Sarah Prager – Mondoweiss

 

Catherine ”Ryn” Hodes såg aldrig världen på samma sätt efter att hon togs som gisslan av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) på väg tillbaka till USA från Israel när hon var tretton. Upplevelsen utlöste hennes livslånga resa mot att bli en passionerad förespråkare för palestinsk befrielse.

Det var den 6 september 1970. Hodes reste som ensamkommande minderårig med sin 12-åriga syster, Martha, på ett flyg till New York när beväpnade kommandosoldater tog kontroll över deras plan. Passagerare – nu gisslan – skrek, bad och grät. Martha och Ryn frös till.

”Det var uppståndelse och förvirring”, minns Hodes. ”Jag minns att flygplanspersonal började komma ut ur cockpiten med händerna uppe och min sittkamrat sa: ’Det är araberna, det är araberna, herregud, herregud!’”

”Det hördes ett meddelande i högtalaren – en kvinnoröst som talade engelska – som sa: ’Vi är de nya kaptenerna för er TWA-flyg. Vi har tagit befälet över den här flygningen. Vi ska ta er till ett vänligt land med vänliga människor. Vi ber er att lägga händerna på era huvuden för att inte utsätta er själva eller andra passagerare för fara. Vi hoppas att ni förstår.’”

Över 300 gisslan från tre kapade flyg tillbringade sex svåra dagar i den jordanska öknen i sina flygplan innan de släpptes. De hade begränsad men tillräcklig mat och vatten, ingen luftkonditionering och hade bara tillgång till toaletterna i planet utan rinnande vatten.

Hodes var rädd, men kände sig nyfiken och empatisk inför kaparnas liv. I en intervju med Boston Phoenix en månad efter kapningen sa hon att hon inte var säker på om det hon hörde var propaganda, men att hon trodde att mycket av det de sa var sant.

”De delade ut bruna kuvert och i dem fanns maskinskrivna papper som förklarade hela historien om hur de i 22 år har blivit utkastade från sina hem och är flyktingar”, sa hon. ”Innan kapningen ens hände hade jag hört ena sidan av historien. Och när kapningen hände började jag höra den andra sidan av historien. Jag säger inte att jag vet vem som har rätt eller fel, men det gav mig mycket att tänka på.”

”Mina känslor gentemot palestinierna är sympati.”

Medan hon gråter när hon minns det idag vid 68 års ålder, har hon fortfarande medkänsla för dem som gjorde det.

”De bestämde sig för att detta var det enda sättet de skulle bli hörda”, säger Hodes.

Kaparna klippte av ett rep åt barnen så att de kunde hoppa rep och gav dem en låda med orange Fanta. En kvinna, en av kommandoledarna, lekte med barnen. Ryn och Martha berättade för dem vilken medicin de tog mot astma och en timme senare hade de tagit med sig just den medicinen. Ryn sa då till pressen: ”De kunde ha gjort vad som helst mot oss. De gjorde allt de kunde för oss och det förtjänade min respekt.”

Kaparna berättade för gisslan att deras egna familjer bodde i tält och inte hade tillräckligt med mat – och att de var utan mat för att ge det de hade till gisslan.

År senare fick hon veta att den verkliga faran kom från annat håll.

”Nixon och Kissinger pratade om att aggressivt ingripa, vilket skulle ha dödat oss alla”, säger hon. ”Jag var inte i fara vid den tidpunkten från kommandosoldaterna. Självklart trodde jag att jag kanske var det. Jag hade sett dynamit skjutas genom planet. De var tungt beväpnade. Så det fanns naturligtvis ingen anledning till att jag inte skulle vara livrädd, men den verkliga risken kom från Nixon och Kissinger. Jag tror att det var försvarsminister Melvin Laird som sa att det inte var en bra idé. Men om de hade fått som de ville skulle jag inte vara här.”

När Hodes återvände hem till New York uppmuntrade hennes föräldrar henne att inte prata om upplevelsen, att lägga den ur sig – och det gjorde hon. I åratal pratade hon inte om händelsen, men tankar om den palestinska saken fortsatte att gro.

När hon uttryckte sympati med palestiniernas svåra situation sa folk till henne att hon var hjärntvättad, att det var Stockholmssyndromet, att det var propaganda. Men när hon läste fler antisionistiska forskares böcker och pratade med antisionister insåg hon att även om kaparnas handlingar var extrema, var deras åsikter det inte. Miljontals människor runt om i världen trodde också på ett fritt Palestina och hon bestämde sig för att hon höll med.

Hon hade aldrig hört talas om Palestina före 1970.

”Sionism var bara en del av luften man andades”, minns Hodes. ”Jag hörde att judarna åkte till denna obebodda öken och byggde detta land som nu är hemlandet för judar. Jag hörde aldrig talas om palestinier och byar som hade namn och jordbruk och stammar. Jag hörde aldrig att palestinier och judar och muslimer och druser bodde i detta område med ett slags gemensamt ursprung.”

”När jag tänker tillbaka på det sättet att tänka skapar det mycket sorg såväl som indignation och ilska. Det är verkligen sorgligt, för det var inte vad det var. Att få veta att den här fantasin om en plats inte hade varit tom, och att det fanns människor där som inte hade något att göra med den förföljelse vi hade upplevt som europeiska judar, och att få veta att deras byar jämnades med marken och förintades, och att de inte hade någonstans att ta vägen… Många av dessa saker, första gången fick jag veta det var från palestinierna som kapade oss.”

Hodes växte upp i judisk kultur i New York City, även om hon inte var religiös. Hon hade ingen Bat Mitzvah eller deltog regelbundet i templet, sabbaten eller seder, men att identifiera sig starkt som jude och vara i den judiska gemenskapen var viktigt.

När hon var åtta eller nio år skilde sig hennes föräldrar och hennes mamma gifte om sig med en israelit och flyttade till Tel Aviv. Ryn och Martha stannade i New York med sin pappa och började tillbringa varje sommar i Israel med sin mamma och styvfar, och flög fram och tillbaka ensamma. Hon upplevde Israel som en plats med stränder, konst, biografer och folkdanser på torget.

Även om hon var medveten om skyddsrum och kontrollpunkter oroade de henne inte eller fick henne att ifrågasätta varför de var där. Hon var allmänt medveten om sexdagarskriget 1967 och såg de förstörda stridsvagnarna och lastbilarna vid sidan av vägen. Hon förstod ”araber”, i stort sett, som en fiende.

När hon väl lärde sig om Palestina genom sin gisslanupplevelse ifrågasatte hon sionismen mer och mer med tiden. Det var inte logiskt för henne att svaret på Förintelsen skulle vara att förvisa palestinier från deras land som inte hade något med det att göra eller att judar behövde en enda liten bit mark i världen för att vara säkra när de borde vara säkra överallt i världen. Det som en gång var en självklarhet höll inte längre vatten.

Som vuxen började hon identifiera sig som antisionist för palestinsk befrielse, en sak hon brinner för idag. Hodes skapar blandteknikkonst och säljer den till förmån för UNWRA och Middle East Children’s Alliance för hjälp i Gaza.

Även om hon fortfarande möter motstånd från sionister och menar att hennes övertygelser är resultatet av hjärntvätt, analyserar Hodes upplevelsen ur ett bredare perspektiv.

Hon har medkänsla för Hamas gisslan – liksom för deras familjer som tänker på vad hennes föräldrar gick igenom för 55 år sedan – men hennes främsta oro är Israels gisslan.

”Jag tänker på Gaza som en gisslansituation”, säger hon. ”Jag tänker på de tusentals palestinier som hålls som gisslan av Israels politik sedan Nakba.”

”När man jämför vad som hände mig med vad Israel gör i fråga om sin politik gentemot palestinier, så säger man mig vem som är den verkliga angriparen, vem som är den verkliga gisslantagaren.”

 

 

Original text: She was taken hostage by Palestinians 55 years ago. Now she’s an anti-Zionist activist.