Omero Marongiu-Perria – Saphirnews

Fallen med bedrägeri och korruption i halalköttsproduktion följer varandra och tyvärr den påverkar stark konsumenternas
inställning. Om det inte tar slut kommer inte en enda fluga eller mask att kunna stå emot aptiten hos producenterna av
”skräpmat” för muslimer.

Inför denna situation har olika konsumentgrupper skapats och börjat producera ganska raffinerade rapporter om det som
helt och hållet är ett omfattande bedrägeri som i stor utsträckning har pågått i mer än 30 år. Sammanfattningen av
bedrägliga metoder är förbluffande, man ljuger om djurens ursprung, ”halal” märkning av kött som inte slaktats enligt
den muslimska riten, bedrägeri med märkning av utarbetade produkter, mm. För att inte tala om den skrämmande praxis, väl
dold, om att använda vissa nötkreatur av ”låg kvalitet”, ursäkta eufemismen, till halalproduktionen.

Mer än en muslim som har varit i kontakt med franska uppfödare har hört samma sak: ”Hur som helst, ni, araberna, föredrar
billiga nötkreatur, så ni får till och med djur som inte accepteras i de normala köttkretsarna”.

Bordet skulle inte vara komplett om man inte nämner summan av de färdiga produkterna baserade på det kända ”mekaniskt
separerade kött” systemet som i de flesta fall resulterat i att fjäderfä lyfts upp och dödas utan att ha sett dagens
ljus.

Stoppa den infernaliska spiralen

När detta är sagt om och om igen, är det alltid frestande att peka de skyldiga, vilket innebär att nämna all politisk
och ekonomisk samverkan som plågat halalindustrin, från internationella till små lokala slaktare.

Det är allmänt känt idag att de flesta certifieringsorgan profiterar av otydliga tolkningar kring begreppet islamisk
slakt för att erbjuda sina märkningar till de som är intresserade och inte bryr sig tillräcklig nog om de etiska
principerna. Emellertid kommer denna infernaliska spiral att fortsätta så länge vi inte hanterar minst tre element:
behandling av djur, köttproduktions volym och intressekonflikter.

För sin del har konsumenten allt att vinna genom att komma in i diskussionerna och upphöra att må bra och vara nöjd vid
åsynen av en enkel stämpel på ett kadaver eller ofta tvetydiga märkningar.

Ett avsiktligt tvivelaktigt tillvägagångssätt för halal?

Den stora frågan som för närvarande driver debatten om produktion av halalkött är om djur slaktas på vanligt sätt med
hänsyn till skillnaderna mellan de olika muslimska skolorna. Kontroverserna är ibland mycket livliga, förbannelser
uttrycks här och där mot organisationer som anklagas för att vara med i spelet med de som styr livsmedelsindustrin genom
att kompromissa med islamisk norm.

Men sakfrågan är mycket allvarligare och den verkar vara helt marginaliserade eller helt enkelt bortglömt i debatterna,
nämligen hur vi tänker på djuret, dess funktion och dess behandling.

Ur denna synvinkel är det fullständigt skrämmande att observera den semantiska manipulationen av begreppet ”rituell
slakt”. Precis som på många andra områden, integrerar huvudpersonerna inom den sexkantiga synen av islamdyrkans frågor
(ibadat) och praxis som styrs av sociala livsregler (muamalat) genom att avleda dem från sin primära funktion och ett
godtyckligt val av punkter som stöder en förutbestämd vision eller åtminstone ”riktning”.

Slaktregler i muslimsk lag ingår i kapitlet i allmänhet benämnt ”Regler för jakt och slakt”. Muslimska forskare har
kombinerat de två termerna från en vision av världen där att äta kött eller fisk är en nödvändighet i samband med
människans överlevnad. De försökte därför underlätta konsumtionen av kött baserad på en grundläggande hygienregel,
nämligen att tömma djuret från blodet innan det konsumeras.

För det första fokuserade dessa jurister på artkategorin av de djur som kan slaktas, baserade på olika parametrar.
Exempel på detta är kost (växtätande, köttätande, allätande), livsstil (tam, vild, rovdjur eller ej), funktion och
människas allmänt nyttjande (till exempel hästen) och till slut hur de kan fångas (avel, jakt).

På grundval av dessa kategorier, som skiljer sig från skolorna och tolkningen av skrifterna, kan andra överväganden
läggas till. Dessa innefattar, men är inte begränsade till, tekniken som används för att döda djuret och sedan tömningen
av blodet (inklusive etiska överväganden relaterade till behandling före, under och efter slakt), profilen hos personen
som har behörighet att slakta djuret (muslim eller inte, enbart en man eller inte, mm.) och avsikten, formulerad av
basmala eller inte, som måste vara strikt relaterad till behovet av att ha mat tillgängligt för att tillfredsställa
behovet för att inte falla i överträdelse (itida) eller i överdrift (israf).

När man blir bekant med subtiliteterna och djupet av islamisk lag, kan man bara bli besviken över fattigdomen i de
samtida debatterna om produktion av halalkött. I dag pratar man om knivens egenskaper eller lidandet som är relaterat
till tekniken för att hålla fast djuret, som att prata om typen och relevansen av palliativ vård hos en patient med
cancer i terminal fas.

När gen manipulerade spannmål blir djurfoder och antibiotika vanliga i avelsteknik, när fåglar pressas att växa och äta
på lite över en månad utan att kunna gå ut en enda dag eller se naturligt ljus, kan vi fortfarande hävda att vi äter
”halal” bara för att djuret slaktades enligt riterna? Specialister inom området tenderar att begränsa begreppet till
själva slakthandlingen så mycket att de tar bort övervägandena i samband med lagenligheten eller inte hos djuren som är
avsedda för konsumtion.

Med tanke på det ovan nämnda, de spåren av fläsk DNA som hittats i halal stämplade produkter är en anekdotisk fullträff.
Det finns inga andra ord som har en så stark betydelse hos muslimerna som ”gris” och ”fläsk” när det gäller
föroreningar, deras blotta nämnande skapar ibland illamående till och med hos de minst utövande anhängarna av islam.

Om vi skulle kunna ge samma betydelse till en annan term, som är välkänd för muslimska jurister, för att kvalificera
djur som är olämpliga för konsumtion, då skulle vi ha tagit ett stort steg framåt. Den här termen är jallalah, som
samtidigt betyder ett djur som kan ha en allätande kost eller som kan matas av olika och varierade saker, vilka ibland
luktar ganska illa. De mest kända fallen är kamelen och hönsen. De gamla hade sålunda utvecklat ett intuitivt
tillvägagångssätt baserad på deras kunskap och närhet till djurens värld, så att de kunde utveckla en evolutionär
taxonomi enligt texter, kulturer och praxis för jakt och avel.

Man undrar då varför muslimer anpassar sig idag till massförbrukningens logik. Kontroll- och certifieringsorganen är de
som berörs främst av denna fråga eftersom de representerar de första krafterna med ansvaret att ge förslag på detta
område.

Är den muslimska slakt etiken inte förenlig med den industriella metoden?

Att arbeta halal i en massförbruknings system är endast möjligt genom att upprätthålla illusionen om en andlighet av
slakten och djurets välbefinnande som man anser ”helgas” genom denna handling, därför den överdrivna betoningen på
begreppet ”rituell slakt”.

Det innebär också att man släpper in hela mekaniseringen av slaktprocessen, oavsett om den slutliga slakthandlingen är
manuell eller inte, genom att tysta den, göra den presentabel eller förminska dess normativa dimension. Moderna sofister
tvekar inte att använda speciella argument för att nämna att muslimska jurister har klassificerat misshandeln av djuret
inte inom den olagliga (haram) sfären, men i den förkastlig (makrouh).

De avslöjar sålunda logiken i att hitta ”problem” för att tillåta muslimer äta kött i en situation där tillgången till
köttet var mycket sällsynt. Vi här infört en retorik som annars passar perfekt i européernas mentalitet, eftersom
illusionen om ”lokalproducerade kött” är allmänt spridd samtidigt som mer än 95% av det kött vi konsumerar kommer från
industriell avel.

Andra siffror tar oss tillbaka till verkligheten, varje år slaktas inte mindre än 1 miljard djur i Frankrike och mer än
900 miljoner fjäderfän. Den ”muslimska” del av denna marknad är både stor och ständigt växande. Enligt vissa analyser
skulle halalindustrin potentiellt täcka 10 % av den franska befolkningen, en marknad som uppskattades till mer än 5
miljarder euro under 2012 och har vuxit stadigt med mer än 10 % per år under 2000-talet.

Det främjar aptiten hos företagen, både inom halalindustrin som exportindustri, eftersom muslimer konsumera kött, massor
av kött … Denna konsumtion accentuerar alla motsättningar mellan önskan om mer kött på tallriken och önskan att det
ska vara hälsosam och av god kvalitet.

Exemplet med fjäderfä är helt belysande av situationen. Spelare och konkurrenter inom halalindustrin för fjäderfä är
osams över villkoren för att lindra djurens lidande före och efter slakten, vilket är oacceptabel med tanke på de
skandalösa villkor för kycklingar som först föds upp på ett intensivt sätt och sedan skickas till slakteriet i vidriga
transportformer. Samtidigt kommer det alltid att finnas ett väl tänkande muslimskt huvud som påminner de troende att det
är god praxis (sunna) att äta kött med tre fingrar på sin högra hand, utan att ens varna om den långsiktiga förgiftningen
från det han intar. Detta tar oss direkt till frågan om hur var och en ser på sitt sätt att konsumera, en fråga som
nästa fullständigt ignorerats och skapat ett underskott hos konsumenternas medvetenhet, inklusive muslimer.

Konsumentutbildning

Bland muslimer ger ordet ”rituell” en vis innebörd till slakt som ”islamisk” till finansiering: vackra ord som används
för att försäkra konsumenterna om att ”allt är i sin ordning” inom det religiösa planen, utan i slutändan ändra
någonting på grundproblemen.

En av de mest problematiska aspekterna av denna situation är fördubblingen av organisationer, föreningar, företag, både
specialiserade i kontrollen av slakt och/eller konsumentråd, som alla arbetar med en affärslogisk med ibland flagranta
intressekonflikter.

En annan lika problematisk aspekt är bigotteri (skenheligheten) som förekommer bland muslimer. Bigotteri innebär en
trångsynt mycket vidskeplig människa som fäster sig på religionens små detaljer och sväljer dem på ett godtroget sätt,
ibland på bekostnad av sunt förnuft. Och när det gäller att överdriva med detaljfixering på bekostnad av det
grundläggande, ligger muslimerna i täten.

För att kunna hantera denna situation, borde vi börja med de personliga alternativ för det ”mindre onda” som alla redan
gör för att minimera sin konsumtion av kött. Eftersom vi alltid påminns om att marknaden anpassar sig till efterfrågan,
är det upp till varje konsument att överväga en fullständig och aktiv deltagande för att förändra saker och ting.

Samtidigt är det väldigt viktig att vi främjar konsumentutbildning för alla berörda, och återigen, ingenting kommer att
förändras utan ett gemensamt etiskt synsätt, åtminstone på familjenivå och inom sociala nätverk.

Det kommer att kräva att muslimerna verkligen använder sina hjärnor om man vill vara en delaktig aktör kapabel att komma
med förslag. Vissa islamiska länder börjar på allvar att behandla de miljöproblem som uppstår i samband med intensiv
köttproduktion. För att komma ur denna spiral är det nödvändigt att återläsa alla skrifterna för att återfå en islamisk
etik i förhållandet till världen och djuret. Det kan leda till utvecklingen av en samtida taxonomi av djur som kan
användas för konsumtion och ”normalisering” av ett sätt att jaga och föda upp dem med strikta globala
miljöspecifikationer.

Utan tvekan kommer vi att anklagas om att vi ägnar oss åt utopiska frågor, men vårt första argument är att det är
omöjligt att svara på en stor efterfrågan på kött utan att kompromissa med reglerna för intensiv produktion.

Ändå har franska (och europeiska) muslimer fördelar och möjligheter som kan stödja arbetet.

Den första är att leva i ett land som är tillräckligt utvecklat för att ge dem möjlighet att uppleva nya sätt att tänka
om sitt förhållande till mat, i ljuset av deras skriftliga källor.

Den andra är att kunna återuppliva den lokala produktionen, runt små och medelstora slakterier, genom att utveckla
fullständig övervakning av sektorn, från uppfödning till färdig produkt. Detta är ett stort projekt som kommer att kräva
många år, förutsatt att de muslimska aktörerna i sektorn vågar ta steget och organiserar sig.

Anteckningar:

Omero Marongiu-Perria är sociolog och specialist på islam i Europa.