Cristina L. Fombuena – Webislam

 

Klockan är sju och Ahmed går upp som varje dag för att gå till jobbet på fälten. Hans son Hamid vaknar till ljudet av sin fars förberedelser och hoppar ur sängen för att kyssa sin far.

”Hamid min son, gå tillbaka till sängen, det är kall” sade hans far.

”Det ska jag göra pappa, jag ville bara önska dig en bra dag” sade Hamid. Ahmed log och återvände kyssen till sin son snabbt gick tillbaka till sängen.

Ahmed var änkling, hans fru dog när hon födde Hamid. Båda var starkt förenade sedan den dagen.

Hamid var sju år gammal och ett mycket ansvarsfull barn. Varje morgon gick han upp själv och förberedde sig för att gå till skolan. Hans dröm var att bli en bra läkare när han skulle bli stor för att rädda många liv så att inga barn skulle växa utan sin mor.

På väg till skolan träffade han några klasskamrater och lekte med dem tills de kom fram till skolan. En morgon, när han var på väg till skolan hörde han skrik som kommer från en närbelägen gata. Hamid gick dit för att se vad som hände, när han kom fram såg han en grupp soldater som siktade med sina maskingevär på några barn. Hamid förstod inte vad som hände och han fortsatte att titta för att försöka förstå något, men han var inte lika lång som de andra människor som fanns där och kunde därför inte se så mycket då beslutade han att gå sin väg.

När han återvände hem lagade maten och väntade tills fadern kom. När de åt berättade Hamid för sin far vad han hade sett. Han berättade att soldater siktade på barn med sina vapen och frågade sin far om han visste vad barnen hade gjort för fel. Ahmed svarade inte, han sänkte huvudet och tittade ner på soppan han hade på sin tallrik.

Ahmed, som visste att förr eller senare skulle behöva ha ett samtal med sitt barn visste att dagen hade kommit. Så han väntade på att måltiden skulle avslutas för att prata med Hamid.

När de hade ätit färdigt tog han sin sons hand och ledde honom ute. De satt på en äng som var inte långt från huset.

– Hamid, jag måste berätta något sade Ahmed.

– Ja, pappa? Frågade pojken.

– Det är så här, sade Ahmed. För många år sedan var detta land ett fridfullt land där alla levde lyckliga. En dag började anlända främlingar som började säga att detta var deras land. Så småningom tvingades vi bort i ett hörn, de tog över våra fruktträdgårdar, vår boskap och även våra hem. Varje gång drev de oss mer och mer för att hålla oss nästan inburade.

Hamid avbröt sin far, ”Inburade som kycklingar i hönshuset?” Frågade han oskyldigt.

Ahmed log, ”Ja, min son, som kycklingarna” svarade han. Så lever vi nu i ett hönshus. Men du måste veta att detta land är din, din mors, dina morföräldrars och du bör kämpa för det. Du måste ta hand om det och skydda det som du gör med din lilla fågel, fortsatte Ahmed.

Det är något annat du bör veta, du är allt jag har, min enda skäl till att leva. Hamid såg på sin far med nedslagna och tårfyllda ögon.

– Det är så här, sade Ahmed.

– När din mamma var gravid med dig tog dessa främlingar över med våld våra sjukhus och tillät inte oss komma dit utan att behöva passera en rad kontroller. Medan vi passerade dessa kontroller föddes du. Vi hade ingen hjälp, de tog oss avsides så att vi inte störde dem medan de kontrollerade andra människor. När du föddes förlorade din mor en hel del blod och dog på grund av det.

Hamid började i tystnad gråta. Han kramade sin far hårt och lyckades bara säga: ”Fader, jag kommer att kämpa för vår jord”.

När det började skymma återvände de hem men de överraskades an ett regn av skott. En träffade Ahmed som föll. Han tittade på sin son och med sitt sista andetag sade han, son, kämpa för vår jord. Ahmed dog efter det.

Hamid omfamnade sin far gråtande och sa, ”Fader, jag kommer att kämpa för den”.

I den stunden insåg Hamid att han var ensam i livet eftersom han inte hade någon familj. Han fortsatte att gå till skolan varje morgon och tog över det fältet som hans far odlade i. Det gav honom tillräckligt för att betala för skolan och leva.

Åren gick och Hamid började på universitetet. Han visste att det bästa sättet att kämpa för sitt land, som han hade lovat sin far, var att utbilda sig. Han förverkligade sin dröm om att bli läkare och började arbetet på Al-Awda sjukhus.

En natt på väg hem hamnade han igen bland skottlossning och stenkastande. Han sprang till den bästa möjliga plats han hittade för att ta skydd. Han satte sig bakom en sopbil.

Hans förvåning var stor när han fann där ett par ”främlingar”, som hans far hade pratat om när han var barn. Hon håll på att födda ett barn och hennes make tittade på Hamid med ögon som bad om hjälp.

Hamid mindes plötsligt den eftermiddagen då hans far berättade för honom hur dessa främmande människor hade låtit hans mor dö, samma eftermiddag som också dessa främmande människor dödade hans far. En underlig känsla gick igenom hans kropp och i hans huvud kunde han bara höra, kämpa för ditt land, son.

Hamid tittade på mannen och sedan på kvinnan medan han hörde skott, skrik och rop. Han närmade sig kvinnan och sa: ”Oroa dig inte, jag är läkare. Hon tittade på honom med ett litet leende.

Med hjälp av Hamid och dolda bakom lastbilen föddes Dael, ett friskt barn, omedvetet om allt som hände vid den tidpunkten. Hamid tog honom i famnen och sade – mitt sätt att kämpa för mitt land är detta att inte hysa agg eller tillgripa våld. Min kamp är en kamp för fred, samexistens och hjälp. Dina bröder tog mig ifrån mina föräldrar men jag, jag lämnar dig i dina föräldrars armar.

Hamid lämnade Dael i sin mors famn och eftersom inga skott hördes längre bestämde han sig för att fortsätta sin väg hem. Han hade inte gått mer än hundra meter när ett dånande ljud avslutade hans liv. Hamid var död men hade kämpat för sitt land på det enda sätt han kunde, utan hat eller bitterhet. Hamid hade faktiskt alltid trott att marken tillhör ingen, men alla, därför ville han aldrig driva ut de ”främmande”, men lära dem att leva med respekt och i fred tillsammans.