organiserades av
institutioner (sociala centra, förebyggande klubbar …).

Dessa sociologer har påpekat att några år senare, genom närvaron av social arbetare, började nästa generation
att ha samma ambitioner som de genomsnittliga sociala grupperna. När dessa ungdomar integrerade värden som
demokrati och jämlikhet som spridds av skolan, och när de förväntade sig en social rörlighet, som redan krävts
av sina äldre bröder i den kända March de Beurs, var det då de började att utsättas och blev offer av
rasismen, sedan islamofobi och hindrades från att definiera sig själva och i deras medborgarskap.

Känslan av uteslutning från den sociala verkligheten var allt mer levande, mer påtagligt än skillnaderna i
levnadsstandard som medborgare. Inför denna värld där de lever i extrem ojämlikhet och diskrimination, återtog
den ”jihadistiska” propaganda dessa värden, jämlikhet och solidaritet, och ingav hopp till en del ungdomar, som
tror att endast Guds lag tolkad av dem kan bekämpa denna orättvisa.

De radikaliserade grupperna manipulerar principen om gudomlig unik het till ett koncept så restriktivt att det
blir en källa till daglig ångest

Vi vill utveckla här en annan mindre känd aspekt av radikaliseringsprocess. Genom att studera inspelade samtal
mellan radikaliserade rekryterare med deras rekryter insåg vi att radikaliserade grupper manipulerar muslimska
begrepp som tawhid (Guds enhet) och shirk (associera Gud till någon annan) för att utveckla vad som skulle
kunna kallas en känslomässig ångest strategi som resulterar i en förändring av hur man definierar sig själv
(en som har urskiljning och vill förändra en värld skadad av mänsklig lag) och en förändring i definitionen av
andra (de som väljer att behålla denna korruption), vilket leder till en känsla av utbredd förföljelse.

I själva verket, till en början, är Tawheed främst en princip om fred för muslimer. Till skillnad från den
förislamiska eran när stammarna var i krig för att tvinga på andra sina egna idoler, existensen av en Gud ska
förena människor. Roten s-l-m, som betyder ”fred” finns både i den muslimska hälsningen ”salam alaikum” (”fred
på dig”) och ordet Islam (”underkastelse inför Gud”). Ursprungligen var Islams utmaning att förena de
preislamiska arabiska stammar kring underkastelse till en gud, och i större utsträckning att befästa
förbindelserna med judar och kristna, som kallas ”Bokens folk” i Koranen, kopplad av den Abrahamitiska
traditionen.

Att associera en annan gudom med Gud är för muslimerna inte förenligt och därmed ett hinder för Guds unik het,
detta är innebordet av ordet shirk. I verkligheten används termerna tawhid och shirk sällan i muslimska samtal.
Ur deras synvinkel består respekten för den gudomliga entydigheten helt enkelt av att inte dyrka andra gudar,
vilket skulle innebära polyteism. I den här principens namn väljer vissa muslimer att ta inte ha som
dekoration en Buddha-statyett hemma eftersom de tror att detta kan leda till förvirring. Andra, mer noggranna,
kommer inte att ha några prydnadsföremål som kan på något sätt påminna på något sätt de gamla 360 statyetterna
som delade arabstammarna före islam.

Men dessa begrepp Tawheed och Shirk används konstant i de radikaliserade tal i exakt motsatt riktning, vilket
gör Guds enhet och associering till hörnsten i denna ångeststrategi som dessa rörelser inrättat för att den
troende ska fjärma av sig från allt som utgör dess närmiljö, vare sig det är hans vänner, hans familj, andra
troende eller hans hobbyer, hans arbete, hans sport, mänskliga institutioner, mm. Radikalerna har förändrat
principen om gudomlig enhet till ett koncept så restriktivt att det blir en källa till daglig ångest som skär
slutligen troende från alla känslor och relationer som är karakteristiska för människan.

Att titta på en bild skulle till exempel vara att betrakta formgivaren som skapare på samma nivå som Gud och
därmed förråda principen om tawhid och shirk. Under samma logik att lyssna på musik skulle vara att betrakta
musikern på samma nivå som Gud. Radikalerna ger råd för att begränsa hotet med synden, gå inte längre till
vanliga butiker för att inte lyssna på radio som i bakgrundsbrus spelar en sång som uppfattas som shirk, gå
inte till turistorterna för rädslan att fastna på en bild, ta inte tunnelbanan innan du har kontrollerat att
inga tiggare finns där som spelar dragspel för att få pengar… Visa självkontrollerande beteende, vanligen
kallad ”gemenskapens” avslöjar denna verklighet fyllda av ångesten. Radikaliserade individer känner sig
förföljda av denna livs frestelser, de föredrar att köpa sin mat i salafistiska butiker för att se till att
skydda sig från eventuell uppspelning av musik.

Ångesten över att begå shirk blir permanent. Paranoias tillstånd når sin maximala nivå hos en ung människa när
den radikaliserade gruppen förklarar att eftersom frestelsen att dyrka något annat än Gud finns överallt, kan
han ha syndat utan att ens inse det. Den enda lösningen är att ”rätta till sin tawhid”, som blir det enda
temat som tas upp under religions indoktrinering. Det är därför en fråga om att fokusera på det om man inte
vill falla för frestelserna, allestädes närvarande i denna polyteistiska värld. Denna unga individen är
således avskuren från andra muslimer utanför sin grupp eftersom han tror att de senare kan vara polyteister
utan deras vetskap, eftersom de går ut utan att ha rättat sin tawhid. Resultatet är en besatt ångest som leder
till beteenden som liknar fobi.

Det sista steget kommer när han anser att följa mänskliga lagar skulle innebära att placera dessa ersättningar
på samma nivå som Gud. Han vägrar att underteckna ett uttalande, ett anställningsavtal eller ett
bostadsavtal… De som kallas ”jihadister” tar efter dessa wahhabitiska tolkningar av Guds enhet även om, när
de är en del av denna grupp, de sätter inte nödvändigtvis det i praktiken, de kopierar bilder för att utveckla
sin propaganda på nätet och återinför musiken för att öka sammanhållning bland deras soldater. Men till
skillnad från de fromma, anser ”jihadisterna” att de inte kan nöja sig med att skydda sig från frestelserna,
de måste kämpa mot polyteismen genom att införa gudomlig lag. För att inte gå till helvetet måste de gå till
handling. Det är inte bara att inte associera Gud med andra gudomligheter, men innan de tillber Gud måste de
avvisa andra gudar. Faktum är att vi bara kan dyrka Gud om vi avvisar allt omkring Honom, här, på jorden.

Försvinnandet av positiva känslor utanför den radikala gruppen och en ökande känsla av diskriminering

Vi ser hur inställningen med ångestladdade känslor hos den radikaliserade diskursen leder ungdomar att vara
försiktiga med omvärlden, med den radikala gruppens omgivning och sedan klipper bort det för att definiera dem
som fienden. Rädslan för allt utanför förstärker likheterna med gruppens medlemmar och ökar skillnaderna med
allt som finns utanför eftersom de börjar känna samma känslor. Den paranoida synen förstärker gruppfusionen
och isoleringen från samhället., varje grupp som är misstänksam mot allt som finns utanför den blir inåtvänd.
Gradvis förlorar individen sina gamla affektiva, minnes- och intellektuella referenser tills gruppens
identitet gradvis absorberar individens identitet. Till slut är gruppen som tänker istället för individen. Alla
avvikande, brytande ideologier vilar på en upphöjning av gruppen.

Den känslomässiga ångestväckande tillvägagångssättet som införts av den ”jihadistiska” diskursen är så
effektiv att den leder unga till en slags intern ”mini-död”. Faktum är att den skär ungarna bort från särskilt
alla former av kultur, den radikaliserade diskursen agerar slutligen som ett slags bedövning som förhindrar
alla individuella förnimmelser och upplevelse av glädje, förkroppsligandet av alla känslor. Den reducerar inte
bara de vanliga källorna till positiva känslor som får människan att slappna av (film, musik, underhållning,
vänskapliga relationer …), men den förvandlar dem till ångest-producerande verksamhet (som uppfattas nu som
sannolika källor till förräderi mot Guds unicitet). Den placerar den unga individen i en position av
självuteslutning för att isolera honom helt. Han kan inte längre ta fördel av positiva samspel med sina
medmänniskor, vilka han uppfattar som källor för fara som kan komma att avleda honom från ”sanningen”. Snabbt
blir den radikaliserade gruppen den enda källan till positiva och lugnande känslor.

Relations strategi och ideologisk strategi är sammanflätade här, till den grad att accepterandet av ideologin
är oskiljaktig från accepterandet av medlemskap i gruppen, och tvärtom. Gradvis börjar den som tar emot detta
budskap att betrakta de som överförde det till honom som de enda han kan lita på. Han adopterar snabbt en
hållning där han känner att resten av samhället avvisar honom eftersom han har ”för mycket klarhet” och
uppfattar dolda sanningar.

Sammanfattningsvis, den rena radikaliserade diskursen, som har hittat en inkörsport genom ett väletablerade
ångestfylld känslomässigt förhållningssätt, styr de unga mot valet av lösningar alltmer dysfunktionella som
börjar med sociala avståndstagande, skola eller arbete och familj, och som leder dem att gå med i den
radikaliserade gruppen och/eller våldet.

Med andra ord, dränkt i ”paranoida” texter, förklaringar och tal, vill den unga individen skydda sig genom att
avvisa denna korrupta värld han försöker nu fly ifrån (eller regenerera i enlighet med den rörelse han
tillhör). Hursomhelst, med det, kommer en känsla av diskriminering, förföljelse, som automatiskt ta över den
unga individen, oavsett deras tidigare sociala erfarenheter.

Anteckningar:

Dounia Bouzar, religion antropolog, är vetenskaplig ledare för Bouzar Cabinet för experter om religiösa frågor
och chef för Center för förebyggande av sekteristiska grupper relaterade till Islam (CPDSI). Hon är författare
till Français radicalisés – L’enquête (Undersökning-De radikaliserade fransmän), en undersökning som följde
upp 1000 ungdomar och deras familjer (Editions de l’Atelier, november 2018).