Humanitär intervention i Syrien, 150 år sedan

Pascal Herren – voltairenet.org

 

Det talas mycket på senare tid om en humanitär intervention i Syrien som ett sätt att få slut på det lidandet som sedan 2011 har drabbat människorna på grund av striderna mellan regimen och den väpnade oppositionen, attacker vars ansvar huvudsakligen tillskrivs rätt eller fel, den statliga sidan.

Denna hjälp skulle därför innebära störtandet av den nuvarande regimen. Det verkar till och med att man började implementera det sedan några månader, indirekt, med leverans av vapen till rebellerna och med sändningen av agenter till Syrien och av grupper av utländska krigare. Men att ta till våld inom ett främmande land utan myndigheternas samtycke är fastställd som en kränkning av principen om staternas suveränitet erkänd i FN-stadgan. Användningen av våld mellan stater är förbjuden, förutom endast i de fall av självförsvar eller kollektiv åtgärd som antagits av FN:s säkerhetsråd.

År 1968 fördömde Haags Internationella domstol Reagan-administrationens militära stöd till Contras som försökte störta Nicaraguas Sandinisterna. Washington anklagade Nicaraguas regim för att ha begått grymheter, men Haag domstolen var tydlig med att ett sådant militärt stöd inte var den mest lämpliga medel för att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna.

Dessa rättsliga hinder har inte hindrat ensidiga verksamheter, officiellt motiverad av altruistiska skäl, en praxis som har utvecklats, till exempel med bombningen av det forna Jugoslavien under Kosovokrisen 1999 och invasionen av Irak 2003. Det senaste exemplet på denna praxis var de åtgärder som vidtogs mot Libyen under 2011, handling som flera stater konstaterade bröt FN:s säkerhetsråd resolution 1973: gränser.

Grunden för dessa ensidiga interventioner bygger på en regel av höge sort, universell, skyldigheten att skydda livet för vilken befolkning som helst mot varje massiv hot mot dem. Men denna princip, helt legitimt, beror helt på den goda viljan hos den som utför proceduren. Hur kan man garantera att den som blandar sig i inte använder den enorma makt som tar åt sig genom att ta till våld mot en annan stat för att uppnå mål som skulle vara stötande? Historien är full av ”rättfärdiga” krig som slutade illa för de inblandade. Redan år 1758, fördömde den stora juristen Emer de Vattel oket som erövrarna ålagde indianerna i Amerika under förevändning att befria dem.

Specialister inom området har länge sökt ett felfritt exempel på en sådan åtgärd utförd av ingripande makt. Och länge trodde de ha funnit det i 1860 expeditionen i den ottomanska provinsen Syrien, som då ingick i dagens Libanon. Under maj till augusti samma år dödades mellan 17 000 och 23 000 människor, de flesta kristna, i den så kallade Libanon berg och i Damaskus under sammandrabbningar mellan olika befolkningsgrupper. I Europa orsakade nyheterna uppståndelse i den allmänna opinionen. De ottomanska myndigheterna anklagades för att ha uppmuntrat, och även deltagit i de drusiska milisernas framfart i regionen Libanon berg och rebellernas i Damaskus. Napoleon III beslutade då att skicka ett expeditionsstyrka på 6000 män för att stoppa ”blodbadet”, med godkännande av de andra europeiska makterna. De franska trupper stannade mindre än ett år i regionen och återvände efter att återställd lugnet och utförd en administrativ omorganisation som tillskrevs den civil harmoni som bibehölls fram till utbrottet av första världskriget. Än idag jurister som är emot erkännandet av en rätt till humanitär intervention, ser 1860 expedition som kanske den enda ”sanna” humanitär intervention under artonhundratalet.

Men en djupare analys visar att de olika problem som exploderade mellan olika befolkningsgrupper i 1860 förvärrades också av klientsystemet som praktiserades av de europeiska stormakterna mot lokala minoriteter. Vi måste också notera att intresserena som var på spel vid den tiden var enorma, med uppdelningen av provinserna i det sönderfallande ottomanska imperiet, provinser som Europas makter kämpar mot varandra för att få till sig. Och Syrien finns just i den strategiska vägen till Indien, juvelen i det brittiska imperiet. Frankrike döljer inte sitt intresse på regionen som är rik på affärsmöjligheter, medan Ryssland har sedan länge försökt utvidga sitt territorium söderut. Och för att uppnå sina egna mål vardera av dessa stormakter stödjer en lokal gemenskap, för att använda dem till deras fördel. Fransmännen blir beskyddare av katoliker, ryssarna av ortodoxa och britterna sponsrar druserna.

Under efter interventionsperioden 1860, befäster Frankrike sin ekonomiska kontroll över Libanon, till den grad att 1914 är 50 % av den libanesiska arbetande befolkningen beroende av silke produktionen i den franska industrin. En yrkessektor som faller sönder på grund av den franska industris beslut att bli självständiga från sina libanesiska leverantörer som förlorar sin försörjning.

Ett år senare, 1915, organiserade de brittiska och franska allierade blockaden av den syriska kusten, för att hindra ankomsten av mat till regionen som var mycket beroende av spannmålsimport. Målet är att få de arabiska provinser att resa sig mot den centrala makten i Istanbul, som redan är involverad i första världskriget vid sidan av William II:s Tyskland. Resultatet är oöverträffad hungersnöd som kostade 200 000 liv i de centrala och norra regioner av Libanon berg och 300 000 liv i Syrien.

År 1840, Francois Guizot, den då franske ambassadören i London, sammanfattar enligt följande de geopolitiska beräkningar som rådde vid den tiden i de europeiska hov och som enligt hans åsikt, motiverade den brittiske utrikesministern Lord Palmerstons politik: ”Där vid botten av en dal, på toppen av ett berg i Libanon, det finns män, fruar, barn, som älskar varandra och skrattar, men som kommer att slaktas i morgon eftersom Lord Palmerston, ombord på Londons järnväg, säger till sig själv: ”Syrien måste revoltera. Jag behöver en revolt i Syrien. Om Syrien inte gör uppror, är jag en idiot.”