Historien om Abraham (Ibrahim) och Ismael (Ishmail)

IF Redaktion – Islam i Mexico

 

En dag vaknade Ibrahim och frågade sin fru Hajar efter sin son och bad henne att förbereda sig för en lång resa. Några dagar senare började Ibrahim sin resa med sin fru Hajar och sin son Ismael. Pojken var fortfarande ett spädbarn, han hade inte blivit avvänt än.

Ibrahim vandrade genom jordbruksmark, öknar och berg tills han nådde öknen i den arabiska halvön och kom till en öken dal, utan frukter, utan träd, utan mat, utan vatten. Det fanns inga tecken på liv i dalen. När Ibrahim väl hade hjälpt sin fru och barn att stiga av, lämnade han dem med en liten mängd mat och vatten som knappt skulle räcka två dagar. Han vände sig om och gick därifrån. Hans fru sprang efter honom och sade: ”Var ska du gå Ibrahim och lämnar oss i denna torra dal?”

Ibrahim svarade inte men han fortsatte att gå. Hon upprepade igen vad hon hade sagt, men han förblev tyst. Slutligen, insåg hon att han inte agerade på eget initiativ. Hon insåg att Allah hade beordrat honom att göra det. Hon frågade, ”Har Allah beordrat dig göra detta?” Han svarade: ”Ja.” Sedan hans märkliga fru sa: ”Vi kommer inte att gå förlorade, för Allah har befallt dig, Han är med oss.”

Ibrahim bad till Allah, den Allsmäktige:

Herre! Jag har låtit några av de mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt heliga hus, Herre, och där skall de förrätta regelbunden bön. Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem [och av längtan att besöka dem] så att de kan få [hjälp av dem till] sin försörjning och därför känna tacksamhet [mot Dig]. Herre! Du vet vad vi håller hemligt och vad vi öppet tillkännager – ingenting kan förbli dolt för Gud, vare sig på jorden eller i himlen! (20)

Ibn Abbas berättade: ”Den första kvinnan att bära en gördel var Ismaels mor. Hon använde ett bälte så att han kunde täcka sina spår från Sarah (genom att dra den). Ibrahim tog henne och hennes son Ismael, medan hon ammade honom, till ett område i närheten av Kaba under ett träd, platsen där Zam-zam ligger. På den tiden fanns det ingen i Mecka och inte heller vatten, därför han bad dem sitta där och lämnade bredvid dem en läderväska med några dadlar och en liten vattenbehållare i skinn med lite vatten och sedan gick hem tillbaka till sitt hem. Ismaels mor följde efter honom och sade: ”Oh Ibrahim! vart går du och lämnar oss i den här dalen där det inte finns någon vars sällskap vi kan få och inte heller finns det något (vi gillar).” Han upprepade det flera gånger men han vände sig inte för att titta på henne. Då frågade hon honom. ”Har Allah beordrat dig att göra detta?” Han svarade. ”Ja.” Då sade hon, ”Då kommer han inte att försumma oss” och återvände medan Ibrahim fortsatte sin väg. När han kom till Thaniya där de inte kunde se honom, tittade han på Kaba och höjde båda händerna och åberopade Allah med följande meningar:

Herre! Jag har låtit några av de mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt heliga hus, Herre, och där skall de förrätta regelbunden bön. Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem [och av längtan att besöka dem] så att de kan få [hjälp av dem till] sin försörjning och därför känna tacksamhet [mot Dig]. (21)

Ibn Abbas berättande fortsätter: ”Ismaels mor gick tillbaka för att amma honom och drack allt vatten (hon hade). När vattnet i behållaren tog slut var hon och hennes son törstiga. Hon tittade på Ismael som var mycket törstig och plågades av det. Hon lämnade honom eftersom hon inte kunde stå ut med att se honom så här, och såg att berget As-Safa var det som var närmaste deras plats. Hon gick upp till toppen och började titta noga mot dalen för att se om det fanns någon, men hon kunde inte se någon. Då gick hon ner från As-Safa och när hon kom till dalen, tog hon upp sin klänning och började springa ner i dalen som någon nödställd i fara, tills hon korsade dalen och kom till berget Al-Marwa. Hon stannade där och började titta i hopp om att hitta någon, men det fanns ingen. Hon upprepade det (att springa mellan Safa och Marwa) sju gånger.”

Profeten Muhammed sade: ”Detta är ursprunget till traditionen av Sa’y, (22) att människor går mellan dem (dvs. Safa och Marwa)”. När hon kom till al-Marwa (den sista gången) hörde hon en röst och hon sa till sig själv att vara tyst och lyssna noga. Hon hörde rösten igen och sade: ”Åh, (vem du än är)! Du har fått mig höra din röst; Kan du hjälpa mig?” Då såg hon en ängel i Zam-zam som grävde med sin häl (eller sin vinge) tills vattnet flödade från denna plats. Hon började bygga något liknande en damm runt med egen hand och började fylla läderväskan med händerna, och vattnet flöda även efter att hon hade töm en del av vattnet.”

Profeten sade: ”Må Allah bevilja Sin nåd till Ismaels mor. Om hon hade låtit Zam-zam flöda utan att försöka kontrollera det, det skulle ha varit en ström som skulle flyta på jordens yta.”

Profeten fortsatte. ”Sedan drack hon (vatten) och ammade barnet. Ängeln sade: ”Var inte rädd för att bli övergiven, eftersom detta är Allahs Hus som ska byggas av denna pojke och hans far, och Allah överger aldrig sitt folk.” Huset (dvs. Kaba) var vid den tiden på en hög plats och såg ut som en kulle, och när strömmarna kom fram flöt dem på höger och vänster.”

”Hon levde så tills folk från Jurhum stam eller en familj av denna stam passerade nära där de var, eftersom de (Jurhums folk) brukade använda Kada vägen. De bosatte sig på den nedre delen av Mecka där de såg en fågel som brukar flyga runt vattnet, utan att avvika. De sade: ”Denna fågel måste flyga runt vatten, även om vi vet att det inte finns något vatten i denna dal”.

De skickade en eller två sändebud som hittade källan till vatten och återvände för att informera dem om det. Därefter alla gick (mot det). Ismaels mor satt nära vattnet och blev tillfrågad: ”Vill du låta oss leva här?” Hon svarade: ”Ja, men utan rätt att äga vattnet.” De enades om det. Ismaels mor var mycket nöjd med hela situationen eftersom non trivdes i sällskap med andra människor. Sålunda bosatte de sig där, och sedan skickade de efter sina familjer som kom och bosatte sig där med dem, så att en del familjer blev bofasta på denna plats. Barnet (d.v.s. Ismael) växte upp och lärde sig arabiska från dem och hans dygder väckte kärlek och beundran för honom i takt med att han växte upp, och när han nådde puberteten, fick han i äktenskap en kvinna bland dem.”

Profeten fortsatte: ”Efter Hajars död och efter Ismaels bröllop kom Ibrahim för att besöka sin familj, som för länge sedan han hade lämnat där. Men han hittade inte Ismael där. När han frågade Ismaels fru, svarade hon: ’Han har gått på jakt, för att leta efter vår försörjning.’ Sedan frågade han om deras sätt att leva och deras tillstånd, och hon svarade: ’Vi lever i misär, vi lever i svårigheter och nöd.’ Han sa: ’När din man återvänder, förmedla honom mina hälsningar och berätta för honom att ändra stegen i (hans hus) dörr.'”

”När Ismael kom verkade han ha känt något ovanligt och frågade sin fru. ’Har någon besökt dig?’ Hon svarade: ’Ja, en äldre man som såg ut så här och frågade mig om dig. Jag informerade honom om det han frågade mig om vår levnadsstandard, och jag sa till honom att vi levde i svårigheter och nöd.’ Efter det frågade Ismael: ’Varnade han dig om något?’ Hon sa: ’Ja, han sa till mig att förmedla sina hälsningar och berätta för dig att ändra stegen i din dörr.’ Ismael sa: ’Det var min far, och han beordrade mig att skilja mig från dig. Gå tillbaka till din familj’. Så, Ismael skilde sig från henne och gifte sig med en annan kvinna från dem (d.v.s. Jurhum)”.

”Sedan var Ibrahim ifrån dem under en period så länge som Allah ville och sedan frågade han igen efter dem men han fann inte Ismael. Han gick sedan till Ismaels hustru och frågade henne om honom och hon sa: ’Han har gått på jakt efter vår försörjning.’ Ibrahim frågade: ’Hur är det med er?’ och frågade om deras försörjning och levnadsvillkor. Hon svarade: ’Vi är välmående och bor bra (d.v.s. har vi allt i överflöd)?’ Sedan tackade hon Allah. Ibrahim sade: ’Vilken typ av mat äter ni?’ Hon sa: ’Kött.’ Han sa: ’Vad dricker ni?’ Hon svarade: ’Vatten.’ Han sade: ‘Åh Allah välsigna deras mat och dryck.’”

Profeten tillade: ”Då hade man inte spannmål, och om de hade det skulle han ha åkallat Allahs välsignelse över det. Om någon har bara dessa två saker som deras försörjning, deras hälsa och tillstånd kommer att påverkas negativt, om man inte bor i Mecka.”

Profeten fortsatte med följande: ”Då sade Ibrahim till Ismaels hustru: ’När din man kommer, hälsa honom från mig och säg till honom att ta hand väl om sin dörrs steg.’ När Ismael återvände frågade han sin hustru, ’Har någon frågat efter mig?’ Hon svarade: ’Ja, en gammal man som såg bra ut kom till mig.’ Då berömde hon mannen och fortsatte, ’Han frågade mig om dig och jag svarade, och han frågade om vår försörjning och berättade för honom att vi var i gott skick.’ Ismael frågade: ’Gav han dig något råd om någonting?’ Hon sa: ”Ja han bad mig hälsa till dig och beordrade dig att ta hand väl om din dörrs steg.’ Då sade Ismael: ’Det var min far, och du är ingången (dörren). Han har beordrat mig att behålla dig.'”

”Då var Ibrahim ifrån dem under en period så länge som Allah ville och sedan frågade han efter dem. Han såg Ismael under ett träd i närheten av Zam-zam medan han vässade sina pilar.”

”När han såg Ibrahim, gick han upp för att välkomna honom (och de hälsade varandra som fadern med sin son och sonen med sin far) Ibrahim sade: ’Åh Ismael, Allah gav mig en order.’ Ismael sa: ’Gör vad din Herre har befallt dig att göra.’ Ibrahim frågade. ’Vill du hjälpa mig?’ Ismael sa: ’Jag ska hjälpa dig.’ Ibrahim sade: ’Allah har beordrat mig att bygga ett hus här’ och pekade på en kulle som var på en högre nivå än marken omkring.”

”Då byggde de upp grunden till Huset (d.v.s. Kaba). Ismael hämtade stenarna medan Ibrahim byggde huset, och när väggarna var redan höga, hämtade Ismael denna sten och satte den för Ibrahim som stod över den och fortsatte byggandet. De jobbade tillsammans med Ismael som lade fram stenarna och båda sade:

Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt. (23).

Profeten sade: ”Sedan gick de till byggandet och gick runt Kaba och sade: ”Vår Herre, acceptera detta (den här tjänsten) från oss! Du är den som hör allt, vet allt.” (24)

Ibn Abbas berättade en något annorlunda version: ”När Ibrahim hade meningsskiljaktigheter med sin fru (på grund av hennes svartsjuka mot Hajar, Ibrahims hustru), tog han med sig Ismael och hans mor och gick iväg. De hade med sig en vattenbehållare av skin med vatten i. Ismaels mor brukade dricka vatten från behållaren så att hon hade mer mjölk för sitt barn. När Ibrahim kom till Mecka, sa han till henne att sitta under ett träd och sedan återvände han till sitt hem.”

”Ismaels mor följde honom, och när de nådde Kada sade hon bakifrån: ’Oh Ibrahim I vems händer lämnar du oss?’ Han sa, ’(jag lämnar er i) Allahs vård.’ Hon sade: ’Jag är glad över att vara med Allah.’ Hon återvände till sin plats och började dricka vatten från behållaren, så att mjölken för sitt barn ökade.”

”När hon hade druckit ut allt vatten sa hon till sig själv: ”Det är kanske bättre om jag går och tittar om jag hittar någon.” Hon besteg berget As-Safa och tittade i hopp om att hitta någon, men till ingen nytta … När hon återvände till dalen, sprang hon tills hon kom till berget Al-Marwa. Hon sprang från sida till sida (mellan de två bergen) flera gånger sedan sa till sig själv: ”Det är kanske bättre om jag går tillbaka och se hur det är med min son”. Men plötsligt hörde hon en röst, och hon sade till denna främmande röst. ”Hjälp oss om du kan ge oss lite hjälp.” Det var Gabriel (rösten). Han slog i marken med sin häl så här (Ibn Abbas slog i marken med sin häl för att visa hur) och då sprutade vatten. Ismaels mor blev förvånad och började gräva.”

Abu Al-Qasim, d.v.s. profeten, välsignelser och frid vare med honom, sade: ”Om hon hade lämnat vattnet (att flöda naturligt utan hennes inlägg), hade den flutit på jorden.”

Ibn Abbas fortsatte berätta. ”Ismaels mor började dricka vattnet, och så ökade mjölken för hennes barn. Sedan några människor från stammen Jurhum såg några fåglar när de passerade genom dalen, något som förvånade dem som sa: ’Fåglarna kan bara hittas på en plats där det finns vatten.’ De skickade en budbärare som undersökte platsen och fann vattnet, och återvände för att informera dem om det. Då gick alla till henne och sade, ’Oh Ismaels mor! Tillåter du oss stanna här med dig (eller bo med dig)?’ (Och så stannade de där).”

”Med tiden nådde hennes barn puberteten och gifte sig med en kvinna från dem. Då fick Ibrahim en idé som han berättade för sin fru (Sarah). ’Jag vill besöka de som står under mitt beskydd som jag lämnade (i Mecka)’. När han kom dit hälsade han (Ismaels fru) och sade ’Var är Ismael?’ Hon svarade, ’Han har gått för att jaga’. Ibrahim sade, ”När han kommer, säg till honom att ändra ingången till sin dörr.’ När Ismael kom, berättade hon för honom det, varpå han sade: ’Du är ingången, så gå tillbaka med din familj (d.v.s. jag skiljer mig från dig)’”.

”Ibrahim tänkte igen besöka de personer han ansvarade för som han hade lämnat (i Mecka) och berättade för sin fru (Sarah) om hans planer. Ibrahim kom till Ismaels hus och frågade. ’Var är Ismael?’ Ismaels fru sa, ’Han är borta och jagar’ och sedan tillade hon: ’Ska ni stanna (ett tag) för att äta och dricka något?’ Ibrahim frågade: ’Vad har du får mat och drink?’ Hon svarade ’Vår mat är kött och vår dryck är vatten.’ Han sa, ’Oh Allah välsignar hennes mat och dryck.’”

Abu Al-Qasim, d.v.s. profeten, fred och välsignelse vare med honom, sade: ”På grund av Ibrahim åberopande av välsignelser finns dem (i Mecka).”

Ibn Abbas fortsatte. ”Än en gång ville Ibrahim besöka sin familj som han hade lämnat (i Mecka), så han berättade för sin fru (Sarah) om det han hade bestämt. Då gick han och träffade Ismael bakom Zam-zam källa medan han skötte sina pilar. Han sa: ”Oh Ismael, din Herre har befallt mig att bygga ett hus för Honom.’ Ismael sade, ’Lyd din Herre.’ Ibrahim sade, ’Allah har också beordrat att du ska hjälpa mig i detta.’ Ismael sade, ’Då ska jag göra det.’ Därför både satte igång, Ibrahim började bygga (Kaba) medan Ismael hämtade stenarna, och båda sade, ”Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt. (25).

När konstruktionen var redan hög och den gamle mannen (d.v.s. Ibrahim) kunde inte lyfta fler stenar (till den högsta punkten), han stod på Al-Madam sten och Ismael fortsatte med att hämta stenar, och båda sade, ”Vår Herre, acceptera detta (den här tjänsten) från oss. Du är den som hör allt, vet allt”.

Allah, den Allsmäktige, berättade om Ibrahims nöd med sin älskade son:

Och [Abraham] sade: ”Jag skall [lämna er och] gå dit min Herre vill leda mig.” [Och han bad:] ”Herre! Ge mig en [son, en] av de rättfärdiga!” Och Vi gav honom det glada budskapet om en son med ett milt och fogligt sinnelag.

Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: ”Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?” [Ismael] svarade: ”Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].”

Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: ”Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten [som ber:] ”Fred och välsignelse över Abraham!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta. Han var en av Våra sant troende tjänare. (26)

Tiden gick. En dag satt Ibrahim utanför sitt tält och tänkte på sin son Ismael och Allahs offer. Hans hjärta var fullt av rädsla och kärlek till Allah för Hans oräkneliga välsignelser. En lång tår föll från hans ögon och påminde det om Ismael.

Samtidigt kom tre änglar ner till jorden, Gabriel, Mikael och Israfael.

De kom i mänsklig form och hälsade på Ibrahim. Ibrahim stod upp och välkomnade dem. Han tog dem in i sitt tält och trodde att de var utländska gäster. Han bad dem sitta och försäkrade sig att de var bekväma, sedan ursäktade sig för att gå till sitt folk.

Hans hustru Sara stod upp när han kom in. Hon hade blivit gammal och vithårig. Ibrahim sade: ”Vi har tre utlänningar i huset.” Hon frågade: ”Vilka är de?” ”Jag vet ingenting om dem” sade Ibrahim. ”Hur är det med mat?” frågade Ibrahim. ”Vi har en halv lamm” svarade hon. ”En halv lamm! Döda en stor kalv för dem. De är utlänningar och våra gäster” sa han när han gick ut.

Tjänarna grillade och serverade kalven. Ibrahim uppmanade änglarna att äta, och han började äta för att uppmuntra dem. Han fortsatte äta, men när han såg på sina gäster för att se om de åt, såg han att ingen ens hade rört maten. Han sa: ”Kommer ni inte att äta?” Han fortsatte att äta, och när han såg upp igen, såg han att de inte åt. Deras händer hade inte ens lyfts för att ta maten. Han började frukta dem.

Ibrahim farhågor ökade. Änglarna läste hans tankar, så en av dem sa, ”Var inte rädd.” Ibrahim lyfte huvudet och sa. ”Jag är utan tvekan rädd. Jag bad er att äta men ni har inte ens lyft upp händerna för att äta, Vill ni skada mig?”

En av änglarna log och sa: ”Vi äter inte, vi är Allahs änglar”.

Och en av dem gick till Ibrahims hustru och gav henne de goda nyheterna om Isak (Ishaaq).

Allah, den upphöjde, uppenbarade: OCH VÅRA budbärare kom till Abraham med ett glatt budskap. De hälsade honom ”Fred!” och han svarade: ”Fred [vare med er]!” Och han skyndade sig att bära fram en helstekt kalv. Men när han såg att de inte sträckte sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: ”Var inte orolig! Vi har sänts till Lots folk.” Hon sade: ”Skall jag, arma kvinna, föda en son, gammal och svag som jag är och min man har uppnått hög ålder? Detta är sannerligen märkligt!” [Budbärarna] sade: ”Förvånas du över Guds beslut? Guds nåd och välsignelser skall vara med er alla i detta hus! Honom tillhör allt lov och pris!” (27)

Anteckningar:

20. Sura 14:37-38

21. Sura 14:37

22. En av riterna i hajj eller pilgrimsfärden (till Mecka).

23. Sura 2:127

24. Sahih Al-Bukhari.

25. Sura 2:127

26. Sura 37:99-111

27. Sura 11:69-73